Jean-Pierre och det gyllene klotet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det här är en saga som jag skrev i kursen "Symboler i dröm, text och bild", med syftet att se att vi hade fattat det hela med hur man blandar in symboler i sagor och vilken djupare innebörd respektive skulle kunna tänkas ha. Försök gärna hitta symbolerna och tänk över vad de kan tänkas stå för!

Mycket nöje!
_____________


Det var en gång, för inte allt för länge sedan, tre vänner – Pekka, Günther och Jean-Pierre. De levde i ett land, långt bortom vår horisont. Landets namn är för vårt språk och i folkmun för svårt att uttala. De tre vännerna bodde i en liten by, vars namn är ännu svårare att uttala. I detta land, och speciellt i denna by, var det mycket vanligt att man slog rot vid ung ålder. Det var alltså vanligt att man flyttade från tryggheten i hemmet tillsammans med sin respektive, för att starta nytt på annat håll. Vännerna hade känt varandra sedan barnsben, och de var nu i mellersta tonåren.

Pekka, Günther och Jean-Pierre hade en mystisk hobby som de ofta utförde tillsammans. De brukade kasta ett gyllene klot till varandra – klotet var för övrigt Jean-Pierres. Jean-Pierre höll mycket av sitt klot, han älskade det nästan över allt annat, det enda han älskade mer var sin familj, livet och tanken på att han någon dag skulle få gifta sig.

En dag när de tre vännerna stod och kastade klotet till varandra, precis som de brukade, så hände det en underlig sak. Jean-Pierre började kasta klotet till Pekka, som sedan kastade det till Günther och han tillbaka till Jean-Pierre. Efter ytterligare ett varv när Jean-Pierre skulle kasta klotet till Pekka igen, så tappade han klotet och det rullade iväg mot en damm, och till slut ner i dammen.

Jean-Pierre blev naturligtvis förtvivlad och sprang efter den, men han hann inte ifatt den innan det oundvikliga skedde. Pekka och Günther stod och såg på den förtvivlade Jean-Pierre som satt på knä vid vattnet. Klotet var fortfarande inom synhåll, men det berodde på det mycket klara vattnet. Klotet var fortfarande utom räckhåll. Det skulle inte heller gå att dyka ner i vattnet och hämta det, dels för att ingen av vännerna kunde simma, och dels för att det var väldigt djupt. Jean-Pierre var förtvivlad, han visste inte till sig, han snyftade att han skulle göra vad som helst för att få tillbaka klotet.

Till allas förvåning dök det upp en ytterst avvikande varelse ur dammens djup när Jean-Pierre närmast hade givit upp hoppet. Ingen av vännerna hade tidigare sett någonting så ytterst märkligt som det som nu var framför dem. Tingesten, som i det närmaste såg ut som en jättestor groda, såg på dem alla tre med klotrunda ögon. Sedan talade den.
- Tappat ditt klot har du, vän. Tillbaka ha det, vill du, nästan kväkte varelsen med en kvinnoliknande röst.
- Ja, det skulle ju vara trevligt… trevade Jean-Pierre, med sin tillgjorda franskliknande dialekt, efter en stunds tvekan och tyst överläggning med vännerna genom ögonkontakt.
- Vad som helst, för klotet tillbaka, gör du, vän? fortsatte den grodliknande varelsen.
- Jo, det kan man väl säga? Jean-Pierre tvekade en aning, men höll sig till det han hade sagt.
- Hämta klotet, jag kan. Men du göra vad som helst, måste då, det jag vill. Varelsen såg sig omkring och såg ställd ut, när den tänkte över vad den hade sagt.
- Jag gör vad du vill, bara jag får tillbaka mitt klot!

Varelsen dök ner i vattnet och hämtade upp Jean-Pierres gyllene klot. Han blev så utom sig av glädje när han fick sitt klot, att han flög upp från vattenbrynet och skuttade hela vägen hem med sina vänner. Varelsen ropade efter dem, men Jean-Pierre var så exalterad av att ha fått klotet tillbaka att han inte hörde. Dessutom var han väldigt högljudd och det hindrade de andra från att höra någonting annat är hans försök till franska glädjesånger. Varelsen blev stött, och gled tillbaka ner i vattnet.

Senare på kvällen, när de tre vännerna och Jean-Pierres familj åt middag, hördes slöa, klafsande fotsteg vid dörren, och plötsligt knackade det på dörren. Jean-Pierre tittade på sina vänner, och på sin familj. Hans pappa frågade om han inte skulle öppna, så Jean-Pierre knatade iväg mot dörren och öppnade. När han såg den halvmeterlånga, grodliknande varelsen stå där på sina pinnsmala bakben, med rödglödande ögon, gav han ifrån sig ett tjut som aldrig tidigare.
- Vad som helst, du göra, du sa, väste varelsen ondskefullt, men ändå vänligt på något knasigt vis, med sin kvinnliga röst. Det var någonting med rösten som gjorde varelsen vänlig.

Jean-Pierre slängde igen dörren, och gick och satte sig för att äta igen. Hans pappa frågade vem det var, och Jean-Pierre sa helt enkelt att det inte var någon vid dörren. Efter ett tag hördes samma slöa, klafsande fotsteg på trappan. Det knackade återigen. Jean-Pierre suckade, på ett franskt manér, och gled iväg för att öppna dörren.
- Göra vad som helst du sa! Släppa in mig, du ska, sa varelsen som nu stod där på bakbenen igen.

Jean-Pierre smällde igen dörren precis framför varelsen. Lagom när han hunnit sätta sig slafsade det utanför dörren och det knackade igen. Jean-Pierre sa trotsigt att han inte tänkte öppna denna gång, så Günther gled iväg. När han öppnade dörren möttes han av varelsen igen.
- Gör allt som jag vill, du ska göra, du sa, skrek varelsen, som sedan stannade mitt i sitt utbrott och såg sig omkring när den insåg att det inte var Jean-Pierre som stod där.

Günther gav ifrån sig ett illvrål och sprang in i köket och hämtade sin jacka, och sedan ut genom dörren, skrek igen när han såg varelsen, sprang förbi varelsen och ut i skogen. Jean-Pierre, hans familj och Pekka satt och tittade på varandra, sedan sprang de efter Günther ut i skogen. Efter att ha sprungit ett tag kom de ifatt honom. Han traskade fram genom snårskogen, som var mörk och ogästvänlig. Efter en stunds promenerande kom de fram till en glänta med ett jättestort träd mitt i. Trädet stod liksom på en kulle, upphöjt över alla andra. Det var ett majestätiskt träd, mycket högt, kraftigt och blomstrande. Svart stam och fint grenverk.

Vännerna stod och tittade på trädet ett tag, när det plötsligt skakade till och böjde sig ned mot Jean-Pierre.
- Vääään? jollrade trädet på ett nästan barnsligt sätt, dock med samma kvinnliga klang som hos grodvarelsen.

Vännerna kände en så grym chockartad känsla och bara stod och såg på trädet som fortfarande var böjt ned mot dem.
- Vääään? jollrade trädet igen.

Jean-Pierre såg upp mot himlen, han kände sig svimfärdig. Då såg han det, det stora, svarta, fladdermusformade molnet, eller märket, över solen. Stort och hotfullt var det, och det närmade sig vännerna snabbt. Det stannade precis framför Jean-Pierre, som vid det här laget var alldeles stel. Ingen visste vad som skulle hända. Blickarna gick från trädet till ”molnet”, och från molnet till trädet.
- Vääään? mullrade trädet igen, eftersom ingenting hände. Alla ryckte till.
- Göra som du säger, måste du, sa plötsligt molnet. Vännerna såg på molnet och nu hade det klotrunda, rödglödande ögon.

Jean-Pierre tänkte genast på Apokalypsen. Det var nu det skulle hända. Han kom att tänka på grodan. Han tänkte att han måste göra som grodan vill. Vännerna började springa hemåt igen.
- Vääään?! ylade trädet.

Det isade sig i blodet på vännerna medan de sprang mot snårskogen. När de kom dit insåg de, att de inte hade den blekaste aning om vart de skulle nu. Pekka påpekade att lavar alltid växer mest på träds södra sida, och menade att de alltså skulle norrut. Ingen förstod varför, men de gjorde så.

Fyra timmars promenerande genom en till synes oändlig snårskog var resultatet av Pekkas vetenskapliga vägbeskrivning. Günther protesterade mot fortsatt gående och satte sig ned på en sten. Jean-Pierre påpekade, med sin egen version av fransk dialekt, att de måste fortsätta. Günther vägrade och knuffade undan Jean-Pierre som ramlade. När han vände sig om såg han ytterligare en glänta, med ett jättestort träd i. Detta träd såg ut nästan som ett Akacieträd, fast med samma lövverk som en björk. Det var ett mycket tätt träd, det stod i full blom och hade en mycket vacker pyramidform. Vännerna kände en mycket stark aura runt trädet. Någonting var speciellt med detta magnifika träd.
- Hem? Ti-a ba-si-an, mumlade trädet plötsligt med en dov stämma.
- Det var självaste… sa Jean-Pierre när de hörde trädet. Han vände sig mot sina vänner och frågade dem om de förstod. Ingen gjorde det.
- Hem? Ti-a baksi-an! sa trädet igen.
- Det är ingen idé, det här är ju fullständigt sinnessjukt, sa Pekka. Det går inte att förstå vad trädet säger. Han tänkte efter och stod djupt försjunken i tankar om vad det faktiskt var han hade sagt.
- Hem? Titta baksidan! Titta på baksidan! ylade trädet som nu hade tappat tålamodet.

Vännerna såg på varandra och gick runt trädet. Där på baksidan var det som en vattnig spegel. De stod och såg på spegeln när trädet dånade åt dem att gå in i spegeln. Självklart ville ingen gå först, så efter ett tags tjafsande beslutade sig trädet för att hjälpa lite på traven och putta in alla tre samtidigt. Och så blev det. Alla tre flög in i spegeln och, schwop så var de hemma hos Jean-Pierre igen, på gårdsplan. Grodvarelsen stod på trappan och väntade vid dörren. Varelsen såg Jean-Pierre och hoppade ner från trappan och gick hotfullt på bakbenen mot vännerna. Ögonen glödde verkligen på den nu.
- Du göra vad jag vill, du sa, du ska göra vad som helst för klot tillbaka, sa den.
- Ja… det får bli så, sa Jean-Pierre uppgivet.
- Sova i säng, på kudde din, ja tack, sa grodan.

Jean-Pierre blev chockad, men så blev det. Grodan fick sova på hans kudde. Grodan fick äta från hans tallrik och dricka ur hans glas. Så var det i tre nätter. När Jean-Pierre vaknade på den fjärde morgonen låg det inte längre någon groda vid hans sida. Istället satt det, i fotändan av sängen, den vackraste flicka man kan tänka sig. Han trodde naturligtvis att han drömde, men flickan talade till honom, med samma stämma som grodan, men vansinnigt mycket klarare och vackrare.
- Brutit förtrollning, du har gjort. Jag är längre, inte någon groda. Älskar dig nu, gör jag.
Jean-Pierre blev förälskad i den vackra flickan som satt framför honom, och han tänkte att om hon verkligen inte var en dröm, då skulle hennes sätt att sätta orden i följd inte spela någon roll, så länge som de höll av varandra.

Jean-Pierre sökte med blicken efter sitt gyllene klot, han ville tacka det för vad det hade gjort. Han hittade det ingenstans och blev förtvivlad.
- Utanför titta, du måste, sa flickan.

Hon och Jean-Pierre gick ut och på gården stod en gyllene vagn, med sju stycken snövita h...