Sömn

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Skolan ringde ut och det var snart sommarlov. Solen sken varmt och jag och mina kompisar skuttade runt av glädje. Vi hade gått ut 9: an det var endast en kväll kvar av hela grundskolan. Hela skolan skulle samlas i kyrkan. Det skulle vara glädje och sång som varje år. Jag kunde inte fatta det. Vi skulle börja i gymnasiet. En rädsla for genomkroppen. Jag skulle flytta massor av mil hemifrån. Jag skulle vara alldeles ensam. Jag försökte inte tänka på det så istället kollade jag på min pojkvän Jesper. Han var verkligen vacker. Solen glänste på hans gyllenbruna hud och hans mörka hår fladdrade i vinden. Jag älskade han verkligen. Men hur skulle det hålla när vi var flera mil ifrån varandra? Vi hade alltid varit kompisar sedan i dagis. Men för ett år sedan så hade jag blivit förälskad i honom. Vi kunde prata om allt och vi hörde verkligen ihop. Men mitt liv skulle förändras när jag flyttade. Jag tog Jespers hand och kysste han på kinden. Jag förstod att det här skulle vara sista kvällen med honom.
Jag gjorde mig i ordning inför skolavslutningen. Jag hade en blommig vitt klänning på mig. Jag var nervös för att jag skulle sjunga solo i kyrkan. Jag skulle sjunga Ted Gärdestads ”För kärlekens skull”. Det var inte första gången jag sjöng solo, men det var något speciellt med den här låten.

Alla satt i kyrkan och väntade på att allt skulle börja. Jag skulle sjunga sist. Nervositeten släppte inte utan blev ännu värre. Tillsist var det min tur.
– Nu är det den sista solisten. En varm applåd till Sofie Malmgren med ”För kärlekens skull”. Sa musiklärarn i mikrofonen. Alla applåderade och musiken började spelas. Nu släpptes nervositeten och jag började sjunga. Jag satte varje ton galant och sjöng verkligen med en stark känsla. Låten som jag valt själv var till alla mina nära och kära. Jag avslutade med en stark och lång ton och jag kände mig väldigt stolt. Tårarna var inte långt borta. Jag skulle lämna min fina, lilla by för en stor stad.

Alla nior fick ta emot våra slutbetyg av rektorn. Jag kände mig stolt när jag smygkollade på dem. Det var många mvg:n. Jag förjärnade verkligen dem efter många års slit. Vi gick ut ur kyrkan och mina kompisar log mot mig. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag kramade om min bästa vän Johanna. Jag kunde inte sluta gråta. Jag hade så mycket minnen. Jag skulle verkligen sakna dem. Men jag var inte säker att vi skulle hålla kontakten.

Efter skolavslutningen hade några av mina kompisar ordnat en skolavslutningsfest. Alla var där. Jag gick dit med Jesper och han sa att han var nära att gråta när jag sjöng. Jag hade fått mycket beröm av många. Jag gick runt och pratade med alla. Vi hade det väldigt trevligt.

Jag hade tänkt mycket hur det skulle bli med Jesper och jag bestämde mig att göra slut. Jag sa till honom att jag skulle prata med honom. Vi gick ut och satte oss på en bänk.
– Jesper, jag har tänkt mycket på det här nu. Började jag. Jag älskar dig verkligen men jag tror inte att det kommer att hålla längre. Jag vill göra slut. Sa jag efter jag stakat fram varje ord. Jesper kollade på mig med sina stora mörka ögon. Han såg inte förvånad ut.
– Jag har faktiskt tänkt på det också. Jag älskar dig också men det är nog bäst om vi bara är vänner. Sa han och tog min hand och höll om den hårt innan han fortsatte prata.
– Jag vill egentligen inte släppa dig, men jag har bestämt mig för att jag måste. Sa han. Det var fint sagt och en tår for nerför min kind och jag såg att Jespers ögon blev tårfyllda. Jag kramade om honom hårt och släppte inte förrän tårarna började rinna ännu mer.
– Vi måste hålla kontakten. Du betyder så mycket för mig. Sa jag och då for det ner många tårar ifrån Jespers ögon. Han kramade om mig. Vi satt där många timmar och pratade gamla minnen. Vi skrattade och grät på samma gång. Ända tills klockan blev för mycket och han följde mig hem.
– Du kommer väl på söndag och säger hejdå till mig? Frågade jag.
– Ja det är ju klart jag gör. Sa han och log. Vi kramade om varandra innan jag gick in i huset.


Den hemska avskedsdagen kom. Det var mulet och det skulle nog börja regna. Alla mina vänner var där. Jag försökte känna mig glad för det var ju det här jag så länge drömt om. Men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Mina kompisar grät också. Jag skulle sakna dem så mycket. Jag fick ett paket av dem. Det var ett fotografi med alla på. På rammen stod det ”Glöm aldrig oss, för vi glömmer aldrig dig!”. Det var så vackert. Jag kramade om dem alla och grät en skvätt till. Jesper var där och hade med sig ett paket också.
– Öppna det! Sa Jesper och räckte mig paketet. Jag öppnade och det var en liten smyckes ask. Jag öppnade det och i den låg det ett brett silver armband. Jag blev verkligen glad.
– Åh tack! Sa jag och kramade om honom.
– Du har inte sett det bästa än. Vänd det! Sa han. Jag vände det och det stod något inristat på den. Det stod ”Din för alltid” jag kramade om honom länge, länge, länge.
– Sofie, är du klar? Ropade pappa.
– Ja! Skrek jag medan jag höll om Jesper. Jag släppte honom och gick till bilen. Mamma och pappa satt redan beredd att åka. Jag hoppade in i bilen.
– Vi syns till jul! Skrek jag till alla innan pappa startade och det började spöregna. Jag vinkade till dem alla och ännu en tår for ner för min kind. Bilen rullade iväg och jag vinkade fortfarande. Det var nog sista gången jag såg alla samlade. Jag lämnade mitt älskade hem.

Mamma och pappa hjälpte mig med grejorna och de stannade över natten. Nästa morgon skulle de åka. Avskedet med mamma och pappa tog lång tid och var ännu värre. Mamma grät mycket och ville inte lämna mig. Men tillslut åkte de. Nu var jag alldeles ensam. Jag la mig på sängen och var rädd. Jag somnade in djupt.

Den första tiden i Göteborg var hemsk. Jag var själv och hade inte skaffat mig några kompisar. Jag pratande ofta med dom där hemma och jag saknade dem så mycket. Men när skolan började kändes det bättre. Det var mycket läxor och hade inte lika mycket tid att tänka på dem där hemma. Jag saknade dem och det gjorde ont i bröstet. Tillslut kom julen och jag åkte hem igen. Jag träffade mina kompisar men Jesper var i Spanien hela jullovet. Jag började mer och mer tappa kontakten med honom. Det gjorde ont för att jag älskade av hela mitt hjärta. Jag tänkte på honom ofta ändå. Jag saknade honom så mycket. När jag gått två år skaffade jag mig en kille. Han var snäll och snygg och jag gillade honom. Men inte lika mycket som Jesper men jag försökte glömma honom. Han hette Pontus och var två år äldre än mig.

Tillslut kom studenten. Den var efterlängtad efter tre års slit. Jag tänkte mer och mer på Jesper och saknaden av honom var jättestor. Jag fick veta att han hade flyttat ihop med en tjej. Jag var glad för hans skull men en känsla av avundsjuka hade jag. Jag ville att Jesper skulle ha varit med mig på student balen. Men så blev det inte.

Jag kollade igenom posten och hittade ett brev till mig. Jag öppnade det och det var en inbjudan till 10-års fest. Det var alltså 10 år sedan jag hade gått ut nian. Det var 10 år sedan jag såg Jesper. Jag blev rädd. Det var som en kniv i bröstet. Jag saknade honom och jag hade tänkt mycket på honom de senaste åren. Min sambo Peter visste inget om Jesper. Jag undrade vad han gjorde, hur han såg ut och hur hans liv var. Jag såg framför mig hans fina ansikte. Jag var fortfarande kär i honom. Jag log kraftigt när jag tänkte på honom.
– Vad flinar du åt då? Snäste Peter som satt vi köksbordet och smulade ner hela köksbordet när han åt sin knäckebrödsmacka.
- Nää. Det var inget. Sa jag som fortfarande flinade. Jag hade en glad och en sorgsen känsla. Jag skulle få träffa Jesper igen. Men tänk om han inte gillade mig längre! Jag kollade på Peter. Vad såg jag hos honom egentligen? Jag kollade på armbandet jag hade på mig. Det var armbandet jag fått av Jesper. En tår for nerför min kind. Jag älskade han fortfarande efter 10 år. Vi hade så många roliga minnen tillsammans.


Vad är det? Snäste Peter igen som satt i sina fula kalsonger och glodde.
– Men det är bara en grej! Sa jag åt honom. Han kollade på mig som om jag vore ett ufo. Skit i han, tänkte jag. Jag gjorde mig i ordning för att gå till jobbet. Jag var delägare i ett designföretag. Vi var ganska känd och hade några butiker runt om i Sverige. Innan jag gick anmälde jag mig till klassfesten.

Jag var nervös. Jag satt i bilen på väg till klass festen men min förra bästis Johanna. Skulle Jesper komma? Johanna och jag pratade om allt och alla. Jag berättade om Peter som jag nyligen gjort slut med efter ett 2-års förhållande.

Vi kom till klassfesten och jag såg några bekanta ansikten.
– Hej Sofie! Du är lika snygg som vanligt. Sa Sara en gammal kompis. Jag gick runt och pratade med alla. Jag gick och tog något att dricka och när jag vände mig om stod Jesper där. Jag kollade in i hans bruna, mörka ögon och hela världen stod still. Mina ögon blev tårfyllda och det kändes som om det var 100 år sedan jag såg honom. Han var lik sig. Han var lika stilig som förut och den ända skillnaden var att han såg lite äldre ut. Jag kramade om honom hårt. Jag hade saknat honom så mycket.
– Hej det var länge sedan. Sa han
– Ja. Sa jag och mitt huvud stod still. Jag såg att Jesper kände detsamma som förut. Känslorna för honom var starkare än vad de hade varit tidigare.

Under kvällen så lekte vi massor av lekar. Det var kul att träffa alla. De var förändrad på något sätt. Tillslut tog lekarna slut och jag pratade med alla och hade skoj. I slutet av kvällen gick jag och Jesper och satte oss på samma bänk vi satt på skolavslutningsfesten. Vi skrattade och det kändes som vi aldrig varit ifrån varandra. Vi pratade om massor av minnen. Han tog upp min arm och då...