Det humana synsättet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det humanistiska perspektivet handlar mest om förståelse, inlevelse och tolkning. Tre viktiga psykologer inom det humanistiska synsättet var Carl Rogers, Fritz Perls och Abraham H. Maslow.
Både psykoanalysen och behaviorismen anser att människan är mer styrd än fri, där skiljer sig det humanistiska synsättet från dem. De hävdar att människan inte alls är determinerad.
De humanistiska psykologerna sa även att det inte gick att forma lagar som gäller alla människorna för de är så olika.
Det är samhällets orättvisor eller en felaktig uppfostran som kan sätta stop för en god utveckling. Det är då psykoterapi behövs.
De humanistiska psykologerna talar ofta om den ”vanliga människan” och dess möjligheter till självförverkligande. Av alvarliga psykiska störningar är de inte så intresserade.
Amerikanen Carl Rogers började arbeta vid en barnpsykiatrisk rådgivnings byrå. Det var ur hans praktiska arbete som hans teorier växte fram.

Rogers sa att det är nödvändigt för terapeuten att kunna dela patientens upplevelser. Och för att verkligen förstå personen måste terapeuten gå in i personens inre och försöka se världen genom dennes ögon. Därför intresserade sig Rogers mycket för människornas inre värld som består av medvetna och omedvetna upplevelser.
Att vissa upplevelser är omedvetna kan förklaras så enkelt som att de inte är viktiga för personen.
Som barn har personerna inte samma förmåga att sålla bort onödig information som en vuxen. I en situation kan barnen fängslas av väldigt många saker, när barnen blir äldre och personligheten utvecklats sållar de bort många upplevelser.
Ett annat skäl till att vissa upplevelser är omedvetna är att personen inte har behov av dem. Och ett tredje skäl är att det strider mot personens självbild. D.v.s. den bild av sig som personen har och håller fast vid. Att tillåta sig att erkänna de upplevelser man har är viktigt för vår psykiska hälsa ansåg Rogers.
Om personerna tillåter viktiga upplevelser bli medvetna så ökar kongruensen (överensstämmelsen) mellan självbilden och idealsjälvet.
Rogers sa att självbilden och idealsjälvet är två helt olika saker.
Självbilden är den bil personen har av sig själv. Medan idealsjälvet är den bild av jaget personerna skulle vilja ha, och skulle vilja att andra såg.
Om inte kongruensen mellan idealsjälvet och självbilden är bra mår personen inte så bra.

Barn behöver och vill ha kärlek, sa Rogers.
Många föräldrar drar in sin kärlek när barnet varit olydigt. Budskapet blir då att om du är lydig älskar jag dig men är du olydig älskar jag inte dig.
Barnet tar då över föräldrarnas värderingar och njuter inte va sina bus och upptåg utan känner skam.
Rogers är inte emot att föräldrar sätter gränser bara hur de gör det. Visst kan föräldrarna visa missnöjdhet över barnets handling men inte mot barnet självt. Det kallade Rogers för villkorslös kärlek, när barn känner sig älskade fats att de gör fel ibland.

Den humanistiska terapin kallas klientcentrerad terapi.
Terapeuten behöver inte vara någon expert av något slag. I psykoanalysen skulle terapeuten vara välutbildad och inte agera känslomässigt mot patienten.
Terapeuten ska här bara vara en lyssnande medmänniska. Rogers tror på patienten egna utvecklingsbefrämjande krafter.
Syftet med klientcentrerad terapi är att minska glappet mellan idealsjälvet och självbilden.
En annan del av terapin handlar om att plocka fram sina verkliga känslor och/eller viktig information som personen tidigare blundat för.
Den klientcentrerade terapin var inte den enda terapin inom det humanistiska synsättet.
Fritz Perls utvecklade den s.k. gestaltterapin som gå ut på att känslorna här och nu.
I terapin kunde klienterna säga sker till ”låtsaspersoner” som klienten inte vågat/ hunnit säga förut.
Med denna terapiform kan personerna för en dialog med sig själv eller någon avliden släkting.

Det humanistiska synsättet är det jag förstår minst av.
Men jag tycker ändå att synsättet har många bra punkter som villkorslös kärlek och sambandet mellan idealsjälvet och självbilden. Det låter vettigt att med att personen mår dåligt om det är lång mellan självbilden och idealsjälvet. Men mår människan verkligen bra om kongruensen inte finns? Tänk om man vore helt nöjd med sig själv hela tiden. Vad skulle personen sträva efter? Hur skulle den reagera på kritik? Jag tror folk lätt skulle kunna tröttna på personen och tycka den är snobbig. Det ska inte vara för långt mellan självbilden och idealsjälvet, men jag anser att det inte ska vara för nära heller.
Visst kan det bara vara skönt med en medmänniska som bara lyssnar, men räcker det?
Tomma stolen kan jag tycka är både bra och dålig, beroende på vad man använder den till. Det som är bra är när man använder den till att ”prata” med olika sidor av jaget. Våga släppa fram de där gnagande tankarna som man har försökt förtränga. Lyssna på dem och våga erkänna att de är en del a...