Hand i hand i kulturens namn

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

En metafor från vardagen:

En svensk går in i en livsmedelsbutik, en ganska tom sådan, med färgglada hyllor med godis, kolsyrade drycker, chips, skvallertidningar o.s.v. i den ena delen av butiken, och hyllmetrar med konserver, diskmedel m.m. i den andra delen, allt i en fond av smutsbeklädd betong. Vid den enda kassan sitter en invandrad irakier. Ingen av de båda vet riktigt hur man skall förhålla sig till varandra; olika bakgrunder, olika referenser, olika tankesätt. Man betalar sina inköp och låter nämnda invandrare betjäna. Ingen trivs riktigt med situationen. Den underliggande kulturella psykologin säger nämligen båda att invandraren betjänar svensken. Irakiern börjar ganska naturligt att genom det här känna ett hat gentemot det svenska, och svensken i sin tur känner en politiskt korrekt skuld.

Det här förhållandet är något förödande för båda parter. Deras intensiva förakt borde i stället riktas mot något helt annorlunda, ty båda betjänar det som själva butiken symboliserar: ett nedlåtande ekonomiskt system, som försatt oss alla – svenskar såväl som invandrare – i den olustiga situation som råder.

För att förstå invandringssituationen i Sverige, måste man komma ihåg hur vår värld (Sverige inräknat) kommit att styras efter ekonomiska nycker. Allt kan köpas, allt kan säljas, allt har en prislapp. Det är ingen nyhet. Detta skapar förstås också individer som värderar allt i pengar, och inte bryr sig om kulturella och etniska värden, och de människor som lyckas bäst i att sätta sina affärer framför allt annat belönas också genom att placeras högst upp i den egentliga makthierarkin i samhället. Dessa människors intressen får naturligtvis politiska konsekvenser; de beslut som tas på politiskt plan är i det moderna samhället oftast bara en följd av ekonomiska krafter, inte kulturella. Till skillnad från i många sunda samhällen styr ekonomin politiken, i stället för tvärtom.

Vi håller detta i minne och tar en titt på tredje världen. Man är här, av olika anledningar, klart ekonomiskt underlägsen den rika västvärlden, krig och epidemier utbryter titt som tätt, och det är inte utan anledning man gjort sig helt beroende av den rika världen och dess eventuella nåd. När en och annan västerlänning vill känna sig moraliskt överlägsen, skickar denne förnödenheter till krisdrabbade områden för att befolkningen skall hållas vid liv (inte för att kvaliteten på deras liv ökar…), och dessutom utbetalas generösa summor internationellt till industriellt underutvecklade länder för att man vill visa sin välmening, dock aldrig tillräckligt för att dessa skall kunna komma i närheten av att konkurrera inom den globala ekonomin. I denna hopplöshet är det förstås inte förvånande att många människor i dessa länder tar chansen att söka asyl i rikare länder, som t.ex. Sverige.

Ofta heter det att många av dem som sökt asyl i vårt land får tillstånd att stanna p.g.a. humanitära skäl. Oavsett officiella skäl, så ligger det egentliga avgörandet i huruvida det är lönsamt eller ej. Ty så förhåller det sig; de stora marknadsintressena tar ingen hänsyn till människorna i sig själva, utan ser dem som billig arbetskraft. Därför är västvärldens ekonomi lika beroende av tredje världen som tvärtom, därför ser västvärldens pampar på dessa länders elände som en aldrig sinande källa för arbetskraft, och därför väljer man att inte göra någonting åt grundproblemet, utan rider på folkets medlidande för dem som knackar dörr. Den politiska trenden, både hos etablissemanget och hos allmänheten, går som sagt hand i hand med den ekonomiska faktorn, och därför är allt vi läser i tidningarna, allt vad som anses acceptabelt att diskutera socialt, och allt som propageras i film, TV, virtuella nätverk m.m., värderingar som i grunden bygger på och är utformade efter vad de ekonomiska krafterna säger är ”OK” för att desamma skall överleva.

Politiska ledare är ibland fullt medvetna om situationen, men känner för sig själva ingen anledning att göra något åt den, då det vore riskabelt för deras chans att röstas fram nästa val till ledare över landet, medan andra är helt i händerna på det manipulerande spel som förstnämnda part inte känner sig ha anledning att avslöja.

Det är däremot inte tal om ett slags konspiration. Den ekonomiska cirkus som sätter oss i ekorrhjul är helt enkelt ett resultat av olika historiska faktorer, vartill kan räknas en sjuklig materialism spridd från utomeuropeiska trossystem. Det som ger detta maskineri bränsle är främst själsligt korrupta individer, som tjänar på det system som råder, och har i sin uppfattning om världen inte plats för mer än det som tjänar hans eller hennes kortsiktiga leverne, och har alltså inga långsiktiga planer på att ”förslava världen”. Men det som dennes makt vidrör kommer att formas efter de metoder med vilka han eller hon lyckats, varför idealen i samhället speglar samma själviska, närsynta och kortsiktiga beteende, men nu på ett allmängiltigt, kollektivt plan. Detta är vad individualismen innebär. Precis som de högsta hönsen isolerar sig från ansvar för vilka katastrofer deras handlingar kan bidra till för miljö och kultur, så fostras även den vanliga människan att placera sig själv utanför världens sammanhang.

Därför blir helt plötsligt vårt mål att ”frigöra” individen så mycket som möjligt från allt vad samband heter; individen, menar man, skall inte kunna knytas till sitt kön, sin ras, sin sexualitet o.s.v. Så pass atomiserade människor är både lättmanipulerade och dessutom perfekta konsumenter, som utan kulturella referenser att luta sig mot är så förvirrade att varken svenskar eller invandrare har förmågan att kritisera situationen även när den känns så uppenbart fel; i stället propagerar de för tidens ideal för att hålla sig ovanför ytan. Och så fortsätter ekorrhjulet att snurra.

Passivitet uppstår hos oss, och medan själviska lobbyister springer i korridorer för att få just sina intressen uppmärksammade, lider vår egen kultur av hur vinstintresset smäller samman olika etniska intressen på vårt område. Eftersom svenskarna själva bestämmer huruvida man skall tillåta orimlig invandring och därmed bidra till kulturell härdsmälta inte bara för oss själva utan även för andra eller ej, så ligger ansvaret främst hos oss. Likväl krävs att både svenskar och invandrare begriper vad som är i görningen, och att de som inser situationens egentliga natur också förstår att svenskar och invandrare kan samarbeta, då vi sitter i samma båt.

Det kan göras så oerhört enkelt: insiktsfulla svenskar talar respektfullt även med invandrare om saken och låter dem förstå att penningdyrkan och korrupta värderingar ligger till grund för att vi i Sverige inte haft vett nog att dra gränser, och alltså låtit deras...