Den svenska folkhälsans ruin

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Statistiken kommer väl knappast som en nyhet: omkring 47 % av männen och 35 % av kvinnorna lider i dag av övervikt och fetma. Föga förvånansvärt är väl heller inte de faktorer som slutligen har lett fram till detta fenomen: dagens svensk rör på sig för lite, äter för mycket mat - och därtill fel sorts mat. Därmed har vi fått individer, med både övervikt och undernäring. Resultatet kan vi alla räkna ut med lilltån: gravt försämrad folkhälsa, samt olösliga summor för den svenska staten, inklusive den redan nu vacklande sjukvården i landet.

Sverige håller på att förvandlas till en ministat baserad på amerikansk konsumtionskultur. Efterhand som fler och fler svenskar börjar bli överviktiga, utvecklar och för vidare en gradvis försämrad intelligensnivå, och lever sina stressiga liv utifrån en ökad rotlöshet, där självidentiteten byggs upp kring märkesvaror och pengar, kan vi lugnt säga att det svenska folket är på väg att förgöra sig självt. Visionen om den typiska svensken, som med hamburgare, socialdemokratisk vimpel och kreditkort i handen, nöjsamt kan smaska i sig det flott, som endast kräver en idiots intelligens för att "tillagas", är plötsligt inte längre främmande eller på något sätt underlig. Snarare är det denna utveckling vi sakta men säkert går mot, och därför är det av yttersta vikt att vi adresserar och motverkar denna förändring på flera plan - inte bara genom politik, utan främst genom kulturomvälvning.

Men det som oroar mest, är just hur dessa problem hanteras. Den svenska staten satte år 2004 in ett hälsoprogram för att försöka stävja utvecklingen i landet:
"Kartläggningen har inbegripit både forskningsprojekt och olika former av folkhälsoprojekt, de senare innebär allt från nationell nivå till lokala projekt som t.ex. en skola. Spektrat på inventerade insatser har sträckt sig från strukturella insatser grundade på politiska beslut till information och utbildningsinsatser riktade till specifika grupper. Vissa projekt, som haft karaktären av mer behandlande åtgärder, har inkluderats i inventeringen om deras huvudsakliga metoder har inbegripit beteendeförändringar till mer fysisk aktivitet eller förbättrade kostvanor. Kartläggningen har inte varit fullständig, men vid arbetet med denna inventering har det har visat sig att det saknas en översiktlighet om vad och vilka projekt som pågår runt om i landet."[1]

Med andra ord har man gjort det som demokratiska organ alltid gör: spenderar oändlig tid på att debattera, diskutera och kartlägga, i stället för att agera direkt och omedelbart stoppa utvecklingen i landet. Medan länder som U.S.A. först försökte att profitera på skolbarnen genom att sälja fet mat och ohälsosamma drycker, för att sedan komma på att sjukvårdskostnaderna inte gick jämnt ut med inkomsterna, har Sverige valt en annan väg: "hälsoprogram". De som kunde bevittna dessa projekt på skolorna, såg hur ungdomarna använde faktabladen som pappersflygplan, och i stället tog cykeln eller bilen ut till McDonald''''s och köpte sig en Big Mac. När demokratin utgår ifrån att ungdomar själva har viljan och självständigheten att välja broccoli framför ostbågar, bevisar den bara ytterligare sin impotenta förståelse av hur människor i regel fungerar, speciellt under tonåren. Men "hälsoprojekten" kommer onekligen att fortsätta - detta, trots att vi alla vet vad som egentligen har lett fram till våra hälsoproblem: stressiga moderna jobb, minskad tid för familj och matlagning, ökad försäljning av färdiglagad snabbmat, reklam för ohälsosamma produkter genom TV, radio och film, okontrollerad födsel inom den svenska befolkningen, mindre rörelse och fysisk aktivitet - ja, listan kan göras flera mil lång, men i slutändan finner vi att samtliga av dessa faktorer delar en sak gemensamt: de är en naturlig produkt av det moderna samhälle som vi i dag lever i.

I verkligheten hade vi behövt använda oss av betydligt radikalare metoder: förhindra överviktiga och feta människor som bär på dessa anlag att skaffa barn, minska arbetstiderna och stressen, inför obligatoriska matlagningskurser för både män och kvinnor (kunskaper som tidigare var en naturlig förutsättning inom den svenska kulturen), stoppad försäljning av ohälsosam snabbmat, reglering av reklam för ohälsosam kost (här har vårt broderland Finland redan kommit långt [2]), speciellt den som riktar sig till barn, samt obligatoriska fysiska aktiviteter inom varje kommun. Eftersom dessa förändringar antagligen endast hade kunnat ske under ett fascistiskt styre, vars mål hade varit att förbättra folkhälsan, i stället för att kortsiktigt tjäna pengar på bristen av den, så kommer vi knappast få se liknande radikala vändningar från våra svenska politiker.

I stället kan vi räkna med fler "viktiga rapporter" från Statens folkhälsoinstitut, så att de styrande makthavarna kan klappa varandra på axlarna och konstatera inför den massmediala pressen att de faktiskt gör allt de kan för att stävja den ökade fetman i Sverige. Den bittra sanningen är att så länge vi väljer att leva som vi gör, kommer vi hela tiden att dra på oss fler ärftliga folksjukdomar som kommer att kosta staten ännu mer pengar. Problemet uppstår när antalet svenskar som lider av övervikt blir så stor, att det automatiskt bildas en normativ uppfattning av den nuvarande hälsan som "OK". Därmed kommer de som väljer att kritisera nuläget att bli demoniserade som "hatiska" och "intoleranta". Samma sak som har hänt med synen på fysiska och mentala handikapp kommer även att hända med övervikt, cancer och låg intelligens: dekadens ersätts med en moralisk uppfattning om situationen som fullt normal.

Precis som det i dag är tabu att kritisera handikappande människor ("han/hon är en människa precis som du"), är övervikt något som anses negativt, men fullt acceptabelt - "han är inte fel, utan endast annorlunda". Detta är den moderna människans sätt att försöka undvika hierarkiska uppdelningar mellan individer, och i stället använda sig av en form av godtycklig relativism: "Alla människor är lika värda, fastän de är olika intelligenta." Ett annat sätt att se på det hela är att "alla människor är olika bra på olika saker". Därmed får även de handikappade, överviktiga och rent idiotiska individerna en plats i det svenska folkhemmets fåtölj: "Alla kan bli feta, så sluta hacka ner på mig."

När staten därför sätter sina hälsoprogram i verket och exempelvis låter skolsköterskor samtala med föräldrar, vars barn lider av övervikt, kommer föräldrarna i de allra flesta fall att ta illa upp, speciellt om de själva lider av samma problem: "Men titta på mig, jag är också fet, vad är det för fel på mig?" Därmed skapas en ond cirkel, där fler och fler människor vägrar möta de negativa konsekvenserna av sina fysiska handikapp, och i stället skapa en normativ trend kring dem, som utmärker sig genom att vara "annorlunda", vilket givetvis i slutändan kommer att falla tillbaka på dem själva: vad gör vi när en överväldigande majoritet av det svenska folket är överviktiga? Vem är beredd att betala för de sjukvårdsanpassningar och specialinsatser, vilka redan nu håller på att sättas in?[3]

Precis som i fallet med handikappade, kommer enorma ekonomiska resurser bli tvungna att läggas på att utöka infrastrukturen och bygga om offentliga toaletter, färdmedel och arbetsplatser, för att dessa vaggande valrossar ska kunna få plats i varsin isvak. Som om detta inte är nog, kommer övervikten till sist bli en allmängiltig norm, som vi andra friska och hälsosamma individer kommer bli tvungna att finansiera, och i värsta fall lyda. Vad gör vi då fräscha råvaror sakta men säkert byts ut mot färdiglagade rätter i folieförpackning? Denna utveckling har vi redan kunnat se i de mindre varuhusen, där t.ex. hela kycklingar byts ut mot enstaka kycklingben - färdiggrillade och kryddade för den moderna svenskens lathets skull. Frågar man expediten varför så är fallet, får man kapitalistens likgiltiga svar: "Hela kycklingar säljer inte, folk föredrar färdiglagat nuförtiden, det är bara att vänja sig."

Men att vänja sig vid denna skrämmande utveckling är något en nihilist aldrig kommer att göra. Så länge vi har en chans att kunna motverka denna förfärliga folksjukdom, måste vi agera nu och inte imorgon eller om 10 år, då läget kommer vara förvärrat. Medan samhället i stort och dess styrande makthavare bär det yttersta ansvaret vad gäller att genomföra radikala förändringar som kan leda till en positiv utveckling för det svenska folket, finns en rad olika saker att göra på lokal nivå. Främst handlar det om att själv leva friskt och sunt, och därmed utgöra ett levande bevis på att alla i längden tjänar på att undvika den moderna latheten. Organisera och driva fram olika former av fysiska aktiviteter är även en väg att gå, helst i samband med föreläsningar om nuläget och hur människor var för sig kan göra förändringar i sina liv, som i sin tur kan leda till en kollektivt förbättrad hälsa. Nämnvärt är att våra svenska politiker har siktet inställt på helt andra frågor än dessa, medan de nationalistiska partierna är betydligt mer oroade för vårt folks utveckling.[4]

Men faktum är det att våra illusioner i längden kommer att brista förr eller senare: oavsett hur många TV-kampanjer där läkare från institut lägger över allt ansvar på skolan, så kommer problemet endast att växa. Även om de svenska skolorna säkerligen har en hel del sätt att inspirera till fysisk aktivitet och mer hälsosam kost, är det i livet utanför arbete och utbildning som människor bygger upp sin fetma och ohälsosamma livsstil. Svenskarna måste sluta äta snabbmat på McDonald''''s, sluta spendera sin fritid framför TV:n och börja inse fakta: om vi inte agerar i dag och lär våra barn att laga och äta vettig kost, samt slänga TV-spelet på tippen och tvinga dem att vara ute och röra på sig, såsom barn i alla tider har gjort, kommer nästa generation svenskar att sluta som feta åbäken, vars enda funktion i samhället är ...