En överblick över fascismen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Fascismen är en politisk ideologi som betraktar nationen som en organisk helhet, formad av historiska omständigheter. Enligt den är individen mindre viktig än nationen, eftersom han tillhör och är en liten del av en större helhet, som inte kan reduceras till sina beståndsdelar. Helheten kan inte betraktas som en summa av delarna, eftersom samhället inte enbart är en grupp människor utan en grupp människor som lever tillsammans på ett organiserat och avancerat sätt. Detta synsätt kallas holism och därmed är fascismen en holistisk ideologi. Nationen är det bästa och mest naturliga sättet att dela upp mänskligheten i mindre samhällen på eftersom individerna i nationen har ett starkt historiskt och kulturellt band till varandra, och därför också en gemensam livsåskådning och gemensamma värden. På så vis försvarar och bevarar man den viktiga naturliga gemenskapen. Staten tjänar nationen. Därför är fascismen nationalistisk.

Fascismen erkänner naturens lagar och att jämlikhet är en myt. Jämlikhet finns inte i naturen. I en grupp - vare sig det gäller människor eller många djurarter - är alla olika. Ur detta uppstår hierarkier, där det är "rätt man på rätt plats", det vill säga: man ägnar sig åt det man är skickligast på, och en arbetsuppgift bör därför gå till den bäst lämpade att utföra den. Detta är en naturlag utan vilken naturens system, den naturliga ordningen, inte skulle fungera, och inte heller skulle mänskliga samhällen fungera om jämlikhet faktiskt existerade. Detta gäller också ledarskapet i en grupp: om någon eller några måste leda gruppen, bör de bäst lämpade utföra uppgiften och ta på sig ansvaret. Därför tror fascismen på starkt ledarskap och tar avstånd från demokratiska idéer.

Vissa filosofiska idéer är mycket populära idag. Bland dem finner vi till exempel individualismen och subjektivismen, som ofta går hand i hand. Individualismen är idén att den enskilda individen står över allt annat, framförallt gruppen eller kollektivet. Individualismen tar någonting ur sitt sammanhang, nämligen personen ur sitt sociala sammanhang, och skiljer delen från det hela, som om de två inte stod i ett beroendeförhållande till varandra. Subjektivismen menar att eftersom värderingar är subjektiva, det vill säga att alla värderingar är beroende av individen, finns det inga allmängiltiga eller objektiva värden. Alla alternativ i en valmöjlighet är därmed lika värda och riktiga om man skulle se det ur ett överpersonligt eller objektivt perspektiv. (Paradoxalt nog hävdar subjektivister ofta att det av denna anledning är "fel" att tvinga andra att anpassa sig till en särskild livsstil eller att ha vissa värderingar - vilket inte är annat än deras egna, personliga åsikt, en passiv inställning som leder till att folk i stället för att sträva efter gemensamma mål "tolererar" att alla tycker olika, och så kommer ingen någonstans, då de alla tvingats anpassa sig i en tolerant men konformistisk miljö.) Det är svårt att faktiskt förstå hur stor skada dessa två föreställningar har orsakat.

Vi lever alla i samma verklighet. Det är en värld, och den tillhör vi alla. Naturens lagar gäller oavsett vad man tycker om det. Våra subjektiva åsikter kan därför till olika grad stämma överens med hur yttervärlden fungerar. Vi människor gillar att försöka skapa en helhetsbild av omvärlden som vi kallar världsåskådning, men när man gör det måste den vara så fri från motsägelser och andra logiska brister som möjligt. I världen hänger allt ihop: "allt påverkar allt", och därför går det inte att separera en världsbilds olika aspekter från varandra, då de har ett intimt samband med varandra, påverkar varandra och tillsammans bildar en större helhet. Detta innebär att politiken aldrig är värdeneutral, att moralen och andra värderingar är beroende av någonting annat och inte är helt "personliga", att uppfattningar om hur vi bör handla, hur det politiska systemet ska se ut, hur saker och ting är och bör vara hör ihop och inte går att förstå helt skilda från varandra. Alla områden påverkar varandra, och hör därför ihop. Det går inte att separera lag från moral, andlighet från politik, och så vidare. De är alla olika aspekter och sidor av samma värld.

När vi ändå handlar i enlighet med sådana uppfattningar - som skiljer delarna från helheten och från varandra - uppstår en fragmentering av samhällets alla delar, och atomiseringen av dess minsta beståndsdel, individen. Plötsligt finns det inget "sammanhang" längre, individen är viktigare än sin sociala miljö, befolkningen har inte längre gemensamma mål, man påstår att moralen inte alls har med lagen att göra och att lagen inte är moralisk till sin natur (som om moraliska förbud mot dödande och stöld och lagar mot dödande och stöld inte delar samma ursprung och ofta fyller samma funktioner). Samhällets mening blir att individen ägnar sitt liv åt att konsumera i jakten efter en lycka han aldrig når och aldrig förstår. Alltihop är resultat av ett synsätt där man betraktar delar som skilda och separata från helheten och sammanhanget.

Fascismen tar avstånd från dessa samhällsnedbrytande idéer och strävar efter att underordna samhällets olika beståndsdelar under en central, gemensam idé, nämligen nationen, för att uppnå en organisk, meningsfull samhällsstruktur. Staten är därför underordnad nationen, staten tjänar nationen. Och det är också därför medborgarna i den fascistiska staten ser till hela samhällets väl: allmännytta före egennytta.

Fascismen som politiskt system och statsskick är en integrerad del av den världsåskådning vissa kallar integralism: en förening av bland annat naturalism, holism, nationalism, miljömedvetenhet och traditionella värderingar. Integralismen vill se en återgång till ett naturligare och mer meningsfullt organiskt samhälle i en färgrik global mångfald. Den menar att vi måste försvara det som är värdefullt och vackert i världen, analysera den rationellt, men också söka förstå det abstrakta och de möjliga konsekvenserna av alla händelser, och leva på ett sätt som ger o...