Bokrecension: Dövblinda berättar av Bo Andersson

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Dövblinda berättar

Jag har läst en bok som heter dövblinda berättar. Det är en antologi som är sammansatt av Bo Andersson och gavs först ut 1981. Bo är född 1934 och var då bosatt i Stockholm. Han jobbade tidigt som journalist men började sen arbeta med dramatik. Våren 1976 blev han själv helt döv efter en hjärnhinneinflammation.
Det jag tror att han vill få ut för budskap med denna boken är att ett liv som dövblind kan vara väldigt komplicerat, i flesta fall även värre än man kan tänka sig. Ett liv utan tv, tidningar och radio, att vara utestängd från vanligt socialt umgänge. Boken är en sammanfattning av massor av intervjuer där dövblinda själva berättar om sina olika situationer. De delar med sig om sina tankar och krav på framtiden men även deras förväntningar. Det är en bok om svårigheter men även om styrka och framgång, om livslust.

Boken i sig är uppbyggd på ett lite speciellt sätt. När man först börjar bläddra i boken kan man läsa om dövblindas historia och dom första personerna man möter är Laura Bridgman, Anne Sullivan och Helen Keller.
Laura Bridgman levde mellan 1829 och 1889, hon var amerikanska och var även den först som gavs möjlighet att skaffa sig en skolad bildning. När hon var bara två år gammal förlorade hon både syn och hörsel. En berömd pedagog fann Laura och tog henne till Perkins blindinstitut i Boston där han var övertygad om att kunna skola henne. Efter en tid lärde hon sig både vävning och pianospel. Hon stannade kvar på Perkins hela sitt liv.
Anne Sullivan förknippar man oftast med Helen Keller men Anne har även en plats i Lauras biografi. Anne kom själv från en fattig familj och hade fram till sin fjortonårsdag en ganska tragisk barndom. Hon var blind och bodde tillsammans med gamla och sjuka. Men när hon var 14 år kom en man till huset och hon bad mannen om hjälp att få börja skolan. Strax därpå började Anne på Perkins och det var Laura själv som lärde Anne handalfabetet och de blindas skrift. Då hon bara var 19 år gammal fick hon bli lärare åt Helen Keller.
Helen Keller hade som barn ett våldsamt humör och var ofta ilsken eftersom hon så ofta blev missförstådd som dövblind. Med sig hade Anne en docka till Helen och stavade docka i hennes hand. Helen såg aldrig detta som mer än en lek och härmade orden Anne skrev i hennes händer. Det tog lång tid innan hon förstod att det Anne tecknade i hennes hand var namn på ting och inte bara en lek. Men Anne gav aldrig upp och efter en tid lärde hon sig skriften.


Efter detta får man läsa Bos egna intervjuer med dövblinda runt om i Sverige där man kan läsa om deras erfarenheter. Efter dessa fantastiska intervjuer finns det ett helt kapitel om kommunikationsmetoder och tekniska hjälpmedel fört människor som inte är dövblinda. Där kan man lära sig bland annat handalfabetet och textning i händer. Där förklaras även många uppfinningar för dövblinda så som väckarklocka och punktskrift.

Bo...