Korstågen - Det heliga kriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Varför korstågen?
Anledningen till att jag valde att skriva om detta ämne är att jag är rätt intresserad av riddare och krig och gärna vill lära mig mer om dem. För övrigt så är det en oerhört berömd del av historien som jag kände till förvånansvärt lite om.

”Gud vill det”
Urban II står och predikar och folket lyssnar. Han talar om hur de kristna bröderna i öst tvingas underkuva sig och inte kan freda sig mot muslimerna. Ett heligt krig ska startas för att erövra Jerusalem. Gud vill det brister han ut. Gud vill det! svarar folket. I denna uppsats kommer du att kunna läsa om de kristnas försök att på olika sätt vinna de heliga krigen.

Syfte:
Syftet med det här arbetet är att besvara tre frågställningar; Vad orsakade korstågen?, Vad blev den avgörande faktorn till de olika korstågens inledning och slut? Vilken inverkan fick korstågen på sin tid och vilken inverkan har korstågen på världen idag?

Första Korståget (år 1095-1101)

Hur man fick med folket

”Gud vill det” kan höras ljuda genom folkmassorna. Kyrkans inverkan på samhället är stor och den har stor makt. När påven Urban II predikar om hur muslimerna förtrycker de kristna lyssnar folket. ”De kristna måste rensa det heliga Palestina från de otrogna” löd budskapet. Med det i minnet gick tusentals riddare ut i krig mot de ”otrogna”. Men detta var inte den enda anledningen till korstågens uppkomst.
I ett fattigt Europa såg många även krigen som en möjlighet till en bit land i fjärran länder och ett bättre liv. Att man sedan tjänade i guds tjänst drev ju på viljan att gå ut i krig ytterligare. Rädslan för att hamna i helvetet var stor vid den här tiden, mycket tack vare en vers i uppenbarelseboken som lyder: ”När tusen år gått till ända ska Satan komma loss ur sitt fängelse”, vilket av de kristna tolkades som att världens undergång var nära och att det var hög tid att få sina synder förlåtna. Många såg de heliga krigen som ett sätt att göra just detta. De kristna soldaterna var fanatiska och att dö för sin tro var det ultimata målet.

Politiska anledningar

En annan anledning till korstågens uppkomst var sejdukerna som (enligt Urban II och hans förespråkare) försvårade de kristnas möjligheter till pilgrimsfärder och förtryckte de kristna. Kristna pilgrimer hade nämligen kunnat fortsätta sina resor till det heliga landet trots att araberna erövrat landet på 600-talet. Detta påstående kan dock ifrågasättas. För många påstår att de kristna inte alls förtrycktes utan var fria att utöva sin religion som dem ville, dock med vissa begränsningar. De fick inte sjunga i kyrkan eller processioner, vilka båda är en viktig del av det kristna utövandet av religionen. De kristna var tvungna att bära gula turbaner samt betala en speciell skatt. Andra exempel på dessa begränsningar är att dem inte fick ha kors eller kyrkklockor på sina kyrkor, något som på sätt och vis gör kyrkan till en mindre helig plats och därmed underminerar dess roll. Så detta har naturligtvis enormt mycket med att detta, ur de kristnas synvinkel, heliga krig startades. Men vad många inte tänker på är många av de andra, inte lika uppenbara orsakerna. Till exempel rådde det krig mellan många av Europas småstater vilket inte var omtyckt av påven. Han vädjade till adelsmännen att sluta kriga mot varandra och gå ut i det heliga kriget mot de otrogna så var även det problemet löst. En annan anledning kan vara att Påven var ute efter de enorma kulturella och ekonomiska rikedomar som fanns i Orienten som på 1000- talet var mycket mer utvecklat än Europa.


Kriget

En av de viktigaste orsakerna till korstågens iscensättande var Alexius I vädjan till påve Urban II om soldater för att kunna stå emot det allt större hotet muslimerna utgjorde mot det Bysantinska riket. I ett slag förlorade Alexius I i stort sett hela sitt rike bortsett från sina kuster. Då besvarar Påve Urban II hans vädjan genom att vädja till de franska adelsmännen att upphöra med sina inre stridigheter och enade gå ut i krig mot muslimerna. Snart skickas en stor invasionsarmé som dels skulle vinna tillbaka de förlorade delarna av det Bysantinska riket men Urban II ser även detta som ett lysande tillfälle även ta tillbaka det heliga Jerusalem från ”de otrogna” år 1095.
Den kristna hären möts vid Konstantinopel där de tas emot av Kejsar Alexius som vägleder dem till ett enormt läger som han förberett för dem. Dem är bara tre dagsritter från staden Nicaea där Kilidj Arslan härskar. Kilidj Arslan är dock inte rådlös. Han lyckas lura in den oorganiserade kristna hären in i ett bakhåll där de välkomnas av en skur av tusentals pilar. Den kristna hären är chanslös och besegras utan bekymmer av Kilidj Arslans män. Av de överlevande avrättas alla män i tusental medan kvinnorna skickas som slavar till centralasiatiska städer.
Det första slaget mellan öst och väst blir en överlägsen seger för öst och Kilidj Arslan men han vet att värre prövningar från de kristna väntar. Denna överlägsna seger skulle senare ironiskt nog vara otroligt dyrköpt.
I april 1097 är den kristna hären tillbaka. Lugnad av sin överlägsna seger från deras senaste möte bryr han sig dock inte så mycket om de oräkneliga rapporterna från sina spanare om att västerlänningarna är tillbaka. Nu visste han ju hur han skulle handskas med västerlänningarna.
Men den kristna hären hade lärt sig av sina misstag från förra gången och kom tillbaka välorganiserade och mer förberedda. Bara några dagar efter de kommit i land ser han de komma igen i tusentals. De slår läger utanför Nicaeas murar och börjar förbereda belägringen. Kilidj Arslan inser det omöjliga i att försöka besegra en så här förberedd och tung armé. Han kapitulerar och ser till sin stora sorg sin rika, ärofyllda stad tas över av den kristna armén. Efter Nicaea ger de sig av mot den, för Seljdukerna, viktiga staden Edessa som utan större bekymmer besegras. Sedan kommer hären till Antioka där den 30000 man stora armén slår läger runt stadens beryktade stadsmur. Den har rykte om sig att vara i stort sett ointaglig så stadens beskyddare Yaghi Siyan är inte orolig. Han ber dock för säkerhets skull emiren av Mosul om hjälp i form av soldater. Men när soldaterna fortfarande inte anlänt efter flera veckor börjar befolkningen inuti staden ana oråd. Oron ökar ytterligare när de kristna skjuter upp avhuggna huvuden från sina katapulter att regna ner över staden för att påminna dem om ödet för de som inte ger upp.
Antokia blir till slut belägrat av de kristna men det skulle aldrig ha skett utan en förrädare inifrån staden. Han kontaktade hären utanför stadsmuren och släppte in dem mot att han fick en del av stridsbytet. Den natten var det ett ohyggligt blodbad, där nästan alla slaktas. Efter att de nu tagit Syriens största stad ökade deras slagkraft mer och mer och Orientens städer fick en efter en ge vika för de kristna.
Vid en av dessa städer, Maara, hände något extremt fasansfullt. Invånarna slaktades i vanlig sed men efteråt åt de upp en del av muslimerna. En präst som var med på korståget och med avsky såg deras beteende och rapporterade till påven. Denne svarade att riddarna skulle få äta vad de vill oavsett vilket kött de kom från.
Nyheten spred sig snabbt och ryktet om kannibalerna spred sig snabbt över hela Syrien och satte skräck i Syrierna.
Hären besegrar stad efter stad och den 7 juni 1099 når de till slut sitt mål; Jerusalem. Muslimerna inuti staden förväntar sig att de ska använda sig av belägringsvapen som t ex katapulter och trebucheter. Men denna belägring är annorlunda. I sin iver att belägra den heliga staden, går de istället till attack direkt mot muren i ren fanatism. Jerusalems härskare beundrar riddarnas mod och vilja att befria den heliga staden men han vet ju att det är en speciell stad. Den betyder allt för korsriddarna. Efter två veckor försöker dem inta staden åter igen fast nu med belägringsvapen. Med två enorma rullande torn närmar de sig stadens mur. Men dem förstörs båda två och riddarna tvingas till reträtt.
Två veckor senare återvänder de. Denna gång kommer de med 3 torn och med ännu fler soldater. Två av dem blir obrukbara och staden försvarar sig hedervärt. Men ett av tornen kommer igenom och den kristne härföraren Gottfried av Bouillon lyckas ta sig in i staden med sina mannar och efter en månads belägring faller staden. Väl inne i staden mördas alla, även kristna, för att rena den den heliga staden från det ”smutsiga”.
Urban II dör två dagar innan staden faller och får aldrig se sin livsdröm gå i uppfyllelse.

Andra Korståget (år 1145-1147)

Efter Jerusalems fall så splittras muslimer och de lyckas aldrig samla ett riktigt motstånd mot den kristna armén. De kristna kan utan större svårigheter ta städer på löpande band. Men en saracen vid namn Nureddin lyckas ena seldjuker och saracener och med gemensam styrka tar de på julafton år 1144 tillbaka Edessa från korsfararna samt även tillfoga dessa stor skada.
Detta kombinerat med att de flesta korsfararna åkte hem efter Jerusalems fall (de ansåg att de redan hade nått sitt slutmål) gjorde påven Eugenius III orolig, då han ansåg att risken var överhängande att Jerusalem åter igen gå förlorat till muslimerna. Han börjar därför att predika för ett andra korståg som även detta vinner enormt gehör, dock inte lika enormt som vid det första korståget.
Detta korståg leds av den franske kungen Ludvig VII och den tyske kejsaren Konrad. Den ca 100 000 man stora armén tågar ner till Syrien för att inta det ständiga hotet Damaskus. Efter många om och men lyckades man inta staden men lyckan skulle inte komma att bli långvarig. Endast ett par veckor senare drivs de ut ur staden och i ett slag utanför staden slaktas halva den kristna hären av sultan Nureddin. Det andra korståget för de kristna blir ett fiasko på grund av ett splittrat styre.
Efter att ha enat Syrien så vill Nureddin ta över Egypten som på denna tidpunkt var en stad med enorma rikedomar. Korsfararna känner till detta och gör vad de kan för att stoppa honom men alla misslyckas. När Nureddin inte kan åka till Egypten skickar han en ung man vid namn Ibn Salah-Adin Ysusf, som senare blev känd som den legendariske Saladin, i sitt ställe. Denne lyckas med list inta både Kairo och Aleppo vilket innebar ett allt större hot för de kristna i öst. Nureddins rike växte sig allt starkare och togs senare över av Saladin. Det var Saladin som sågs som den store befriaren av folket.

Under tiden mellan andra och tredje utövade Saladin ett framgångsrikt krig och tog viktiga städer såsom Acre och Jerusalem.

Tredje Korståget (år 1188-1192)

När den nya påven Gregory VIII begärde ett nytt korståg använde han Jerusalem som ett av sina främsta argument. Han sa att den heliga staden hade gått förlorat till muslimerna på grund av Européernas syndiga leverne. Detta orsakade samma sorts rädsla för helvetet som vid första korståget och fick många att frivilligt ställa upp som korsriddare. Intresset för detta korståg var enormt då många var bestörta över att den heliga staden hade tagits från dem. Kristna härskare runt om i Europa enades och slöt fred med varandra för att tillsammans bekämpa muslimerna i det heliga kriget. Entusiasmen för korståget var enormt och många var ivriga på att få slåss för sin gud. Men i detta korståg blev diplomati allt viktigare och förhandlingar, allianser och avtal ägde rum. Detta behövdes dock då muslimerna var starkare än någonsin, då de för första gången var samlade under en och samma ledare (Saladin). Saladin bedrev något som skulle kunna liknas vid ett motkorståg (mot de kristna) medan man predikade djihad, det heliga kriget.
Fredrik Barbarossa, som var först att bli redo för att dra österut med sin armé på 100 000 man den 11 maj 1189, gav sig iväg för att bekämpa Saladin. Fredrik Barbarossa åstadkom dock inte så mycket då det Bysantinska riket gjorde motstånd när han försökte ta sig till Orienten via Mindre Asien. Genom att anfalla Konstantinopel lyckades Barbarossa öppna upp vägen till Orienten så att även tyskarna kunde ta sig dit. Månaderna gick och de kristna styrkorna samlade ihop styrka till att kunna gå till anfall. Samlingsplatsen för dessa kristna korsfarare var S:t-Jean d''''Acre. Till slut hade de samlat tillräcklig styrka för att belägra och anfalla staden. Vid den tidpunkten hade det gått så lång tid att det utanför S:t-Jean d’Acres stadsmurar hade bildats en ny kristen stad. Både sidor hade kraftigt artilleri och belägringen varade i två år innan den engelska kungen Richard Lejonhjärta och den franska kungen Philip Augustus äntrade scenen. När dessa väl kom blev trycket för hårt på S:t-Jean d''''Acre som var tvungna att kapitulera. Denna viktiga seger gjorde att Philip Augustus och Richard Lejonhjärta nu ledde korståget men efter ett gräl lämnar Philip Augustus Palestina. Richard Lejonhjärta är då ensam ledare för korståget.
Med Richard Lejonhjärta som ledare anfölls Jerusalem av korsfararna som hade vunnit om det inte vore för att Saladin i sista stund fick förstärkning av Egyptiska styrkor.
Företaget misslyckades och Richard Lejonhjärta höll sig undan från Jerusalem. Istället slogs han flera slag som gjorde honom ökänd men inte gjorde någon skillnad i kriget i stort.
När Richard Lejonhjärta den 9 oktober 1192 lämnade det heliga landet hade han inte vunnit tillbaka Jerusalem men dock vunnit tillbaka många viktiga kuststäder och Akko blev den nya huvudstaden för korsfararriket.


Fjärde Korståget (år 1204)

Under de många försök som gjorts att upprätta de kristna staterna, hade korsfararnas ansträngningar endast varit riktade mot de anledningar för vilket det heliga kriget hade igångsatts.
Detta korståg – korståget mot Konstantinopel, var det första avvikelsen mot det ursprungliga syftet där man vill upprätta det heliga landet i Jerusalem och där kring.
Den 24 maj 1203 börjar en armé med italienska korsfarare marschera mot Konstantinopel.
Den 23 juni anlände korsfararnas flotta till Konstantinopel; den 7 juli tog de över en förstad i Galatien i besittning och banade sig väg till Gyllene hornet. Den 17 juli anföll de samtidigt sjömurarna och landmurarna i Blacherne. Alexius III:s trupper gjorde ett misslyckat utfall och de var tvungna att ta till reträtt. Den 12 april 1204 hade man äntligen nått korstågets mål, Konstantinopel. Staden erövrades redan samma dag och dagen efter inleddes en brutal och skoningslös plundring av stadens palats och kyrkor av i stort sett alla korsfararna (även präster). Plundringen gjorde att korstågen minskade något i popularitet hos folket.

Femte Korståget (år 1217-1221)
På våren år 1213 kallar påve Innocentius III alla Europas kristna för att ta Jerusalem och det heliga landet åter. Men entusiasmen hos Europas ledare är inte vad den en gång var. De är upptagna med sina egna krig i sina hemländer och vill inte skicka sina soldater till fjärran öster. Men faktum är att Innocentius III inte vill ha en kungaledd armé, utan den vanliga befolkningen, lågadeln och riddare.
År 1217 landar en armé med korsfarare i Saint-Jean d''''Acre år 1217. Målet med detta korståg är att vinna tillbaka Jerusalem och det heliga landet.
Strategin är att först besegra den mäktiga staten Ayyubid och sedan ta tillbaka Jerusalem. De tog hjälp av Jerusalems härskare John av Brienne, Antioks härskare Bohemund IV och Cyperns kung Hugh I.
I juni 1218 börjar härförarna sin belägring av Damietta och trots motstånd från den oförberedde sultan Al-Adil kunde de ta över de torn som fanns precis utanför staden, något som raderade det lilla övertag som sultanen kunde ha haft om han hade lyckats behålla dem.
Det rådde dödläge där ingen av parterna vann någon mark men där både parterna förlorade soldater, många av dem på grund av de sjukdomar som härjade. Bland dem hörde Al-Adil som efterträddes av Al- Kalid och en av de kristna krigsherrarna, Robert av Courcon. Som hans efterträdare skickade påve Honorius III Pelagius av Albano som snart även blev ledare för hela korståget år 1219. Al-Kamil försökte förhandla med korsfararna om vapenvilor och fredsavtal men tog accepterade inte något av dessa förslag. Belägring fortsatte och i december 1219 har de lyckats bryta ner Al-Kamils försvar och kom in i staden. Dem mördade som vanligt de överlevare de hittade och plundrade staden på det dem fann värt att ta.
Denna stora stad var naturligtvis eftertraktad och kandidaterna som vill ha makten över den var det ingen brist på. År 1220 tog till exempel John av Brienne anspråk på staden och ansåg sig vara ensam härskare över den. Han skickades senare tillbaka till Saint-Jean d''''Acre vilket sågs som en degradering. Sådana här inre stridigheter tog fokus från korstågets mål, nämligen att fortsätta österut tills man åter har Jerusalem under sina fötter.
Under tiden hann Al-Kamil, tillsammans med sina nya allierade han hade hunnit skaffa, hunnit bygga upp styrkan på sina arméer och när korsriddarna marscherade mot Kairo i juli 1221 var de väl förberedda. Detta visade sig i slaget men det var även andra faktorer, såsom (för korsfararna) otursamma väderförhållanden som spelade in i korsfararnas katastrofala nederlag. Till slut blev situationen ohållbar för Pelagius som blev tvungen att kapitulera och hoppas att Al-Kamil skulle visa honom nåd. Denna kapitulation innebar att korsriddarna skonades mot att de lämnade tillbaka bland annat Damietta till Al-Kamil.

Sjätte Korståget (år 1228-1229)
Det sjätte korståget inleddes 1229, blott 7 år efter det misslyckade femte korståget, i ett försök att återerövra Jerusalem.
Den romerska kejsaren Fredrik II hade varit aktiv med att samla material till det femte korståget men hade av olika skäl själv inte kunnat delta som riddare. Istället hade han ett par år senare seglat med sin armé till Brindisi för att kämpa mot muslimerna. Men en epidemi i Italien hindrade även detta korståg för Fredrik II och han tvingades vända hem. Påve Gregorius IX blev så besviken på Fredrik II för att ha brutit sitt löfte om att gå ut i korståg, att han bannlyste honom från den kristna kyrkan och då även från korstågen. Fredrik II försökte förhandla och övertala påven att släppa in honom igen men när han inte lyssnade på honom brydde sig till slut Fredrik II inte längre. Han kunde ju ändå utöva sin religion.
I september år 1228 trotsar han Gregorius IX: s förbud och åker han med sin armé till Saint-Jean d''''Acre för att föra ett eget korståg med sin egna armé. Fredrik hann inte kriga länge förrän han blev inblandad i Ayyubids inrikespolitik och genom diplomati lyckades han med det som så många misslyckats med, nämligen att vinna tillbaka Jerusalem. Och inte bara Jerusalem, utan även heliga städer såsom Nazareth och Jaffa m.m. Undantaget var den, för muslimerna så heliga stenens dom i Jerusalem, som fortfarande tillhörde Al-Nasir och hans rike.
Fredrik II fick dessa städer (och uppnådde på så sätt hela korstågets mål) genom att 18 februari 1229 skriva på en tio år lång vapenvila mellan honom och Al-Nasir. Kravet var att han inte återuppbyggde de murar runt Jerusalem som Saladins brorson och hans armé hade rivit ner i en inrikeskonflikt men han fick kröna sig till kung över den heliga staden.
Han gjorde även detta eftersom bland andra Gregorius IX var emot vapenvilan.
Men Fredrik II hade nu visat att det var möjligt att vinna tillbaka den heliga staden, inte bara utan att ta till vapen, utan även utan påvens godtyckande.
Vapenvilan gick ut år 1239 men det dröjde till år 1244 innan staden erövrades och togs tillbaka av muslimerna.

Sjunde Korståget (år 1248-1254)

Förlusten av Jerusalem orsakade inte något större rabalder, då staden under korstågens århundraden bytt ägare många gånger och det blev inte något omedelbart rop efter korståg som det skulle ha blivit vid de första korstågen.
Europas kristna var mer bekymrade över dispyten mellan Gelferna och Gibbelinerna och ett inbördeskrig i England mellan Simon de Montfort och Henry III.
Den enda som till en början visade något intresse i ytterligare ett korståg var den franske kungen Ludvig IX som år 1245 deklarerade om sitt uppsåt att fara österut för att återta Jerusalem. Han samlade material och allierade sig med sina bröder i tre år.
Med en 20 000 man stor armé åkte han år 1248 till Cypern där han spenderade vintern genom att fundera ut vilket av de arabiska målen han skulle anfalla. Det kom vädjan från flera av de kristna som kämpade mot muslimerna (som t ex tempelriddarorden som ville ha hjälp i Syrien). Efter att noga ha övervägt alternativen bestämmer sig han för att anfalla Egypten och år 1249 går han i land i Damietta. Ludvig IX ansåg nämligen att Egypten skulle vara en bra bas att ha att attackera Jerusalem från och med sina materiella tillgångar skulle staden även kunna förse soldaterna med det de behövde. Den 6 juni erövrades Damietta utan några större ansträngningar från korsfararnas sida. Men Ludvig IX hade inte tagit med Nilens översvämningar i beräkningar och han och hans armé var strandsatta i Damietta i sex månader vilket gav hans riddare en chans att förbereda sig för korståget. I november tågar ut ur Damietta med siktet mot Kairo. På väg dit attackeras Ludvig IX:s viktigaste styrka av Mameluk Baibars, den blivande sultanen då den förre dog nästan samtidigt som Ludvig IX tågade ut ur Damietta. Ludvig IX förlorar slaget men han flydde inte tillbaka till Damietta förrän flera månader senare. Istället föredrog han att belägra Mansourah. Detta var dock inte ett särskilt lyckat drag då det slutade med att korsfararna började dö av svält till skillnad från muslimerna inne i staden. Mars år 1250 fick Ludvig IX till slut ge upp sin belägring och återvända till Damietta för att samla nya krafter. Där blev han dock tillfångatagen och sjuknade in i Dysenteri, men hans liv räddades av en arabisk läkare. Han släpptes sedan i maj mot Damietta och 400 000 lire. Han gav sig omedelbart av till Saint-Jean d''''Acre (en av få kvarvarande städer i Syrien som tillhörde de kristna). Samtidigt begick Mameluks soldater i Egypten revolt. Den förre ledaren As-Salih avsätts och efterträds av Turanshah som tog kontroll över Kairo och skapade en ny Mamelukdynasti.
Ludvig IX och Turanshah ingår i en allians med varandra vilket ger Ludvig IX tid att bygga upp de förfallna städer som tillhör korsfararna. År 1254 hade Ludvig IX inte längre råd att föra korståg då pengarna sinade. När han dessutom behövdes hemma i Frankrike åkte han hem. Trots att hans korståg var ett misslyckande betraktades han av många som ett helgon och hans berömmelse skänkte honom en enorm auktoritet.


Åttonde Korståget (år 1270)

Genom list och taktisk skicklighet tog sultan Baibar över den ena korsfararstaden efter den andra och år 1265 hade han tagit över städer som Nasaret, Haifa, Toron och Arsuf. Hugo III åker till Saint-Jean d''''Acre för att försvara sin stad.
Dessa händelser leder till att Ludvig IX år 1267 propagerar för ett nytt korståg men gensvaret är klent. Med sin bror bestämmer sig Ludvig IX för att attackera Tunis, vilket skulle ge dem en stark bas för att attackera Egypten och juli år 1270 går dem iland på den afrikanska kusten. Årstiden var dock inte den bästa för korståg och många drabbades av sjukdomar på grund av det dåliga vattnet de var tvungna att dricka och den 25 augusti dör även Ludvig IX av en magsjukdom. Det sista ordet han lär ha yttrat är Jerusalem. Ludvig IX: s son, Philippe III utsågs till den nya kungen, men på grund av hans ringa ålder fick korståget istället ledas av Ludvig IX: s bror Charles.
Sjukdomarna fortsatte att härja och fler och fler korsfarare dog. Till slut var de tvungna att ställa in korståget med ett avtal med sultanen av Tunis. I avtalet bestämdes att kristna fick idka fri handel med Tunis och att kloster var garanterade I staden, så att korståget inte skulle se ut som ett allt för stort misslyckande.
Under tiden avtalet skrevs hade engelska prins Edward anlänt. Charles allierade sig med honom. När korståget blev inställt åkte Edward till den sista korsfararutposten i Syrien, . Hans tid där kallas för det nionde korståget.

Det nionde korståget

Detta är det sista av dem medeltida korstågen.
Charles och Edward anländer till Saint-Jean d''''Acre 1271, samtidigt som Baibars armé anföll Tripoli där tusentals kristna flyktingar befann sig. Edward och Charles lyckas dock bryta upp Baibars anfallslinje och kan på så sätt sätta stopp för belägringen.
Resten av året tillbringades åt att invänta förstärkningar och utöka försvaren och reparera dem som inte höll måttet. Baibar försökte då anfalla från sjöss men det slaget av Edward (och Charles men det var Edward som var den med mest inflytande av de två).
Efter denna seger insåg Edward att säkra ett långvarigt försvar var nödvändigt för att få ett slut på de interna stridigheterna i Europa. Ett förslag för en elvaårig vapenvila läggs fram till Baibar men förhandlingarna gick förlorade när Baibar försöker mörda Edward. Edward och hans riddare mördar lönnmördarna och förbereder sig för ett direktanfall från Baibars sida mot Jerusalem. Men när nyheten om att Edwards far, kung Henry III, har dött når Edward år 1272, skrivs ett avtal där Edward tillåts åka hem till England medan Baibar hämtar nya krafter i Kairo.
Efter följde ett inbördeskrig mellan Edward och Charles. Med oenigheten mellan de två kan Baibar utan allt för stora bekymmer besegra dem.

Slutsats
I början av uppsatsen ställde jag en rad frågeställningar som har utgjort grunden för detta arbete. Detta är svaren på dessa frågor i korthet. Mer utförliga svar och förklaringar kan hittas i texten.
Den första löd: Vad orsakade korstågen? Svaret på denna fråga är att det främsta och mest uppenbara skälet är religionen. Det ansågs av de kristna i att de kristna i Orienten inte kunde utöva sin religion med alla de restriktioner som fanns. En annan anledning var rädsla för att hamna i helvetet. Att slåss för det heliga kriget åt gud skulle rädda dem. Ytterligare en var alla de krig inom Europa som förekom. Påven var inte förtjust i detta och insåg att om alla slogs tillsammans i öst kunde man inte slå varandra i sina hemländer. En annan starkt bidragande faktor var att man ville åt de enorma rikedomar som fanns i öst.

Min andra frågeställning löd: Vad blev den avgörande faktorn till de olika korstågens inledning och slut?
I fallet med det första korståget är svaret att det var naturligtvis många faktorer som spelade in.
Det ansågs av de kristna i att de kristna i Orienten inte kunde utöva sin religion med alla de restriktioner som fanns. En annan anledning var rädsla för att hamna i helvetet. Att slåss för det heliga kriget åt gud skulle rädda dem. Ytterligare en var alla de krig inom Europa som förekom. Påven var inte förtjust i detta och insåg att om alla slogs tillsammans i öst kunde man inte slå varandra i sina hemländer. En annan starkt bidragande faktor var att man ville åt de enorma rikedomar som fanns i öst. Anledningen till det första korstågets slut är väldigt enkel. Man uppnådde helt enkelt alla mål man hade med korståget. Man erövrade Jerusalem och så vidare
Anledningen till andra korstågets inledning var påvens oro för att muslimerna skulle vinna tillbaka Jerusalem. Anledningen till andra korstågets slut var att man blev besegrade och inte kunde fortsätta korståget.
Anledningen till tredje korstågets inledning är att man vill ta tillbaka Jerusalem från muslimerna. Även här spelade rädslan för helvetet in då man fick höra av påven att staden hade gått förlorad till de otrogna på grund av Européernas syndiga leverne. Det tredje korståget tog slut därför att den kristna armén blev besegrad av muslimerna.
Anledningen till fjärde korstågets inledning är en konflikt som rådde mellan Konstantinopels härskare och påven. Påven kallar då till ett nytt korståg. Korståget ser sitt slut när man besegrat Konstantinopel.
Anledningen till femte korstågets inledning är att man åter igen gör ett försök på att vinna tillbaka Jerusalem men när detta misslyckas och den kristna hären besegras så får även detta korståg sitt slut.
Anledningen till sjätte korstågets inledning är att Fredrik II vill återta Jerusalem. Genom diplomati lyckas han få den heliga staden och korståget får sitt slut när han har vunnit tillbaka Jerusalem.
Anledningen till sjunde korstågets inledning är Ludvig IX: s vilja och drivkraft att vinna tillbaka Jerusalem. När pengarna som finansierar korståget sinar kan han inte längre föra sitt krig och korståget tar slut.
Anledningen till åttonde korstågets inledning är Ludvig IX: s vilja att återigen försöka återta Jerusalem. Soldaterna blir dock sjuka av dåligt vatten och till slut blir så pass många sjuka och dör att man måste ställa in korståget.
Anledningen till nionde korstågets inledning är att Edward och Charles bekämpar muslimerna från det som finns kvar av det forna korsfararriket. När de två blir oeniga och tappar fokus från sin fiende Baibar kan han besegra dem och därmed sätta stopp för det nionde korståget.



Vilken inverkan fick korstågen på sin tid och vilken inverkan har korstågen på världen idag?

Korstågens påverkan på sin tid

Så vilka följder fick då dessa nio korståg?
Till att börja med så fick de kristna kunskap av araberna då de var oerhört mycket mer avancerade än de kristna européerna kulturellt, tekniskt och vetenskapligt. Detta påverkade till exempel den europeiska litteraturen på så sätt att skrivteknik...