Människovärdet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1. Här är argumentet att det är kvinnans, och ingen annans, kropp det handlar om. Detta är ett uppenbart felaktigt påstående. Det är två kroppar och två liv inblandade. Å ena sidan har vi den gravida kvinnan som av någon anledning önskar avsluta sin graviditet. Å andra sidan har vi fostret. Här finns alltså en intressekonflikt. Problemet är att fostret inte är i stånd att artikulera eller värna sina intressen utan är helt beroende av vuxenvärlden. Så vi kan inte fråga: Önskar du leva? Trots detta menar jag att vi kan dra slutsatsen att det ligger i fostrets intresse att få leva. Detta beror på allas vår uppfattning att livet är i det närmaste oändligt dyrbart. Det är därför mord bedöms så allvarligt av rättsväsendet och också därför oerhörda ansträngningar görs för att rädda barn som föds för tidigt. Vi försöker även rädda människor som försöker ta sina egna liv. Så fostrets egen eventuella inställning i frågan är egentligen ointressant.
Men är fostret verkligen en människa, då? Är det inte mer att likna vid en geléklump eller ett djur? Det som kan sägas om detta är att fostret tillhör släktet homo sapiens och att det gradvis antar allt mer människoliknande former. Vid befruktningsögonblicket påbörjas en process som inte avslutas vecka 22, inte när barnet föds utan först efter tonåren. Att säga när under denna process som fostret är att betrakta som en människa låter sig inte göras. Att gränsen för den fria aborten nu går vid vecka 22 beror på att fostret efter denna tidpunkt kan överleva utanför livmodern. Fostret är då inte längre beroende av modern för sin överlevnad. Men man kan inte av detta dra slutsatsen att det är fostrets oberoende, eller livsduglighet, som gör det mänskligt. Alla människor är under perioder av livet mer eller mindre beroende av andra. Barnet behöver sina föräldrar eller någon vuxen för att klara sig. På samma sätt kan riktigt gamla människor behöva sina barn för att överleva. Men få, om någon, menar att detta beroende av andra gör oss till mindre människor.
Ett annat försök att klassificera fostret som icke-mänskligt före vecka 22 handlar om medvetandet. Är det inte vårt medvetande som gör oss mänskliga? Och eftersom det kan visas att fostret är helt medvetslöst fram till vecka 22 (och faktiskt längre än så) skulle vi av detta kunna dra slutsatsen att fostret fram till vecka 22 inte är mänskligt. Hugo Lagercrantz, professor vid Karolinska institutet, skriver följande i DN: "Ett barn som föds före vecka 28, det vill säga mer än 12 veckor för tidigt, är svårt att över huvud taget väcka. Först vid 32 veckors graviditetslängd kan det hålla sig vaket långa stunder utan stimulering. Sålunda kanske man kan säga att ett foster som inte kan vakna upp till medvetande bör kunna få aborteras. Den gräns vi har i dag omkring 22 veckor är sålunda enligt mitt förmenande ganska lagom, om man vill ha en viss säkerhetsmarginal." (011122). Här är det inte fostrets livsoduglighet, utan dess medvetslöshet, som ger oss rätt att döda det. Om detta nu vore en allmängiltig princip borde den gälla även för barn och vuxna. Men jag har inte hört någon hävda att det vore moraliskt riktigt att avliva en människa som ligger i koma. Medvetslöshet gör oss inte mindre mänskliga. När det gäller fostret vet vi ju också att det med all sannolikhet kommer att vakna upp inom några månader, vilket inte alltid kan sägas om en vuxen människa som efter en olycka hamnat i medvetslöshet.
Jag konstaterar därför att abort handlar om att avliva en varelse som svårligen kan hävdas vara något annan än en människa.
2. Det andra argumentet säger att abort kommer att ske, vare sig vi förbjuder det eller inte. Kanske är det så. Kvinnan är helt klart utsatt. Mannen kan tömma sin säd och sedan lämna henne och låta henne bära ansvaret helt själv. Kvinnan kan bli gravid mot sin vilja och tvingas utstå det omgivande samhällets förakt och dom. Den putande magen blir ett synligt tecken på hennes eventuella snedsteg medan samma snedsteg inte påverkar mannen nämnvärt. Allt detta gör att det kan finnas kraftiga incitament för kvinnan att göra abort. Samtidigt måste vi fråga oss om det överhuvudtaget finns några förhållanden som kan rättfärdiga avlivandet av en oskyldig människa. Jag har svårt att se det. Vi kommer inte heller tillrätta med de orättvisor och övergrepp som drabbar kvinnor genom att låta dem göra abort. Övergreppet har ju redan skett och aborten blir enbart den jämförelsevis enkla vägen ut. Vidare ska vi inte vältra över vuxenvärldens problem på de små vilket just är vad en abort gör.
En lag som förbjuder abort skulle reflektera det allmänna rättsmedvetandet som åtminstone i Sverige säger att samhället ska beskydda de människor som är värnlösa. Det skulle skicka en kraftig signal till oss svenskar om att de små människorna, även de ofödda, har rätt att leva. Jag har svårt att tro att detta inte skulle få effekt på de svenska aborttalen. Vår drogpolitik drivs utifrån samma premisser. Folk knarkar och kommer att fortsätta knarka men ändå har vi i Sverige förbjudit all knarkhandel. Men lagar allena räcker inte. En lagändring måste synkroniseras med andra initiativ som syftar till att stärka livets okränkbarhet. Det är förstås också omöjligt att genomdriva en sådan lag utan allmänhetens stöd. Därför handlar abortmotståndet så mycket mera om att förändra folks attityder än att verka parlamentariskt. Förändrad lagstiftning kommer hand i hand med ett stärkande av människors rättigheter - mäns, kvinnors, barns och de oföddas - i Sverige och i andra länder.
3. När det gäller det tredje argumentet om att det inte på ett objektivt sätt går att definiera när det mänskliga livet börjar behöver inte mycket sägas. Vi behöver nämligen inte veta detta för att säga nej till abort. Enligt min mening finns det enbart en icke godtycklig gräns för när människan skapas, nämligen befruktningsögonblicket. Men man behöver inte dela denna uppfattning för att ta avstånd från aborter. Jag menar att det räcker med misstanken att vi kanske har med människoliv att göra. Just denna osäkerhet om fostrets status är faktiskt ett argument för abortmotståndet. För visst borde vi avstå från att avliva ett 10 veckor gammalt foster om vi med detta riskerar att döda en människa? Alltså: endast om vi är övertygade om att fostret inte är en människa kan vi med gott samvete avliva det. Mig veterligen saknas denna övertygelse hos även de mest rabiata abortförespråkarna.
4. Det fjärde argumentet är det mest cyniska. Det säger kort och gott att det är bättre att vara död än ovälkommen. Vore detta argument giltigt borde det gå att överföra till de föddas värld. Och då gäller att föräldrarna skulle ha rätt att döda sitt barn om de av någon anledning började tycka illa om det, om de inte längre ”välkomnade” barnet. Ingen resonerar så av anledningen att barnet, som människa, har en okränkbar rätt till liv. Föräldrarna äger inte barnet och får inte göra vad de vill med det. Detta borde även gälla fostret. Vida...