Recension-Mamma sa att jag var sjuk, av Julie Gregory

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

I boken ”Mamma sa att jag var sjuk”, får man följa författaren Julie Gregorys uppväxt. Under hela sin uppväxt fick hon höra hur sjuk hon var och minst en gång i veckan var hon hos en läkare. Mamman va alltid med och hon övertygade läkare efter läkare om hur sjuk Julie var. Julie fick flera mediciner för att bli frisk, och några gånger gick det så långt att hon opererades för sina sjukdomar. I själva verket var Julie aldrig sjuk, det var hennes mamma som gjorde att hon blev sjuk genom att till exempel inte ge henne mat, eller om Julie klagade över minsta lilla skråma eller huvudverk fick hon en migräntablett, ibland även två, även fast hon inte behövde det.
Hennes mamma kunde göra det mesta så länge hon kände sig tillfredställd. Hon tog emot fosterbarn för att kunna utsätta dem för samma sak hon utsatte Julie för. Hon tog emot veteraner och som tack för det fick hon pengar från staten och tillgång till veteranernas pengar på banken.
Pappan i familjen var till en början rätt normal, men han kunde säga saker som, ”Julie, det brinner”! Och när Julie var nedanför trappan sa han, jag bara skoja, kan du hämta en öl åt mig är du snäll. Hanns beteende blev värre och värre, och en dag när Julie kom hem var hela huset nerbränt.
Den enda normala personen i hennes liv var hennes bror Danny, han blev inte utsatt för mammans misshandel, och eftersom han va kille bad inte pappan honom att hämta saker åt honom. Han var en normal kille som gick i skolan, men som hade det lite konstigt hemma.

Jag tyckte boken var rätt dålig. Eftersom jag visste vad den handlade om var den aldrig spännande eller rolig att läsa. Hela första halvan av boken var lika dan med läkarbesök varannan dag och resten av dagarna tog Julie hand om hushållet.
Man märker att det som författaren har genomlidigt är något hemskt som hela världen borde vara medvetna om, men boken blev så enformig. Hela mitten av boken skummade jag igenom, för det kändes som om jag redan hade läst det som stod.
Samtidigt var boken väldigt personlig och lättläst men jag tror att boken var mer menad som terapi för författaren än som underhållning för läsarna.

Om man är intresserad av MSP ska man definitivt läsa boken, men jag tro...