Tid genom tiderna

2 röster
11527 visningar
uppladdat: 2006-11-08
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Forntiden


Prästerna i Egyptens tideräkning

Man tror att prästerna i Egypten ”uppfann” tidräkningen runt år 400 f kr och på en palatsvägg nära Luxor finns det dokumenterat. Man kom på att polstjärnan går upp på samma ställe en gång om året, och de tog antal månvarv och la 30 dagar på varje varv. Man la även till 5 dagar för prästernas högtider så sammanlagt blev det 365 dagar. Det fanns speciella ämbetsmän vars enda uppgift var att hålla reda på tiden med hjälp av astrologi, solur och timglas.


Vecka

I det gamla Babylonien eller Egypten började en 7-dagarsvecka tidigt användas, och härifrån spred sig veckan till folken runt östra Medelhavet och även till vissa delar av Asien. Dagarnas namn var kopplade till de sju himlakroppar som med blotta ögat kunde ses röra sig över himlen. De sju himlakropparna var Saturnus, solen, månen, Mars, Merkurius, Jupiter och Venus.
Man föreställde sig att var och en av dessa himlakroppar härskade över olika timmar på dygnet i samma ordning som deras banor. Saturnus, vars bana låg längst ut, ansågs härska över den första timmen den första dagen och därefter kom de andra himlakropparna i tur och ordning. Efter sju timmar började man om från början så att Saturnus på nytt fick en timme o.s.v. Man fortsatte att dela ut timmar på detta sätt tills man efter sju dygn åter kom tillbaks till samma mönster med Saturnus härskande över den första timmen på dygnet.



Antiken


Grekiskt vattenur

Vattenuret bestod av ett kärl som var graderat invändigt. Nedtill på behållaren fanns ett litet rör som vattnet rann ut genom. Det är rörets storlek som bestämmer hur fort vattnet rinner ut. Ibland bestod vattenuret av två kärl, där vattnet rann från det ena till det andra.


Anno Domini

Anno Domini är latin för Herrens år som oftast förkortas A.D. eller AD. Systemet utvecklades av en skytisk munk som hette Dionysios Exiguus i Rom år 525, när han arbetade med att datumbestämma påsken. Årtalssystemet används i hela västvärlden och även i resten av världen i vetenskapliga och kommersiella sammanhang.
Årtal före Kristi födelse skrivs a.C.n. (Ante Christum Natum) som betyder före Kristi födelse, men det används sällan i modern tid. Den engelskspråkiga delen världen använder nästan bara B.C. (Before Christ). I historiska och akademiska sammanhang används ofta CE (Common Era) och BCE (Before Common Era). På svenska skrivs årtalen i allmänhet "f.Kr." och "e.Kr".


Julianska kalendern

Efter rekommendationer av Sosigenes införde den romerska kejsaren Julius Ceasar solåret efter egyptiernas exempel. För att justera kvartsdagen infördes en extra dag vart fjärde år. För detta belönades han med att månaden Quintilis döptes till Julius, d.v.s. Juli. Ceasar mördades år 44 f kr. och Pontifferna (överstepräster) som tog över och införde ett skottår vart tredje år.
När Augustus regerade, år 8 e. Kr, återgick man till att ha sk ottår vart fjärde år. För detta namngavs månaden Sextilis till Augustus, augusti. I och med expansionen av det romerska riket spreds kalendern. 321 f kr. skapade kejsar Konstantin 7-dagarsveckan. Det förra systemet med referenser mellan dagar inom samma månad avskaffades.


Solur

De äldsta flyttbara soluren bestod av en skiva av trä, sten eller metall, med en skuggkastare vinkelrät däremot. Under hellenistisk tid, ca 300 f kr, fick soluren en halvsfärisk urgröpning med en lodrät skuggkastare i mitten.
En enklare typ av solur bestod av en rund skiva, som var vridbar inom en ring. Ringen hade en ögla, så att den med sin skiva kunde hänga lodrätt, och den ställdes in så att skuggan av en skuggkastare i form av ett stift i skivans ytterkant kunde avläsas mot timlinjer på skivan. Stiftet i skivan ställdes in mot en månadsmarkering i den omslutande ringen; högst på sommaren, lägst på vintern.

Vecka

Våra moderna västerländska veckodagar fastställdes officiellt i ett dekret utfärdat av den romerska kejsaren Konstantin den store år 321, men veckodagarnas ordning var sedan länge etablerat.



Medeltiden


Timglas

Trots att antikens greker, romare och andra kulturer utan tvivel hade kunskaperna att konstruera timglas, finns inga konkreta bevis på dess existens under antiken. Då timglaset var en av de få pålitliga sätten att mäta tid till havs, har det spekulerats att det använts sedan 1000-talet, då det skulle ha varit ett komplement till den magnetiska kompassen som en navigationshjälpmedel.
Trots detta är det inte förrän på 1300-talet vi finner bevis på att timglas användes, då ett förekommer på en tavla av Ambrogio Lorenzetti 1328. Under Ferdinand Magellans resor runt jorden, hade hans fartyg arton timglas per skepp. Skeppens page hade till uppgift att vända glasen och därigenom meddela tiden för loggboken.
Timglaset består av två glaskupor sammanlänkade med ett smalt rör. De är fyllda med fin sand som rinner från det övre till det undre under en viss tid, exempelvis en timme. När all sand runnit igenom vänds timglaset för att mäta upp ytterligare en tidsperiod. Faktorer som påverkar hur lång tid det tar för sanden att rinna genom timglaset är sandvolymen, glasets vinklar, rörets vidd och sandtyp. Förutom sand har pulveriserade äggskal eller pulveriserad marmor brukats.
Timglas används fortfarande, som dekoration eller då endast ungefärlig tidmätning krävs, som t.ex. vid matlagning eller sällskapsspelande.


Mekaniska tidmätare

De första mekaniska tidmätarna utvecklades under 900-talet. De äldsta bevarade mekaniska uren är från 1300-talet och har spindelgång med lod. Spindelgången består av en enkel balans i form av ett kors med påhängda vikter i ytterändarna. Detta kors påverkade hjulverket, så att en jämn rörelse bildades.
Efter hand förfinades spindelgången, och under 1400-talet ersattes lodet som drivkälla av en mekanisk fjäder. Uren blev då lättare att flytta. Peter Henlein (1480–1542) i Nürnberg använde urfjädrar vid tillverkning av ur kring 1510. Dessa ur var föregångare till fickur. I sina ur hade Henlein svinborst som hjälpte pendeln att svänga fram och tillbaka.


Runstavar

Bondebefolkningen i Norden använde runstaven, som är en kalender, från medeltiden till 1800-talets senare del.
Tecknen på runstaven är tagna från det yngre runalfabetets runor. De utgör veckodagar, månfaser och kyrkliga högtider med tillägg av symboler för att lättare hålla reda på de viktiga dagarna. Runalfabetet brukar kallas futhark efter de inledande runorna i det yngre alfabetet. Eftersom th står för en bokstav, behövdes det en stödruna för att skapa en grupp om sju bokstäver som stod för veckans dagar. För att åstadkomma detta lades runan H till.
Denna grupp av tecken, futharkh, upprepades 52 gånger på staven genom vilken ett helt år går att avläsa när man flyttar sig framåt på staven. Även den förskjutning i tid som vi idag kallar för skottår fanns inlagd på runstaven.
Symbolerna var till för att visa när det var dags att så och att skörda, slakta till jul, påsk och andra större högtider. De var också utmärkande för när och till vilket helgons högtid man skulle göra sin kyrkfärd.


Renässansen


Polosur

Skuggkastaren på dessa horisontalur är vanligen en triangel, vars övre, lutande sida fungerar som polos. Även detta ur skall orienteras så att polos riktas mot Polstjärnan. Urtavlan kan vara i vilket plan som helst, t.ex. en lodrät vägg. Sådana solur finns på många kyrkor och andra byggnader, både i Sverige och utomlands.


Den gregorianska kalendern

I slutet av 1500-talet hade påsken börjat närma sig sommaren. Påsken infaller den första fredagen efter den första fullmånen efter att solen har passerat rakt över ekvatorn. Att beräkna infallandet av denna dag blev svårare och svårare.
Christopher Clavius löste problemet och påven Gregorius XIII gav sitt namn åt kalendern år 1582. Det Clavius gjorde var att justera tillbaka tideräkningen så att den var synkroniserad med sommar och vintersolståndet genom att hoppa över 10 dagar. 1582 gick man från 4 oktober till 15 oktober. Reglerna för skottår ändrades också. Alla årtal som var jämt delbara med 4 eller 100 men inte med 400 är skottår.


Första almanackan

Den första tryckta almanackan utkom i Tyskland redan 1448. De tidigaste svenska almanackorna var direkta översättningar av tyska förlagor, så bl.a. den äldsta kända, som utgavs av läkaren Thomas Zeger för året 1540 och som trycktes av Jürgen Richolff i Uppsala. Den är dock inte bevarad. Vår äldsta bevarade almanacka är från 1585.
Först 1608 utkom en almanacka som uttryckligen sades vara avsedd för en bestämd horisont i vårt land, nämligen för Stockholms horisont.



1600-talet


Släphaksgång

I mitten av 1600-talet vidareutvecklades det hinder i hjulrörelsen som hos klockor kallas släphaksgång. Det var den engelske uppfinnaren Robert Hooke som insåg att man borde ha ganska liten amplitud på pendelsvängningen och vidareutvecklade släphaksgången.
En revolutionerande uppfinning gjordes av den engelske urmakaren George Graham som konstruerade en gång med vilande framflyttning av gånghjulet, vilket förbättrade noggrannheten. På 1600-talet hade man mätt med en noggrannhet av minuter per dygn, men med grahamgången kunde tiden mot seklets slut mätas med sekundnoggrannhet. Viktiga förbättringar av en tidigare enklare variant av tornur gjordes i Frankrike vid mitten av 1700-talet.



Almanackan i Sverige

De äldre svenska almanackorna gav inte bara besked om kalendern utan också om vad som hade hänt och skulle hända. Där fanns t.ex. historiska notiser: "Anno 1000. den 5 februari blev Alexander Magnus född.”
I marginalerna fann man tecken som utvisade om dagen var lämplig för åderlåtning, bad, sådd eller skörd eller om den var en "förkastad dag", då man skulle akta sig för att påbörja någonting. Här gavs också hälsoråd, som detta för januari: "Nu ät och drick, med ett gott Mod, dock låt på benen intet blod.” Man fick också besked om kommande väder: "Blåst", "Mulet", "Lindrigt väder", "Snö", "Slask" och liknande.
Efter kalendariet följde ett prognostikon, som förutsade årets krig, årsväxt, jaktlycka och därtill läsarens hälsa, sjukdomar och död – ibland lika för alla, ibland i form av horoskop efter den stjärnbild läsaren var född i.
Man kunde också få lära sig att spå efter naturen: "På Mikaeli dag tar man ett ekollon och spräcker det: innehåller det spindlar blir året ont, finns där flugor blir året medelmåttigt, finns det maskar i det blir året gott och är ollonet tomt betyder det döden.”
Almanackan avslutades i allmänhet med listor över årets förmörkelser och marknader samt en postordning. Därtill kunde den innehålla korta undervisningar av många slag, berättelser om kungar, regentlängder, beskrivningar över jordens länder, tidmätningens grunder och t.o.m., mot slutet av 1600-talet, satirer över almanackornas spådomar.


Den norska primstaven

I Norge använde man ända till slutet av 1600 talet primstavar för at avläsa datum. Staven var oftast gjord av trä med en linje för varje datum och symboler för viktiga datum med en sida för sommarhalvåret och en sida för vinterhalvåret. Då primstaven baserades på den julianska kalendern togs den ur bruk när den gregorianska kalendern togs i bruk



1700-talet


Gregorianska kalendern i Sverige

I Sverige behöll man länge den julianska kalendern av ren prestige, men i november 1699 enades man om att successivt övergå till den gregorianska kalendern genom att ta bort en dag varje år. Man började med att skottdagen år 1700 utelämnades men längre än så kom man inte. I och med detta fick Sverige en tideräkning som inget annat land hade, och på befallning av Karl XII ändrades detta genom att februari fick 30 dagar 1712. Sverige var alltså tillbaka till den julianska kalendern.
Vid 1751 års riksdag beslöt man tillslut att Sverige skulle övergå till den gregorianska kalendern. En kunglig förordning den 24 februari 1752 genomförde förändringen i början av 1753 genom att man efter den 17 februari räknade från den 1 mars. Alla var inte glada över detta beslut, oh många ansåg att det hade berövat dem 11 dagar av livet.


Almanackan spridning av allmänkunskap

Almanackorna uppfattades särskilt under 1700-talet – icke minst med beaktande av deras för sin tid mycket stora upplagor – som ett viktigt medium för spridning av allmännyttiga kunskaper. De uppsatserna som var med i almanackan hade ofta ett uttalat propagandistiskt eller folkuppfostrande syfte, t.ex. "Råd till lifsbärgning för den Fattige, wid infallande dyr tid” stod det i en almanacka 1794


1800-talet


Franska revolutionskalendern

Den franska revolutionskalendern eller republikanska kalendern kallas den kalender som användes i Frankrike under några år efter den franska revolutionen. Den infördes genom ett edikt den 5 oktober 1793 och fortsatte att vara officiellt gällande fram till den 1 januari 1806, då den avskaffades genom ett påbud utfärdat den 9 september 1805.
Kalendern hade som utgångspunkt den 22 september 1792, den dag då republiken infördes. Detta datum kallades i den franska revolutionskalendern 1 vendémiaire år I. Enligt denna kalender indelades året i 12 månader om 30 dagar vardera. Varje månad indelades i tre tiodagarsveckor kallade dekader och vid årets slut lades det till fem eller sex tilläggsdagar, kallade jours complémentaires eller jours epagomènes. Ett dygn delades in i 10 timmar om vardera 100 minuter.


Datumzon

På 1800 talet beslöt man att datumzonen ligger i havet utanför Nya Zeeland och att den startar i Greenwich utanför London. Ursprungligen begränsades de olika tidszonerna av de meridianer som löper mitt emellan heltimmesmeridianerna med utgångspunkt från Greenwich-meridianen. Nollzonen sträcker sig alltså från en halv timme öster till en halv timme väster om Greenwich. Så är förhållandet fortfarande på världshaven. Till lands följer zongränserna i vår tid mer praktiska linjer såsom nationsgränser, kuster och floder i närheten av de aktuella meridianerna.


Solringen

Solringen var en variant av soluret som användes på antiken och som var ganska spridd bland allmogen i Sverige in på 1800-talet. Den hade i stället för skuggkastare ett litet hål i en vridbar innerring. Hålets läge ställdes in mot en månadsmarkering på huvudringens utsida, och solstrålen genom hålet kunde avläsas mot en timmarkering på huvudringens insida.


Big Ben

Big Ben är smeknamnet på den klocka, Great Bell of Westminster, som ringer varje timme i tornet på Westminsterpalatset i London i Storbritannien. Big Ben är döpt efter Sir Benjamin Hall som var Chief Commissioner of Works när klockan göts 1856. Klockan väger 13,8 ton och hammaren som slår på den väger 203,2 kg.
Big Ben har visat sig vara mycket pålitlig under åren, både när det gäller tidsvisning och hållbarhet. En enda gång sedan 1856 har klockan varit trasig, det skedde 1975. Kvartsklockorna gick sönder sent i april 2004 men var reparerade igen den 9 maj.



Gemensam tid i Sverige

I Sverige använde vi oss av soltid, och vi var uppdelade i flera tidszoner där varje större ort hade egen tid. Det var inte förrän den första januari 1879 som man införde gemensam tid för hela landet


Bahaikalendern

Báb (1819-1850) skapade med start år 1844 en ny era och en ny religiös solkalender om nitton månader. Genom historien har årets månader och veckans dagar burit namn efter hedniska fester och romerska helgdagar. Báb ersatte dessa med namn på Guds egenskaper: Prakt, härlighet, skönhet, storhet, ljus, barmhärtighet, ord, fullkomlighet, namn, makt, vilja, kunskap, kraft, tal, frågor, heder, överhöghet, herravälde och upphöjdhet.
Året består av nitton månader om nitton dagar vardera med tillägg av inskjutna dagar Bahá''''í-nyåret är liksom det gamla persiska nyåret astronomiskt fixerat till den 21 mars. Bahá''''íeran börjar med året för Bábs förklaring, år 1844.


Cylindergång

Under senare hälften av 1800-talet kom klockor med cylindergång, där rörelsen hos hjulverket reglerades av en balans med spiralfjäder. Skillnaden mellan cylinderur och moderna ur är att cylinderuret saknar ankarhake som överför rörelsen från hjulverket till balansen. Kraften i cylinderuret överförs direkt till balansen genom cylindern, som även fungerar som balansaxel.


Fickur
Under 1800-talet och första delen av 1900-talet var fickuret en viktig manlig symbol för status och makt - den som bar fickur styrde över sin egen och andras tid. Under mitten av 1900-talet trängdes fickuren undan av de mer praktiska armbandsuren, men fanns länge kvar som högtidlig accessoar till bland annat frack. Fickur kallas även för fickrova.



1900 talet


Fröken ur

Fröken Ur är en telefontjänst som talar om vad klockan är. Det är Telia som har hand om själva tjänsten samt inspelningen av rösten, med...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Tid genom tiderna

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2006-11-08]   Tid genom tiderna
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=7047 [2024-03-19]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×