En vintersaga; *En liten vän*

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Månen lyste klart utöver den snötäckta ängen.
Allt var tyst, men något eller någon avbröt tystnaden.
Det var en liten svart varelse som pulsade i den djupa snön.
Kylan stack in i fjället som knivar, han frustade av ansträngning.
Trötthetens tunga labbar kom allt närmre för att ta honom i sitt svarta grepp.

Artur var ute i morgonkylanför att se om hans fällor hade något att ge honom, annars fick han svälta fram till mars. Som tur gav två av han fällor två harar, men den tredje som låg vid ängen hade gett något underligt. Något svart litet som låg helt livlös i snön. Det såg ut som om den satt fast i ena bakfoten och snön runt om var grön. Artur som inte visste var det var kunde inte se en annan utväg än att ta med den konstiga lilla varelsen. Han kom hem och lade hararna vid den spisen och tog den lilla svarta varelsen tillsängen och virade in den i en filt. Om han hade tur skulle den vakna efter några timmar i värmen. Medans han väntade tog han hand om hararna.
När Artur hade flått och kokat upp hararna kände han några kusliga vibrationer. Han såg mot sängen och till sin förvåning var den svarta lilla varelsen borta och där satt en liten pojke. Pojkens svarta hår var vildvuxet och okammat. Hans ögon var silvergråa och fyllda med tårar medans han höll sig om foten.
Artur tog fram det kokande vattnet och spriten. Han var tvungen att tvätta såret först med rent vatten och sedan med sprit. Pojken grät under hela processen men sköt aldrig undan honom.
Artur frågade vad pojkens namn var men han verkade inte förstå hans språk.
Det enda han kunde kalla honom för, var pojken.
Han lät pojken stanna hos honom i några dagar, han var ändå ensam nu för tiden sedan hans fru gick bort i en sjukdom och hans som bodde inne i byn.
Pojken hade fått kläder som var en hel del för stora men han verkade glad.
Foten verkade läka med stormsteg, som var lite underligt för hur djupt det hade varit. Pojken lärde sig sakta några ord, ord som; Mat, Gott, Snäll, Tycka om och Arturs namn. Artur kände sig glad och behövd.
Det gick några dagar till och när han kom hem efter att ha kollat fällorna i skogen var pojken borta. Han letade i hela stugan men pojken syntes inte till. Med sorgen i sitt hjärta satte han sig ner vid köksbordet och lutade huvudet i händerna. Han var ensam igen. Plötsligt kände han något vid fötterna, det var den svarta lilla varelsen. Artur tog upp den på köksbordet och studerade den noggrant.
Den hade svart fjäll, lika svart som pojkens hår och ögonen var silvergrå.
”Du är han eller?”
Den lilla varelsen kröp upp i Arturs famn och värmen var precis detsamma som när han delade säng med pojken.
”Det är du”
Tårarna välde fram och Artur kunde inte hejda dess flöde. Pojken hade inte övergett honom utan stannat fast han inte längre var pojken.
Det dröjde en hel månad innan den svarta lilla varelsen blev pojken igen.
Artur hade förstått att han bytte skepnad när det var fullmåne.
Dagarna gick och åren svepte förbi och Artur blev äldre men inte den lilla pojken förblev vi samma ålder.
En dag kom några vandrare förbi och önskade någon stans att övernatta och Artur erbjöd dom ladan. Främlingarna tog vänligen emot erbjudandet.
Men Artur ångrade med hela sitt hjärta att han hade erbjudit dom att stanna.
När Artur vaknade nästa morgon var främlingarna borta och till sin fasa märkte han att dom hade tagit med pojken, som inte var en pojke. Smärtan och sorgen blev stor. Det dröjde månader innan Arturs son kom hem och märkte till sin fasa att hans far var sjuk.
En sjukdom som var obotlig, precis som hans mor hade dött av några år sedan. Eller var det sorgen som var för stor?

Pojken vaknade nästa dag av massa röster. Han befann sig en slags pubb där människor drack och bråkade. Det var en mörk plats där pojken aldrig hade varit förut. Människorna såg på honom med hotande ögon men verkade inte vilja ha något med honom att göra.
Pojken märkte att han var fastkedjad vid väggen i både armar och ben.
Han var en fånge och inte nog med det så verkade han få sitta vid väggen utan kläder. Ingen av männen verkade bry sig om han frös eller inte.
Men här på pubben var luften kvav och dränkt med tobaksrök, så han frös inte.
Dom närmaste tre dagarna fick han svälta, det berodde på hans uppförande den första dagen. En av männen i pubben hade försökt ge honom något som smakade förtärt. Han hade spottat ut det i mannens ansikte och sedan fått en kraftig örfil.
Fullmånen kom och gick men pojken förblev en pojke och hur det var möjligt förstod inte han. Men männen verkade förstå. Så länge han befann sig inne på pubben förblev han en pojke.
Efter fem dagar kände pojken igen männen som bodde i pubben, det var männen som hade övernattat i Arturs lada. Sorgen över att behövt tänka på Artur grep tag om pojkens hjärta. Inom sig visste han att Artur inte hade det så bra. Pojken blev störd i sina tankar av en man som låste upp hans bojor.
Mannen drog med honom ut ur pubben och in i en bur. Månen var inte full och pojken blev den lilla svarta varelsen igen. Därefter blev han en underhåling för människorna. Männen skrek samma mening om och om igen varje kväll för dom närmaste åren. Under fullmåne tid var det den enda tiden då pojken kunde sitta inne på pubben och inte behöva skrämma någon.
Med blåmärken och tröttheten som sin partner lade han sig ner på golvet för att sova.
Han blev uppdragen från golvet illa kvickt.
En främmande man som han inte hade sett dom närmaste åren hade satt honom i sitt knä. Han var läskig och pojken fick konstiga och skrämmande känslor från honom. En av männen som var pojkens bossar ingrep med det samma. Utan att pojken visste ordet av vart han slängd på golvet med en kraftig smäll och efter det bröt ett stort slagsmål ut i pubben. Pojken såg sin kans, kedjorna var borta sedan länge. Han lyckades ta sig förbi människorna och ut genom dörren. Där försvann han in i vinternatten.
Pojken gick på natten och sov på dagen.
En ensam naken pojke skulle dra en stor uppmärksamhet på dagarna.
Pojken förblev en pojke och desto längre han gick ju mer fick han höra om sitt eget ryckte. ”Drakarna lever i skogen”, ”Jag har sett en drake, det var i söder”. Ryktet om hans sort hade spridit sig i hela världen.
Just nu hade han bara en åtanke, det var att få komma hem till Artur igen.


Arturs son, Riku märkte när han flyttade hem, med sin familj för att hjälpa sin sjuka far, att underliga saker skedde i skogen. I bygden hördes ett rykte om att man hade fångat en livs levande drake. Rykten skulle man aldrig tro på men många påstådde att dom hade varit och sett draken med sina egna ögon.
Riku som inte ville att han dotter skulle råka illa ut så förbjöd han henne att gå in i skogen där det påståddes att drakarna levde.
Det gick år och till Rikus förvåning dog inte Artur utan klarade sjukdomen.
Han var den första som hade överlevt, ingen visste hur.
Artur satt uppe en natt när dom andra sov.
Han kun...