Bokrecension: Den sista väktaren av Robert Hardnum

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken handlar om en sjuttonårig pojke som heter Philip. Utifrån ser han ut att leva ett perfekt liv; han är snygg, populär, duktig i skolan, är tillsammans med skolans mest eftertraktade tjej och dessutom basketstjärna i skollaget. Men ju längre man följer Philip desto tydligare märker man att allt inte riktigt är som det ska. Han driver omkring ensam hemma; pluggar, lagar micromat och spelar tv-spel. Mamman ser han aldrig eftersom att hon jobbar i stort sett 24 timmar om dygnet och pappan är inte mer närvarande än ett eller två telefonsamtal i månaden.
Egentligen finns det bara en huvudperson i boken, och det är Philip själv. Allting kretsar kring honom vilket även kan bero på att boken är skriven utifrån hans perspektiv och i förstaperson. Philip verkar verkligen inte vilja tänka på andra än sig själv. Naturligtvis dyker det upp andra viktiga personer i boken, men de beskrivs aldrig och är fortfarande lika svåra att placera när de försvinner ut ur handlingen som när de kom in i densamma. Det här resulterar i att Philip framstår som både känslokall och ensam. Som att han undviker all annan kontakt med levande varelser än den med sin hund.

Hela boken bygger på dagen då Philip utför en massaker i sin skola. Man vet att det kommer att hända, vilket gör att man hela tiden letar efter ett konkret svar på frågan ”Varför?”. Philip kommer bara närmare och närmare dagen för massakern i och med att hans styvpappa dör, saknaden efter en gammal avliden flickvän och att han kommer i kontakt med vapen. Det leder till att spänningsfaktorn ökar konsekvent ända till den meningen i boken där han avlossar det första skottet.
Efter massakern letar man om möjligt ännu mer efter en anledning till att det blev som det blev. Och nu är man dessutom spänd på hur rättegången ska gå. Och om straffet blir så hårt som dödsstraff, hur kommer då den känslokalla pojken att reagera på det beskedet?

Höjdpunkten i boken är det ingen tvekan om eftersom att allting som händer har att göra med ett och samma ögonblick: Då Philip trycker på avtryckaren och släcker liv som om det vore på första nivån i ett TV-spel han spelar om kvällarna. Hur han är fullt medveten om vad han gör men ändå inte kan tänka på ett känslomässigt sätt utanför sina egna egocentriska tankar.

”Den sista väktaren” klassas som ungdomsroman. Den är lättläst och skriven med ett ungdomligt språk (som naturligtvis är nödvändigt med tanke på den unga målgruppen). Men det är varken språket eller författaren som gör att man läser varje ord på ett begeistrat sätt. Det är historien och det rysligt kalla sätt huvudpersonen och hans icke-känslor målas upp på. Historien är obehaglig och farligt spännande på samma gång. Kroppen skakar av både nyfikenhet och rädsla. Det är blandningen av rysliga känslor och förhoppning som gör boken till en läsning utöver det vanliga.

Författaren som skrivit denna spännande bok heter Robert Harnum. Han föddes i Maine år 1947 och började sin utbildning i samma delstat. Men hans motstånd mot kriget i Vietnam gjorde att han under universitetstiden emigrerade till Kanada. Där fortsatte han sina studier och stannade i skolan även efter det att skolgången var avklarad. Han jobbade nämligen som lärare på flera universitet.
Boken som jag har läst, ”Den sista väktaren”, skrev han redan 1996. Men bokförlagen i Amerika ansåg att boken var alldeles för ”kontroversiell och samhällskritisk”. Däremot gav det tillfrågade förlaget i Frankrike ut boken så fort de hade läst manuset, och lanserade den dessutom som ”boken amerikanerna är rädda för”. När vi nu står här med facit i hand och med



flera hemska skolmassakrer i historieboken är det fullt förståeligt. Vi kan också konstatera att författarnas fantasier, vilka kanske bygger på föraningar, än en gång har blivit verklighet. Massakern hade redan fått liv i Hardnum’s bok när den väl gavs ut i Amerika 2001. ”Den sista väktaren” blev då hans tredje utgivna bok i Amerika, efter ”The Feast of the Lions” och ”Continuation”.
Längst bak i boken skriver författaren att syftet med densamma är att försöka beskriva världen utifrån en sjuttonårings perspektiv. ”Hans känslor. Eller kanske snarare avsaknaden av desamma.” Han säger att man får tolka boken precis som man vill, då den helt saknar budskap. Jag har tagit mig den friheten. Och det budskap jag har hittat (Hardnum’s omedvetna budskap?) är att alla människor behöver kärlek och omsorg. Kärlek föder liv och liv finns bara kvar så ...