Livsmiljö i fara

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Försurningen är ett gränsöverskridande miljöhot som drabbar våra skogar och vattendrag, men också oss människor. Eftersom luftutsläppen av svavel har minskat tror många att faran är över. Men faktum är att större delen av Sverige fortsätter att försuras. Den största skillnaden är att takten har minskat. Mycket återstår att göra innan nedfallet har minskat till en oskadlig nivå.

Försurningen orsakas av utsläpp av svaveldioxid, kväveoxider och ammoniak. Svavel bidrar mest till försurningen men kväveföreningarna bidrar också och ger dessutom andra miljöproblem.

Utsläppen av svaveldioxid är den viktigaste källan till försurning. Det mesta kommer från eldning av kol och olja för el och värmeproduktion där det svavel som finns i bränslet omvandlas till svaveldioxid vid förbränningen.

Kväveoxider bildas vid förbränning. Nästan hälften av utsläppen i Europa kommer från bilar, 20 procent från förbränningsanläggningar och 15 procent från övriga mobila källor (arbetsmaskiner, sjöfart, med mera). Svavel- och kväveoxiderna kan omvandlas i atmosfären till svavel- respektive salpetersyra.

Ammoniak är en kväveförening som bidrar till försurningen av mark och vatten. Huvuddelen av utsläppen kommer från gödsel inom jordbruket.
Det viktiga sakerna i vår natur är de stora skogarna, de tiotusentals sjöar och de hundratusentals vattendrag. Men under åren så har det blivit försurning på många av dom här ställerna. En stor anledning till försurningen är användningen av fossila bränslen.

De första och tydligaste tecknen på försurningen visar sig i vattenmiljön. Cirka 17 000 sjöar och 100 000 km vattendrag i Sverige har försurats så kraftigt att betydande skador på djur och växter har uppstått. Tack vare minskat nedfall av försurande ämnen har en återhämtning skett det senaste tio åren, men ytterligare minskningar av utsläppen krävs för att vända trenden i känsliga områden. Omfattande skador förekommer i stora delar av Sverige och Norge men också i andra delar av Europa, exempelvis Storbritannien och Alperna.

En viktig del av vår natur är de stora skogarna, de 95 000 sjöarna och de 100 000-tals vattendragen. Men sedan många år flockas mörka moln över denna fantastiska natur. Hotet kommer till övervägande del från vår stora användning av fossila bränslen.

Känsligheten för försurning är hög i områden där markens mineraler är svårvittrade. När marken försuras urlakas viktiga näringsämnen, vilket försämrar markens produktionsförmåga och på sikt kan innebära minskad tillväxt i våra skogar. Dessutom sker en utlösning av metaller som kan skada såväl nedbrytarna i marken som fåglar och däggdjur högre upp i näringskedjan, inklusive människan. Senaste data för Sverige tyder på att markförsurningen inte längre förvärras. Men någon återhämtning kan ännu inte registreras.

Försurning av sjöar och vattendrag visar sig i vattenmiljön. Cirka 17 000 sjöar och 100 000 km vattendrag i Sverige har försurats så kraftigt att betydande skador på djur- och växtliv uppstått. Tack vare minskat nedfall av försurande ämnen har en viss återhämtning skett det senaste decenniet, men ytterligare minskningar av utsläppen krävs för att vända trenden i känsliga områden. Omfattande skador förekommer i stora delar av Sverige och Norge men också i andra delar av Europa, exempelvis Storbritannien och Alperna.

För att försurningen ska stoppas måste nedfallet - och därmed utsläppen - av försurande föroreningar bli lägre än vad naturen kan stå emot. Först då kan naturen långsiktigt återhämta sig. För att nå dit krävs fortfarande stora utsläppsminskningar. Det kommer att kosta en del, men ger mångdubbelt igen. Bland annat i form av friskare skogar och människor, fiskrika sjöar och vattendrag, minskad korrosion på byggnader och kulturarv samt minskad utarmning av djur- och växtlivet. Om åtgärderna genomförs på rätt sätt minskas samtidigt utsläppen av den viktigaste klimatpåverkande gasen, koldioxid.

Den kritiska belastningsgränsen har definierats som "den exponering under vilken påtagliga skadliga effekter på känsliga delar av miljön inte förekommer, enligt nuvarande kunskap". För att nå dit behöver nedfallet i delar av Europa minska med minst 80-90 procent, jämfört med 1990 års nivåer.

Svavelutsläppen i Europa minskade med nästan 60 procent periode...