Tidsblommor

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Prassel, prassel.
Slitna röda converse tillsammans med små grön randiga gummistövlar. Vi hade just pratat om vad våra skor talade om när de prasslade fram bland löven. Jag hade förvånats över din livliga fantasi, jag hade nästan glömt bort den. Det var länge sedan vi hade talat, allt för länge sedan. Men där i skogen då var allt sådant förlåtet, det var du och jag och våra prasslande skor.
Just då var vi alldeles tysta. Det var så med skogen, när man var längst inne. De stora träden och alla löven stal åt sig alla ljud och ljus. Den var inte så stor egentligen. Men jag hade växt upp där, i skogen. Det var min fristad och mitt hem under många år. Därför kändes skogen lika stor som den gjort då jag var liten, och som den måste ha gjort för dig.
Jag slutade förundras över min egen tystnad och övergick till att betrakta dig. Du sa inte heller något, men din blick talade ett språk för sig när den försökte sluka hela världens vyer på en gång. Jag undrar över vad du tänkte på, alla de gånger du föll i tystnad. Hur djupa tankar har en femåring? Jag har själv glömt hur jag tänkte då jag var så liten. Till slut gjorde jag det förbjudna och frågade dig vad du tänkte på. Du glömde förståss bort vart dina tankar vandrat då jag yttrade frågan och ryckte istället lätt på axlarna och sa ”inget särskilt”. Då tänkte jag på hur rent du talade, utan mjuka r. Du började bli stor redan då, du hade redan börjat din väg mot döden.
Men sen så frågade du mig en fråga som jag inte själva visste svaret på. ”varför dör man för?”. Jag ville så innerligt gärna svara på den frågan, liksom jag svarade med iver på frågor om varför himlen var blå och ifall det bodde människor i teven. Men den här frågan kunde jag inte förklara på ett enkelt sätt, kunde inte berätta om hur ljuset studsade i atmosfären och bröts och blev till blått ljus. Jag ville svara, ville hjälpa dig på din resa ut i världen. (Jag var så fixerad vid det, vid din resa ut i världen)
Jag tänkte ut något snabbt, något vackert.
”Alla har en tidsblomma inne hjärtat. Och om man inte vattnar den med glädje, så vissnar den och dör.”
”Som med blomman på dagis?”
”Som med blomman på dagis.” En stunds tystnaden sen tittade du upp på mig igen.
”Men mormor då? Hon var ju glad.” Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på den frågan. Jag önskar att jag bara hade sagt att jag inte visste, istället för att tagit en vacker metafor från en bok jag läst.
”Örm… Hennes blomma hade redan smakat på alla olika sorters glädjer, så den var liksom… trött. För mormor och hennes tidsblomma var det bara skönt att få gå och lägga sig även om hon var glad.”
”Som när jag var jätteglad efter att vi var på Grönalund men sen så somnade jag i alla fall på vägen hem, innan vi ätit glass?” Jag häpnades åt att du mindes den sommardagen. För mig var den bara ett avlägset, suddigt minne och jag fick dåligt samvete när jag förstod hur mycket de gånger vi träffades betydde för dig.
”Ja, ungefär så”. Sedan sa du ett tyst jaha och jag suckade av lättnad över att kunnat tillfredställa din nyfikenhet. Jag kunde än en gång njuta av ögonblicket där i skogen, över hur mjuk din lilla hand var mot min stora och hur våra skor konverserade med varandra.

När vi kom hem var det alldeles tyst. Klockan närmade sig bolibompadags och jag frågade dig om du var hungrig. Du skakade på huvudet, istället sparkade du av dig stövlarna och gick in och satte dig i den slitna lädersoffan. Jag mätte upp vatten till snabbmakaronerna ändå och lät dig stitta i soffan framför den toma tvrutan. Jag borde förstått, jag borde ha sett hur dina skulderblad redan då börjat forma sig till vingar. Jag borde hållit dig kvar, tagit vara på det som var

Sedan så lämnade jag dig där, stack hem till en kompis. Det är lättast att hantera sina egna problem, och jag hade fullt upp med mina. Jag kan inte påstå att jag glömde att du hade det lika hårt (om inte svårare). Men jag förträngde dom och rymde till en tillfällig plats, en madrass på ett kallt golv.


Det dröjde innan jag fick träffa dig igen, bara du och jag. Det dröjde innan jag fick höra dig säga något och inte bara prata. Nästa gång det bara var du och jag var dina vingar inte längre bara antydningar, det var som om du lämnat oss, mig, redan då.
Den natten kröp du in till mig, där jag sov på lädersoffan. Du kröp ihop och jag låtsades sova, för jag visste att du var för stor för att drömma mardrömmar, och du visste att jag visste det. Den natten väntade jag på att dina andetag skulle bli långa och jämna. Sedan betraktade jag dig, såg din bröstkorg hävas upp och ned. Jag såg på din hals hur blodådran pulserade i takt med dina svaga hjärtslag. Jag lade handen på din mage, så där som jag gjort när du var nyfödd. För att se till att du fortfarande levde.
Jag räknade dina revben, det var inte svårt. Du var skör redan då, redan suddig i konturerna. Och dina vingar var så stora, du var nästan färdigväxt. Färdig att flyga iväg från mig


Jag kom att försvinna ur ditt liv, ödet bar iväg mig. (Fast det var jag och inte ödet som packade resväskorna). Jag for runt som ett höstlöv, lät mig drivas dit vinden ville. Jag svek dig då du behövde mig som mest, mitt farväl räckte inte till för det avsked som du sedan skulle ta.
Jag rymde från dig, vände bort mitt ansikte från det som värkte mest att se dina vingar, den som...