Berättarperspektiv - Omgjord Skrud

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Berättarperspektiv- Kuratorn
Omskriven ”Skrud”

Hon tittade ner i sin kalender, där hon hafsigt kladdat ner Elisabeths namn kl. 13.00 med en blyertspenna. Träffen hade stått i hennes kalender länge, nästan sedan hon börjat sin tjänst på gymnasiet. Om hon erinrade sig helt rätt hade det varit en lärare som bet henne prata med en elev, som läraren helt oväntat blivet bekymrad för. Hon väcktes ur sina tankar då dörrklocka ringde, hon snurrade runt ett halvt varv med stolen, och lutade sig farm och tryckte på ledigt knappen. Dörren öppnades strax därpå i dörröppningen stod….
– Elisabeth? Elisabeth Rosenqvist? Från Natur- Humanistiska? Hon hörde förvåning i sin röst och såg hur flickan ryggade tillbaka. Snabbt försökte hon rätta till sitt felsteg, men gjorde istället ytterligare ett.
– Finns det möjligtviss någon annan Elisabeth, med humanistisk-inriktning? Precis som hon sa det hörde hon vad konstigt detta måste ha låtit, och försökte att rätta till detta genom börja prata om tystnadsplikten.
– Allt du anförtror mig stannar mellan dessa fyra väggar, sa hon lite ynkligt och hade svårt att dölja vad förvånad hon blivet. Det blev tyst en stund. Detta var alltså hennes sons största kärlek, Elisabeth, som han gnatat om i 4 terminer. Hon hade varit så nyfiken på vem denna Elisabeth var, flickan som hade fått hennes son att skärpa sig i skolan, och vilja läsa kemi och fysik. Hon måste ha sjunkit in i sina tankar en stund för plötsligt hörde hon något som lät som ett irriterat upprepande.
– Och kollegiet då? Elisabeth stirrade på henne med tvivlande ögon, men där fanns också något mer. Var det rädsla?
– Duktiga elever som du behövs på lektionerna, fick hon slutligen fram. Hon kände hur en våg av tacksamhet svallade inom henne när hon konstaterade att Elisabeth såg ut som en normal tonåring, och inte som något kufiskt våp som hennes son annars brukat dra med sig hem.
– Som motvikt till de svagare eleverna. Du vet, de kan behöva någon att se upp till, sa hon stolt över att hennes son blivet förtjust i en skicklig tjej. Hon hade nästan glömt bort att det var på hennes rum, kurator rummet som de satt när Elisabeth plötsligt sa;
– Du är ganska ny här va ?
– Jag har arbetat här i två månader. Hon studerade Elisabeth uppifrån och ner, hennes klädstil var omdömesgill men inte trist eller fjollig. Hon var en söt tjej som hade förnuft nog att inte dränka sig i smink.
– Då har du kanske inte hunnit med att besöka vår klass ännu.
- Nej, erkände hon och kände sig direkt lika fåning som hon gjort i början av deras möte. Hon förstod dessutom att hon troligen framståt som enormt knasig. Elisabeth kunde ju inte veta att hon var Johans mamma, eller viste hon det? Kände hon överhuvudtaget till Johans förälskelse i henne. Hon drog efter andan och berättade om att hon planerat in ett besök i klassen i slutet av oktober.
– Om du aldrig har varit i våran klass, hur kan du då veta att nån saknar mig? Fast du kanske har intervjuat dem, en och en? Lipar de kanske hela rasterna? Hotar med att ta livet av sig om jag inte bara sitter bland dem varje lektion? Elisabeth hade höjt rösten och stod nu upp, hennes raseri hade gjort henne högröd i ansiktet.
Det måste ha varit rädsla som hon tidigare tyckte sig ha sett i Elisabeths ögon. Hon hanterade sin rädsla genom aggression, och hon ko plötsligt ihåg lärarens oro. Läraren hade reagerat över Elisabeths aggression. Elisabeth var en trevlig ung kvinna, inte aggressiv, hade läraren sagt.
– Känner du dig inte behövd? Frågan var rak på sak men hon fick inget svar, flickan såg istället bara mer bedrövad ut. Vad var hon rädd för?
– Du vet väl att du är unik, att alla människor har ett alldeles eget värde. Kanske fick hon inte höra dessa ord hemma, eller så kände hon sig tagen förgivet. Unga flickor i hennes ålder behöver mycket bekräftelse.
– Behövs verkligen en människa som är så fullständig och unik som jag? Svarade flickan överraskande och svaret förfärade henne först. Plötsligt begrep hon hur otroligt missbedömd Elisabeth måste känna sig. Och troligen är hon van vid att människor alltid placerat henne i ett och samma fack. Hon kanske inte alls var denna människa, som hon förväntades vara. Hon hade gått till kuratorn, och vad hade denne gjort? Gud så korkad hon kände sig för hon hade gjort precis som alla andra, placerat in henne i ett fack. Just som hon tänkte be om ursäkt för sin klumpighet reste sig plötsligt flickan och rusade iväg. Hon tänkte rusa efter men var rädd för att tränga sig på, det var ju trotts allt första gången de träffades.
Hela eftermiddagen funderade hon på vad hon kunde ha sagt annorlunda. Hon funderade också över den märkliga situation det faktiskt blivet, telefonen ringde och hon svarade.
– Hej Mamma! Jag tänkte bara fråga ifall de...