Någon annan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag höjde blicken mot himlen, det skulle snart vara mörkt. Jag vände mig om och började gå mot den upplysta promenadstigen. Det var ganska långt ner till hamnen, skulle väll ta fyrtiofem minuter eller något sånt. Jag tittade på klockan. Fortfarande gott om tid, den avtalade tiden var först om en timma. Jag tänkte på hur eftermiddagen hade varit och kom fram till att den kunde sammanfattas som en total katastrof. Vid lunchen hade maten tagit slut, precis innan det var min tur. När vi sedan fick veta att vi skulle ha ett oförberett historieprov, trodde jag att jag skulle bryta ihop. Jag hade iallafall lyckats ta mig från skolan utan att någon hade hunnit börja prata med mig. Jag hade velat ha eftermiddagen för mig själv, så att jag kunde förbereda mig. Det jag skulle göra nu var viktigt.
Där borta såg jag redan gångtunneln, det hade gått fortare än vad jag beräknat. Uppgiften som låg framför mig var krävande, både fysiskt och psykiskt. Det var nära att jag hade misslyckats redan från början, slappnat av för mycket. Han hade tittat på mig redan första dagen. Först hade jag bara sett det som störande och jobbigt, men efter ett tag hade jag kommit på att utnyttja möjligheten, och försiktigt tittat tillbaka. Det visade sig att han var väldigt blyg, det hade tagit flera veckor innan han äntligen hade börjat prata med mig, och jag hade väntat tålmodigt.
Nu stod jag vid ingången till tunneln, det var bara några hundra meter kvar ner till hamnen, men jag hade fortfarande en halvtimme på mig. Gruset bakom mig knastrade. Jag vände mig om, det var bara en gammal man som var ute och gick med sin hund. Jag tog ett Steg bakåt så att jag doldes av skuggorna och lät honom passera. Hunden stannade upp och vädrade, men fortsatte sedan att följa sin husse. Jag lämnade inte tunnelns trygga skuggor förens det var en kvart kvar.
Jag såg hans mörka siluett avteckna sig mot vattnet. Han var egentligen ganska vacker. Jag kanske borde låta honom gå, vad hade han egentligen gjort mot mig? Inget. Nej, nu måste jag ta mig samman. Jag började gå fram mot honom, och han vände sig om när jag kom närmare.
- Hej.
- Hej, vad lite kläder du har på dig, fryser du inte?
- Jo, kanske lite.
Han böjde sig fram för att ge mig en kram. Jag lade armarna runt hanns hals, och så stod vi en stund.
- Såhär skulle jag kunna stå för alltid.
Jag lade ett finger över hans mun för att han skulle tystna. Sedan lade jag mjukt läpparna mot hans hals. Han höll hårdare om mig. I det ögonblicket spändes varenda muskel i min kropp och jag pressade min...