Novellen om Dexter

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Dexter hade köpt en film, plan nine from outer space, som han gärna ville se. Det var bara ett problem. Videon funkade inte. Dexter tryckte på play på handkontrollen, men det hände ingenting. Han började bli lite småsur.
- Jävla metallskrot! Japparna kan väl uppfinna något som funkar, för en gångs skull.

Dexter hade förberett sin TV-hörna för en trevlig TV-kväll. Popcornen var färdigpoppade och ölen stod på golvet. Det enda som saknades var en fungerande videobandspelare.

Dexter var 23 år, bodde i en enrummare i Göteborg, studerade juridik och var singel. I lägenheten hade han röda tapeter med små, vita blommor på. Han hade en bäddsoffa, som fungerade som hans säng, vid ena väggen och en TV framför den. Det var egentligen det, och en videosamling på nio filmer som utgjorde hans TV-hörna. Dexter hade köpt videon en månad innan, och hade just upptäckt det roliga i att ha en massa filmer.

Annars fanns det bara en bokhylla och ett skrivbord i det lilla rummet. Han hade inga mattor och inga tavlor. Han hade inte heller någon lampskärm till taklampan, så glödlampan dinglade ensam i taket. Ölburkar täckte golvet och det mesta annat i hans lägenhet. I garderoben hängde en svart kostym och en grå polotröja. På golvet låg alla andra kläder i en hög. Den enda orsaken till att kostymen och polotröjan fortfarande hängde var att han inte använt dom efter det att hans mamma varit där och städat i julas.

Nu var det den tredje maj. Hans mamma var den enda av hans släktingar som fortfarande levde. Alla andra hade blivit ihjälskjutna av familjen Mccloud på en av Dexters familjs, Corleones, släktträffar. Mcclouds familj och Corleones familj hade krigat så länge Dexter kunde minnas. Varför visste han inte, men han anade att det var något som hände för länge sedan. Mcclouds familj bestod av mamma Mccloud, Eva, pappa Mccloud, Angus, syster Mccloud, Jane, bror Mccloud, Willie och farbror Mccloud, Engelbrekt. Alla andra Mccloudsläktingar hade dött i en skottlossning, inte helt olik den där Dexters familj dött. Egentligen var den faktiskt exakt likadan som den där Dexters släkt dog.
”Annars skulle de väl aldrig komma på något så avancerat”, tänkte Dexter.

I bokhyllan hade Dexter två böcker, Sagan om ringen och videons bruksanvisning. De var egentligen de enda böckerna Dexter hade. Resten av platsen i bokhyllan, vilken inte var stor, togs upp av små fartygsmodeller. Dexter hade nämligen en förkärlek till fartygsmodeller. Det var det enda han höll på med på sin fritid. Han tränade inte, och det var nog den största orsaken till kalaskulan under revbenen.

På skrivbordet stod en kopp i form av en nalle med örat på ryggen, och under den låg ett skrivbordsunderlägg. På väggen ovanför skrivbordet stack en ensam lampa ut och spred sitt matta sken.

Köket var egentligen inget kök. Dexter hade fått sälja spisen, skåpen, kylen, frysen och diskmaskinen för att betala sina spelskulder, men det var för ett år sedan, och Dexter hade börjat få i ordning sin ekonomi igen. TV:n och videon t.ex. var splitternya. Nu fanns bara ett stormkök och en kylbox som agerade provisoriskt kök. Men han hade vant sig så pass mycket vid sitt provisoriska köp, så han hade inga planer på att köpa spis eller något sådant. Dessutom lagade han bara makaroner och köttbullar då han gjorde mat själv hemma.

Något köksbord hade han egentligen aldrig haft. Det var en uppochnervänd flyttlåda som fick bära namnet köksbord. På ena väggen fanns ett ensamt fönster som blickade ut mot den gråa innergården på Hisingen. I övrigt var köket tomt, så när som på ett skåp, där han förvarade två tallrikar, två glas och två par bestick.

Toaletten var mest lik en rostig plåtpissoar och handstället var borttaget, också det för att finansiera spelskulderna. Nu fanns där bara en kran och nedanför den en golvbrunn. Dexter hade vant sig vid det och tyckte numera att handställ var överflödig lyx. Det fanns ingen lampa, men det gjorde ingenting, eftersom dörren var såld och ljuset kom in genom dörröppningen.

Klockan var nu halv tio och Dexter hade redan druckit upp sexpacket öl och ätit upp alla popcorn, medan han hade försökt få videon att funka. Han hade t.o.m. ätit upp kärnorna som blivit över efter poppen. Nu hade han tråkigt. Han bestämde sig för att fara ut i svängen, det var ju ändå fredag. Dessutom kände han sig hungrig. Kycklingen han ätit hade varken varit mättande eller god. Dexter visste att Charley, hans kompis och studiekamrat skulle till ”The black hole”, en inneklubb i stan. Han öppnade börsen. En femhundring, och på onsdag kommer studielånet.

Det var 20 grader varmt ute, så Dexter bestämde sig för att gå. Det var ju ändå bara 3 kilometer till stan. Han tog sin jacka från soffan, tog på sig sina Adidas och gick ut i trappuppgången. Han låste dörren och började vanka neråt. Dexter hade bott i huset i två år nu, och var inte precis en av de populäraste i huset, eftersom det var mest pensionärer som inte uppskattade hans rännande på nätterna, som bodde där.

Han var så van vid trapporna att han kunde gå och fundera på annat då han gick där. När han kom ner nedanför sista trappsteget hörde han ett oljud som kom från rummet under trappan. Då han gick dit kände han ett kraftigt slag i nacken och allt blev svart. När han vaknade hade han en faslig huvudvärk. Han låg i ett litet, brunt rum med ett bord i mitten. Det luktade unket. Själv låg han på en säng vid ena väggen. På bordet stod en liten skål med polkagrisar, och bredvid skålen låg ett kuvert som det stod Dexter på. Dexter öppnade det och tog ut brevet inuti där det stod:

”Jag är ledsen att jag var tvungen ta hit dig så bryskt, men jag kan inte ta ett nej. Mitt namn är Sagid Mehemudo, och jag är en excentrisk miljardär, som några vill säga. I alla fall. Jag har slagit vad med Angus Mccloud om att du kan slå Willie Mccloud i en biltävling från Göteborg till Stockholm. Orsaken till tävlingen är att eran familjefejd har fått flera andra knarkbossar fångade. Därför kom vi fria knarkbossar överens om att du ska tävla mot Willie om en månad. Först till Stockholm får stanna kvar, och får den andres område. Den andra måste flytta från Svarige.”

Dexter la ner brevet i kuvertet igen och satte sig att tänka på sängen.
”Vad är det för snack om knark?”, undrade han. ”Tävla? Jag som inte ens har något körkort, och var ska jag fixa bil?”
När han tänkte som mest öppnades dörren och en gubbe steg in i rummet. Han gick med promenadkäpp, hade glasögon och vitt hår som spretade ut åt alla håll under golfmössan. Han var väl en åtti år och hade en vit snorboms under näsan. Han var cirka en och sextifem, och gick med perfekt hållning. På kroppen hade han en brun kostym, och under byxslagen stack ett par nyputsade, svarta skor ut.

- Godkväll Dexter. Sa han. Som du kanske redan har klurat ut är det jag som är Sagid.
- Vad är det för snack om knarkbossar och områden?
- Du har inte fått veta det än, men vi är en maffiafamilj, Dexter. Dexters mamma, Cecilia, hade kommit in i rummet. Cecilia var 65 år, men hade redan grått hår. Hon hade på sig en ljusblå klänning med vit spets i ärmarna, vilka slutade efter halva överarmen. Hon var 1.70 meter lång, och hade håret uppsatt som en bulle bakom huvudet.
- Vi är den femte Corleonefamiljen här i Göteborg. Vi håller på med droger, mutor och beskydd.
- Men våran familjeaffär, då? Våran lilla butik vi haft sen jag kröp omkring på golvet. Den som vi kämpat så för att få behålla.
- Den är bara en täckmantel för vår verksamhet. Jag har inte sagt det till dig för jag ville inte att du skulle delta. Du minns den där släktträffen då du var fem?
- Ja
- Efter den bestämde jag att det var slut med detta efter mig.
- Så ni ger alltså bort området efter din död? Frågade Sagid.
- Nej, nej, nej. Efter min död får Dexter området, men han ska göra något bra med det. Lekparker eller något sådant. Sa Cecilia.
- Jag vill inte ha området. Mcclouds kan få det. Det är ändå ingen idé att tävla. Jag förlorar ändå. Jag kan ju inte köra.
- Så då ger du upp området till Mcclouds och flyttar från Sverige självmant? Undrade Sagid.

- Ja. Men varför måste jag flytta från Sverige? Undrade Dexter.
- Era två släkter, Corleone och Mccloud, hatar varandra så mycket att ni skulle fortsätta bråka om inte en av er flyttar utomlands.
- Men det är ju bara jag och mamma som lever från min släkt.
- Ja, men ni är hotade av Mcclouds. De blir bara starkare och starkare hela tiden. Din mamma har väldigt starka vänner, och om hon dog skulle det bli ett krig mellan alla maffiafamiljer i stan. Någon av er måste flytta, om det inte ska bli ett blodbad

- Då flyttar vi då.
- Aldrig. Da Cecilia bestämt.
- Varför inte, mamma?
- Jag ska inte låta de där uppblåsta typerna få området så de kan sälja droger och horor där. Vårat område har blivit ett fredligt område nu då jag får basa över det. Du ska vinna tävlingen och behålla lugnet i vårat område. Barn ska fortsätta våga vara utomhus. Du minns väl hur det var då du var liten? Du fick aldrig gå ut och leka, för det var för farligt. Folk sprang omkring och sköt varandra hela tiden. Vill du att barnen i vårat område ska växa upp så? Eller vill du att de ska få vara ute och leka med kamrater på dagarna?
- Jag minns hur det var att växa upp inne i ett hus. Det var inte så roligt. Jag vill att barnen ska få växa upp utomhus också. Då får de mer att göra, och blir nyfiknare på livet.

- Ja, men så blir det inte om Mcclouds får området.
- Då är det avgjort. Jag tävlar.
- Tävlingen är den tredje juni, om exakt en månad. Starten är klockan tolv vid Ikea. Målet i Stockholm är Arlanda flygplats parkering. Sa Sagid.
- Men varför måste jag köra? Kan inte mamma få köra?
- Nej. Det är inte du som ska ta över området då din mamma dör.
- Nu far vi hem, Dexter, och ser till din bula. Sa Cecilia.
Dexter och Cecilia tog en taxi hem till Dexter.

- Hur ska jag fixa bil? frågade Dexter medan Cecilia inspekterade hans bula.
- Jag har en kompis som heter Bengt. Han ”hittar” bilar på gatorna. Jag kan ringa honom. Bulan lägger sig nog ganska snabbt. Det var bara en liten bula. Pustade Cecilia, trött efter att ha gått upp för trapporna.
- Vad smutsigt du har det. Du skulle behöva en partner som du höll rent för. Och var har du satt telefonen? Den stod ju här i julas. Cecilia pekade på golvet vid dörren.

- Den är på reparation. Jag råkade trampa på den, men det finns en automat utanför huset.
- Så jag måste gå ner för alla fördömda trappor igen?
- Verkar som det. Gå nu, så gör jag lite mat under tiden.
Cecilia gick ut, och Dexter gick in i köket. Han tog upp en påse makaroner ur kylväskan samt en påse köttbullar.
Han hällde i lite sprit i behållaren och tände på. Han satte i lite vatten i en av kastrullerna och satte den på stormköket. Medan han väntade på att vattnet skulle bli varmt öppnade han kylväskan igen och tog upp en öl. Det var den sista ölen i kylväskan, som nu var tom på allt.
”Dags att handla” tänkte han.

När han druckit upp ölen kokade vattnet. Han hällde i makaronerna, och satte en smörklick i stekpannan, som han satte ovanpå kastrullen med det kokande vattnet. När smöret smält satte han på köttbullarna. Tre minuter senare var maten klar. Han dukade upp två plasttallrikar och två muggar på flyttkartongen och satte upp maten på dom. Då han satt sig kom Cecilia in stånkande som en tjur.

- Det är inte nådiga trappor du har här. Man blir ju tröttare av att gå upp till dig än att springa ett maraton.
- Vad sa din polare?
- Jo det gick fint. Han fixar en bil. Du ska möta honom här nedanför om fem minuter. Han lär dig även att köra.
- Jag går ner. Ät du.
Dexter gick ner och ställde sig att vänta. Efter en halvtimme kom en orange metallic Lamborghini Diablo SV och bromsade framför honom.
- Satan vad snygg bil! Skrek Dexter.
- Ska jag få köra den här skönheten?
- Visst. Kom så ska jag lära dig hur man kör. Jag är Bengt förresten.
- Dexter. Sa Dexter.

Hela kvällen körde Bengt och Dexter omkring i Göteborgs Centrum. Klockan tolv på kvällen klev Dexter in genom ytterdörren till hans lägenhet.
- Var har du varit? Cecilia var fortfarande vaken.
- Bengan har lärt mig köra Diablo. Vad gör du uppe?
- Jag har sett en film på TV. Är du inte hungrig?
- Lite. Men jag har köpt makaroner, köttbullar och öl, så jag kan göra mig mat om jag blir hungrig. Bengan skjutsade mig till Ica Maxi.
- Nu far jag hem till mig. Det börjar bli sent.
- Jo. God natt.
Cecilia gick ut och Dexter gick och la sig i bäddsoffan.

De följande fyra veckorna var Dexter med Bengt hela tiden ute och körde. De finslipade Dexters styrteknik i höga kurvor, pluggade in vilken väg Dexter skulle ta samt fly från polisen, vilket förmodligen var bra eftersom det är ganska otroligt att man kan åka full fart från Göteborg till Stockholm i en Orange Diablo utan att polisen märker en.

Till slut var det den femte maj, tävlingsdag. Dexter laddade upp med en ordentlig frukost bestående av gröt, ägg, fullkornsbröd och apelsinjuice. Halv tolv rullade Dexter in på Ikea-parkeringen, där starten skulle vara. Han var väldigt självsäker på sig själv, och trodde att det var solklart att han skulle vinna. Det trodde han ända fram till han såg Willies bil, en Mclaren F1. För er som inte vet det så är Mclaren F1 världens snabbaste serietillverkade bil, så det var inte konstigt att flinet försvann från Dexters ansikte, och han blev lite nervös.

Fem i tolv kom Sagid.
- Jag ser att ni båda är här. Är ni redo?
- Ja, sa Willie självsäkert.
- J-j-ja, stammade Dexter fram.
- Då kör vi då. Klara, färdiga, GÅ!
De två mullrande V12 började arbeta frenetiskt, och två fartmonster accelererade snabbt iväg från Sagid.

Willie tog ledningen direkt, men Dexter höll sig bakom honom, även om glipan mellan dem sakta ökade hela tiden. Redan vid Alingsås var de tvungna att ta olika vägar för att villa bort polisen. Det var inte så väldigt svårt för Dexter att komma ifrån polisen med en Diablo mot polisens Volvos. Hur det gick för Willie visste Dexter inte, men han anade att det var ännu lättare för honom. Det gick i ett rasande tempo. Redan en timme senare var han vid Södertälje, tre och en halv mil från Stockholm.

” Vid det här laget har väl Willie gått i mål.” Tänkte Dexter. En mil utanför Arlanda såg Dexter något konstigt i backspegeln. Det var Willies Mclaren några hundra meter bak. 7 kilometer senare var Willie bara tio meter bakom Dexter. Han visste att det bara var tre kurvor kvar. Den första var en högerkurva, medelsvår, ca 60 graders vinkel. Dexter bromsade in la i ettan och började gasa mitt i kurvan så han fick med sig lite fart ut ur kurvan. Bakvagnen sladdade lite, men Dexter fick snabbt ordning på den. Han kollade i backspegeln. Willie hade försökt köra med full fart genom kurvan, vilket inte gick så bra. Bilen sladdade och Dexter drog ifrån, men bara så att mellanrummet mellan dom blev hundra meter. Mclaren F1 accelererar från 0 till 100 km/h på 2.9 sekunder, och det var den största orsaken till att Willie han få upp jakten på Dexter så snabbt.

Nu var det en lång raksträcka på c:a en kilometer. Dexter hade i trean, men växlade upp till fyran och sedan till femman. Diablon körde 300 km/h efter femhundra meter. Svängen han hade framför sig var bara en liten krök på 10 grader, men den såg ut som en hårnålskurva. Bredvid honom körde nu Willie förbi honom. Han hade hunnit upp Dexter på raksträckan. Willie gick först in i kurvan, men han visste inte att det bara var en liten kurva, utan trodde att det var en hårnålskurva. Han körde in i den i full fart och drog i handbromsen. Bakvagnen svängde kraftigt och bilen ställde sig med baken mot målet. Samtidigt susade Dexter förbi honom i 250 km/h. Willie stampade gaspedalen i botten och svängde ratten till max. Bilen slirade runt och for iväg som en stucken tjur efter Dexter. Dexter låg nu en halv kilometer före Willie, och var på väg in i nästa kurva, en till 60-gradare.

Dexter tog kurvan perfekt, men det gjorde Willie också, och låg nu bara 50 meter bakom Dexter då de körde upp på sista raksträckan som var 1,5 kilometer lång. Dexter växlade upp i femman och trampade gaspedalen i botten. Bilen körde full fart nu, och kunde inte gå snabbare. Willie tog in meter för meter. Då det var en kilometer kvar låg Willies främre kofångare i höjd med Dexters bakre. Då det var femhundra meter kvar låg främre kofångarn vid Dexters framhjul. Då kom en mötande person bil in i filen Dexter körde på.

Bort! Bort! Skrek Dexter. Men ingenting hände. Dexter fortsatte köra. Avståndet till den mötande bilen krympte snabbt. 500 meter, 400meter, 300meter, 250, 200, 150, 100, 50 meter. Dexter var tvungen väja, och köra in i skogen. Personbilen susade precis förbi Diablons sida, och det var bara centimeter som saknades för att bilen skulle köra in i Diablons bakvagn. Turligt nog var det ingen tätbevuxen skog, så Dexter kunde stanna utan att köra in i ett träd. Medan han stannade kunde han se Mclarenbilen köra över mållinjen.

Dexter blev förkrossad. Han hade svikit de små liven, och...