Telefonen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en kall och regnig oktober kväll och klockan började närma sig elva. Jag och min kollega Stefan hade varit och kollat på bio, vi hade sett någon ny film den var så himla dålig att jag inte ens minns vad den hette. Stefan hade gått på toaletten och jag började gå emot buss stationen.

Jag började gå ner längs gatan, när jag hade gått ungefär femtio meter såg jag gränden och tänkte på att det regnade, jag kände det kalla regnvattnet rinna ner för min rygg så jag bestämde mig för att ta genvägen. Jag började gå igenom gränden, det var kallt och mörkt jag fick rysningar över hela kroppen, jag kände mig nästan lite rädd. Ifrån ingenstans kom en mörk skepnad och tryckte upp mig emot den kalla väggen, jag fylldes utav adrenalin och skräck. Skepnaden viskade sakta och lugnt i mitt öra:
- 0736587702
Sen släppte skepnaden sin relativt lösa grepp om mig och sprang ut på gatan. Skepnaden hade inte varit någon stark person den fick nästan kämpa för att hålla mig upptryckt emot väggen, och min kollega Stefan var en väldigt tanig och klen person men skulle han verkligen kunna göra något sådant ? Men skepnaden visste mitt telefonnummer så det måste ju ha varit någon jag kände.

Jag satt stilla i några sekunder förstelnad utav skräck. Sen hörde jag en röst utifrån gatan:
- Anders, Anders ?
Jag hörde direkt att det var Stefan som ropade efter mig. Jag reste mig upp ifrån den kalla och blöta backen, och ropade:
- Jag är här inne!
Stefan kom in gränden och gick emot mig, men han stannade till ungefär två meter ifrån mig, och frågade:
- Har det hänt något !?
Jag försökte forma meningarna i munnen men det gick inte jag var alldeles för skakig, jag kände mig illa mående och det luktade blöt hund i hela gränden. Det bara kom jag kunde inte låta bli, jag spydde rakt över Stefans skor. Stefan vart väldigt chockad och undrade om jag ville åka till sjukhuset. Nej, sa jag och torkade mig runt munnen.

Sen gick vi vidare emot buss stationen och under vägen berättade jag vad som hade hänt mig och jag kanske överdrev händelsen lite. Stefan tyckte att det var en väldigt egendomlig händelse jag hade varit med om, varken han eller jag kunde komma på vem som kunnat gjort detta och varför. När vi kom fram till busstationen slutade det att regna också, skönt tyckte jag. Bussen anlände fem minuter efter tidtabellen men det gjorde inte så mycket jag var ändå tvungen att samla ihop mina känslor innan jag kunde åka hem, jag och Stefan gick ombord på bussen, det var inte lika mycket folk som det brukar vara under kvällstid så man kunde för första gången på väldigt länge få en sittplats.

Vi satt på bussen och jag började känna mig lite bättre, skönt tyckte jag så slapp jag skämmas inför min flickvän Sara och min dotter Elsa som väntade på mig hemma i villan. Även om jag litade på min flickvän så trodde jag faktiskt att hon hade en annan killa på sidan om, jag jobbade mycket och ville gärna spendera tid med mina kompisar så det vart inte så mycket tid för henne.

Vi åkte igenom staden och ut i förorten och när vi kommit till första busstationen utanför stan så gick Stefan av, han vinkade hej då och började knalla upp emot sitt röda tegel hus. Jag har alltid varit avundsjuk på Stefan ända sen vi gick i skolan, han hade alltid bäst betyg, bäst leksaker, bäst tv-spel och sen när vi vart vuxna så var det så klart att han var den med bäst lön. Men ändå gillade jag hans sällskap.

Sen kom vi fram till min station jag gick av och satte på mig min brunfärgade dunjacka. Det hade inte börjat regna igen som tur var, men det var ändå lite små kyligt och en ganska kraftig vind. Jag började gå emot parken, fastän jag tyckte det var lite kusligt att gå där, men det var ju närmaste vägen och jag ville hem fort. När jag var ungefär i mitten utav parken såg jag en joggare komma emot mig, det var en man och han var riktigt stor han såg ut som en kroppsbyggare. När han var några meter ifrån mig tittade han upp på mig och stannade, sen tog han fram något ur sin ficka och ännu en gång kände jag rädslan strömma igenom min kropp och jag vart knäsvag. Han tog fram en papperslapp, jag andades ut med lättnad, han gav mig lappen och sa:
- En kvinna i en bil gav mig den här lappen och bad mig ge den till dig.
- Kände du igen kvinna ? Frågade jag.
- Nej det gjorde jag inte, svarade han.

Jag började gå hemåt med raska steg jag nästa små sprang lite, när jag kom in på uppfarten lade jag märke till att bilen stod på höger sida och inte vänster. Jag ställer den alltid på vänster men min flickvän ställer den alltid på höger, det var konstigt eftersom jag var helt säker på att jag använde bilen sist. Jag gick sakta uppför trappan, öppnade dörren försiktigt ifall att någon skulle ligga och sova så ville jag inte väcka dom. Jag såg inte till Sara alls, huset var skinande rent det var väldigt väll städat, det brukar det faktiskt inte vara så jag var väldigt förvånad. Sen till min förskräckelse såg jag min dotter Elsa sitta och gråta i våran skinnklädda soffa som vi har i vardags rummet framför våran TV.
- Vad har hänt ? Frågade jag.
- Mamma har åkt bort ! Svarade Elsa med gråten i halsen.

Vad var det som höll på att hända jag fattade ingenting, jag var helt förvirrad. Sen ringde det i min mobil och jag svarade illa kvickt:
- Hallå ?
- Du och din dotter Elsa sitter i eran skinnsoffa och om ni inte gör som jag säger kommer ni båda att dö, sa den främmande rösten.
- Vad vill du att jag ska göra !? Frågade jag förtvivlat.
- Du ska sätta dig vid din dator och föra över alla pengar du har på dina sparkonton till det här kontot: 8240 – 32 078 916, svarade den främmande rösten.

Jag började överföra alla pengar jag hade, jag såg alla mina besparing...