Nordens skogar

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Skogen i norden är kanske vår största och rikaste naturtillgång för både miljön och människan. För miljön är det artrikedomen bland växter och djur och för oss människor är det friluftslivet, såsom svampplockning, fågelskådning, motion och mycket mer. Den är också betydelsefull för ekonomin i och med export av trä. Nordens skogar har inte alltid sett ut som de gör nu. För 14000 år sedan invandrade de första träden från Danmark. Det var små buskträd och björk. Senare blev klimatet varmare i Norden och björkskogar fick sällskap av tallskog. För 11000 år sedan skedde en försämring av klimatet i Norden då inlandsisen inte längre smälte utan stannade upp. Skogarna i södra Sverige försvann nästan helt. Den tidsperioden kallas för yngre dryas. Dryas är en växt, mer känd som fjällsippa (Dryas octopetala), som växte under den perioden när skogen försvann i södra Sverige. Efter yngre dryas kom skogen tillbaka. Nu var det inte bara björk och tall utan nu kom de s.k. ädla lövträden som ek, alm, lind, ask och hasselbuskar. Dessa träd behöver mer värme och mer jord än björken och tallen. En skog med många ädla lövträd brukar kallas eklövskog. Den typen av skog var vanlig under stenåldern i Danmark, Götaland och södra Svealand. För ungefär 4000-5000 år sedan blev människorna bofasta, man tämjde uroxen och vildsvinet och man tog foder från skogen. Arkeologer kallar detta tidsskede för yngre stenåldern. Jordbruket utvecklades under bronsåldern som var från ca 1800 till 500 f.kr. då det också var varmare än idag. Vid slutet på bronsåldern blev klimatet kallare igen, de ädla lövträden ersattes av björk och gran. Granen kom dock inte som de flesta andra träd från söder utan frön öster, från Finland. Granen kom därför tidigare till norrland än till södra Sverige och Norge. För 2500 år sedan fick stockholmstrakten sina första ordentliga granskogar. Det var för 2500 år sedan övergången mellan bronsålder och äldre järnåldern skedde. I Danmark och Sydsverige ökade bokens utbredning under fimbulvintern, d.v.s. den kalla perioden i början av järnåldern. Vid tiden för Kristi födelse var fimbulvintern slut. Man använde nu skogarna mer. Man hade allt fler svedjebruk, vilket är att man bränner bort skog för att odla och få betesmark. Speciellt vid vikingatidens slut utvecklades jordbruket mycket på skogens bekostnad. I Sydsverige ersattes nu skog utav ljungheder på stora områden samt att hagen och lövängen blev vanliga naturtyper ända upp i Svealand och södra Finland. Fram till 1800-talet ansågs skogen som något utan värde. Ändå använde man den till ved och virke och till träkol för järnbruken. Tjära var en viktig exportvara som också den kom från skogen. Ekvirket var särskilt värdefullt för skeppsbyggen. I början av 1800-talet hade industrin i England tagit fart, nya städer byggdes av trähus. Eftersom Englands skogar sen länge var skövlade importerade de från Norge, och från mitten av 1800-talet också från Sverige. Sverige exporterade då timmer och pitprops, som är trästöttor till gruvgångar. För 100 år sedan tillverkade Nordens skogsindustri nästan bara trävaror som till stor del skeppades till England. De snabbt växande industrierna i England byggdes utav trähus. I slutet av 1800-talet började man istället för trä använda sten till att bygga hus. Skogsindustrin hamnade då i en svår kris. Pappersmassan kom då plötsligt att få mer betydelse i Nordens skogsindustrier. Nu var de viktigaste exportvarorna papper och pappersmassa, sågade trävaror var inte lika viktiga längre dock spelade möbler, träskivor som masonit och andra trävaror fortfarande en viktig roll. Om vi tittar lite på Nordens länder är skogen tätast i Finland. Finlands yta är till 70 % täckt av skog. Tallen är det vanligaste trädslaget. Ca 75 % av skogen är privatägd av bönder som har det som bisyssla till jordbruket att fälla träd. I Sverige täcks en yta av 60 % utav skog. Vartannat träd är gran och fyra av tio träd är tall. Av lövträden är det björk, al, asp och rönn som dominerar. Dessa lövträd kallas triviala till skillnad från de ädla lövträden som mest finns i södra Sverige. Hälften av skogsmarken i Sverige ägs av bönder, 30 % ägs av skogsbolag och 20 % ägs av staten. Norge har bara 25 % skog på sin landyta, där är granen dominant och 80 % av skogen ägs av bönder. Danmark har minst skog i Norden på 12 % av landytan. Bokskog är vanligast på de danska öarna. På Jylland finns det tallskog som används till att hålla kvar sanddynerna på västkusten så att det inte blir sandflykt. Danmark har också en del Granodlingar. Om du köper en julgran finns det en stor risk att den är dansk. På Island, som också tillhör norden, när nordmännen kom dit på 800-talet fanns där en del björkskog som numera inte finns kvar. Man har på senare dar lyckats plantera ny skog så att den täcker 2 % av Islands landyta.


Skogsskövling
När man avverkar skog kan man för att den ska kunna hålla en viss tillväxtbalans låta en del s.k. fröträd stå kvar. Man räknar då kallt med att fröerna från trädet ska falla till marken och gro. En säkrare återväxt får man genom att plantera frön och ännu säkrare återväxt får du genom att sätta plantor som man köper hos plantskolor. Där odlar man fröer till 1-2 dm höga plantor. När man sen sätter gran och tallplantor använder man ett relativt enkelt redskap som både gör hål i marken och sedan skjuter ner plantan i hålet med sin jordklump runt rötterna. Jordklumpen innehåller svamptrådar som hjälper den att ta upp vatten och närsalter. Om trädplantorna växer blir de till en ungskog där träden står tätt. Alla träden behöver solljus och vatten så de många träden stjäl det från varandra för att överleva. Därför efter en 10årsperiod efter plantering måste man för första gången gallra bland ungträden. Man tar då bort de mindre och svagare träden och låter de som vuxit bäst stå kvar. Gallring sker sedan ofta efter ett par årtionden. De träd som nu har gallrats ut kan bli till pappersmassa medan de som står kvar får växa till sig så att de senare kan huggas ner till sågtimmer. Ett tiotal år innan man ska avverka skogen kan man gödsla skogen. Denna gödsling gör att de yttersta årsringarna på träden blir extra tjocka. Stockarna får då en större volym som de annars inte skulle ha fått. Det betyder att skogsägaren får mer pengar, eftersom han får betalt per kubikmeter, d.v.s. virkesvolym. Försurning p.g.a. luftföroreningar är ett stort problem särskilt i områden med magra moränjordar. För att motverka denna försurning i skogarna kan man sprida kalk. Det gör man också på försurade sjöar. Spridningen sker oftast med helikopter eller flygplan. Om du färdats genom ett större skogsområde har du säkert sett stora mer eller mindre kalhuggna ytor, s.k. kalhyggen eller slutavverkningsytor. Där har man kört med stora maskiner, s.k. processorer som i stort sett gör allt, fäller, kvistar och kapar träden. Det finns många nackdelar med kalhyggen. Förutom att det blir sår i landskapet så blir det också varmare om dagarna och kallare om nätterna i skogen runtomkring. Man kan säga att kalhyggen får ett ogynnsamt lokalklimat. Om man återplanterar på
Kalhyggen använder man ofta tåligare växter från nordligare landskap. På senare år har man dock återgått mycket till blädning. Blädning som användes mycket i början av 1900-talet innebar att man avverkade vissa storleksklasser av träden i skogen och lät vissa andra stå kvar. En modernare variant av detta är höggallring då man avverkar de högsta träden och låtar det andra stå. Vid blädning och höggallring kan man inte använda så stora processorer utan man har små egenkonstruerade sådana för att ta sig fram på de små ytor som det är mellan träden. För femtio år sedan transporterade man de fällda trädstammarna på snö med hjälp av häst och släde, man tog det då till ett vattendrag. Därifrån flottades det till sågverk och pappersmassafabriker vid kusten av t.ex. Bottenviken och Vänern. Fortfarande ligger de flesta fabrikerna vid kusten men timret tar en annan väg dit. Numera transporteras nästan allt timmer i lastbil. Däremot i Finland transporteras fortfarande mycket timmer på de Finska sjöarna. De slås ihop i stora buntar som kallas mosor. Sunt mosorna slår man grova kättingar som hindrar timmerstockarna från att glida isär. Mosorna transporteras sen med bogserbåt till fabrikerna. Den tid det tar för ett träd att mogna beror på bl.a. den jord och det klimat trädet står i. Ett träd som används till pappersmassa kan skördas tidigare än ett träd som ska bli till plank eller bräder. En gran som ska till pappersmassa kan tas efter 40 år i Sydsverige. En tall som ska bli bräder eller plank tar 150 år i lappland innan den kan fällas.

Urskog och naturskog
Nästan alla skogar i Norden är planterade. Det ser man på att träden ofta står i prydliga rader ute i skogen. Därför är våra skogar bara delvis naturens verk. Skogar som inte har blivit påverkade av människor under lång tid kallas då för naturskogar. Verkliga urskogar är sådana som Aldrig har blivit påverkade av människor. De är otroligt sällsynta här i Norden. I alla fall nedanför de fjällnära skogarna. Naturskogar skiljer sig från planterade skogar genom att torra träd och s.k. torrakor står kvar i skogen. Omkullfallna träd ligger också kvar på marken och stubbar ser man inte till eftersom det var längesedan något avverkades i skogen. Om en bonde äger en naturskog så får han inte ut mycket av den om han inte råkar vara botanist eller fågelskådare. I naturskogar finns en hel del arter som är rödlistade, med andra ord sådana arter som behöver skydd för att överleva. En sådan art är t.ex. vargen som egentligen är ett skogsdjur. En fågel som kräver ihåliga lövträd är den vitryggiga hackspetten. Den finns bara på ett fåtal ställen i Sverige. Den svarta storken som förr häckade i naturskogar i norra Uppland är numera totalt utrotad i Sverige. Den finns dock i nästan hela Baltikum. Där har inte skogsbruket bedrivits så som i Sverige. Ändå är det speciella mossor och lavar som är utmärkande för en naturskog. Det är faktiskt dessa lavar och mossor som biologer använder sig utav för att bestämma om det är naturskog eller inte. Man kan fråga sig själv om det egentligen är så viktigt att bevara alla djur och växtarter, en hel del människor skulle t.ex. vilja att den vanliga stickmyggan försvann, men vad skulle hända då? Jo då skulle ju inte fåglarna få någon mat och svälta ihjäl. Ungefär på samma sätt är det med många rödlistade arter. De kan ingå i näringskedjor som kan rubbas om en enda art försvinner. Det är därför som många kämpar för att rädda den biologiska mångfalden och därigenom också naturskogarna där många sällsynta djur och växtarter lever. I Danmark och Skåne utgörs 0,1-0,2 % av hela skogsarealen av naturskog. På Sydsvenska höglandet och i Norrlands skogsland stiger siffran till ungefär en halv procent av alla skogar. I Norge och i Österbotten i Finland utgör naturskogarna knappt en procent av alla skogar. Mest skyddad naturskog finns i norra Norge och norra Finland. I Finska lappland upptar naturskogarna 8 % av hela skogsarealen. Alla de Nordiska länderna har likartade sätt att skydda ett hotat område på. Bäst skydd blir det om man anrättar en nationalpark. I en nationalpark ägs skogen av staten som då bäst kan se till att skydda skogen. I Sverige ägs 20 % av all skog av staten. De flesta statliga skogarna ligger i norra Norrland. Där ligger också de största nationalparkerna som till största delen är fjällområden. Om staten inte äger marken där man planerat en nationalpark måste staten köpa upp marken. Man blir då tvungen att köpa det av skogsbolagen eller privatägare. Ibland kan detta leda till många och långvariga förhandlingar. Ett exempel på detta är Tivedens nationalpark, som avsattes som nationalpark år 1983 efter årtionden av förhandlingar. Ändå är Tivedens nationalpark en av våra absolut minsta nationalparker. Så fort man kom ut ur nationalparken såg man kalhyggen som skogsbolagen lämnat efter sig på sina marker. Ett annat sätt att skydda en naturskog är att avsätta området som naturreservat. Naturreservat är ofta mindre...