Geisha

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Under början av 1900-talet , i geishahuset Gion i Kyoto stod en ung vacker flicka framför sin lilla spegel som hon hade hängande på väggen.
Yui var hennes namn, och hon tittade sig själv kritiskt i spegeln. I dag var det hennes speciella dag, hennes stora dag då hon skulle bli invigd som en riktig och äkta geisha. Just nu, är hon något som kallas ”Maiko”. Det är en period mellan femton och tjugo år då man bara tränar sig själv och följer med geishorna på deras möten och tjänster. Men snart skulle hon själv bli en av dem, en riktig, uppskattad geisha som bär på den eftersträvda vita kragen. Den som betyder att man har kommit upp en bit av sin karriär. Själv bär hon fortfarande den röda kragen som alla de andra Maikoflickorna i byn. Yui var väldigt ung för att bli invigd, bara 21 år gammal.
Genom åren har hon gång på gång sett flickor som hon kände så väl, bytit krage och blivit invigda i geishavärlden i invigningsceremonin som kallas ”Erigae”, som betyder krageändring. Så som hon hade beundrat, trånat och suktat efter dem. Men nu var det äntligen hennes tur.
Yui tänkte tillbaka på all möda och jobb hon har fått stå ut med för att kunna komma så långt som idag. Hon hade blivit överlämnad till geishahuset av sin moster som inte hade råd att försörja henne. Det året var hon bara sex år och hon mindes att hennes föräldrar var borta redan då, de hade dött i en brand. Den natten det började brinna var Yui lyckligtvis hemma hos mormor och klarade sig. Men den otäcka känslan och saknaden fanns fortfarande kvar som en skugga av hennes förflutna.
Sedan hon var ett barn har hon velat fly från geishahuset, hon har aldrig riktigt känt sig hemma i huset med de kala väggarna och de stela möblerna, och alla berusade människor som ibland kom in och ut på natten. Aldrig har hon känt äkta kärlek inom dessa väggar, hon trodde sig känna innan, men nu vet hon att allt bara är falskhet. Falskhet, vilket outhärdligt ord som beskriver detta hus fullt med vackra kvinnor. Men sant är det, allt gör geishan för att på alla sätt kunna behaga och underhålla gästerna. Men tro nu inte att geishor är vilken slampa eller prostituerad som helst. Nej, de anser sig själva som konstnärer och artister. Skillnaden mellan en hora och en geisha är att geishan är mycket mer bildad. Hon kan så mycket mer om ordet behaga. Varje rörelse av en geisha ska vara en psykisk njutning. En geisha väljer dessutom vem hon vill ligga med, och det är inte vem som helst hon gör det med. Det talades alltid om att geishan skulle ge sin oskuld till den person som bjöd högst, men det inträffar bara för att ”mamman” i geishahuset ska få tillbaka alla pengar hon lagt ner för att uppfostra flickan.
Sedan Yui blivit en maikoflicka, har hon fått lära sig en hel del om alla reglerna. De var så många och ibland kunde det vara lätt att glömma. Sedan Yui hade börjat sitt liv i geishahuset var det okamisan, som hon kallar sin mamma som lärde upp henne. Hon har gått igenom varje steg för henne så att hon ska bli en fullärd geisha. Mamman har alltid varit hård och sträng mot henne, och hon visar sig aldrig svag på något sätt. Men Yui vet att hon egentligen har känslor som är väldigt starka.
Yui har aldrig upplevt äkta kärlek någon gång, och det kanske är bra för en som ska bli geisha, för om hon gifter sig så måste hon sluta att vara geisha. Hon får heller inte skänka sin oskuld till vem som helst utan betalning.
Hon kommer ihåg hur hon fick träna på att göra sin första teceremoni, om hur nervös och förväntansfull hon var och viljan att göra allt perfekt. Hennes mamma var så stolt över henne, när hon var färdig och hon mindes så väl hur hon hade lett mott henne. Det leendet var fullt av förhoppningar, och något hon aldrig skulle glömma. Hon hade suttit helt rätt, i seizapositionen med benen böjda och knäskålarna på golvet. Hon hade skinkorna på hälen och ryggen rak, tårna var platta mot golvet och händerna låg ovanpå varandra på knäna. Så satt hon i fyra timmar, en riktig plåga, men på så sätt hålls en fullständig teceremoni som kallas Cha-ji.
Sedan Yui var liten har hon beundrat och skådat de vackra geishorna flanera omkring i de mjuka vackra kimonona, hon har älskat att se på de vackra mjuka figurerna som så graciöst utstrålade charm och finkänslighet. Hon hade sett vissa av dem tränat på danser, sjungit, och spelat på traditionella instrument. Hon hade försökt se och lära, men så fort geishorna såg henne, motade de bort henne så att hon blev tvungen att städa som straff.
Men så småningom så fick hon lära sig allt hon så djupt längtat efter ; sjunga, spela, dansa, läsa vara vacker och själv bli beundrad, hon hade verkligen konstnärlig talang.
Från att ha varit ingenting, har yrket att få vara en geisha fått henne att känna sig som någoting stort, något vackert, charmerande, något som var avundsvärt och alldeles hänförande. Men det hela är egentligen bara ytligt, så ytligt något kan vara. Geishans känslor visades aldrig riktigt, vad hon tyckte och tänkte om att vara tvungen att underhålla och behaga andra i hela sitt liv. Det behölls under ytan, och på ett sätt gör det geishan mystisk.
Yui har alltid hållt inne med sina känslor för att hon aldrig haft en riktig vän att kunna prata ut med. Det enda mamman bryr sig om är hur perfekt Yui gör sina vackra konstnärsdanser, teceremonin, hur hon utför den traditionella blomanordningen, hur hon bär sin kimono och att hon kan konversera med sina gäster. Det psykiska visar hon inget intresse för. Mamma har lärt henne hur man ska gå, hur man ska sitta och hur man ska hålla en solfjäder och eventuellt dansa med den. Hon har dessutom lärt henne hur man utmärker sig framför andra och också lärt henne hur man ska sova. Att sova var också en konst i sig. Hon mindes hur svårt det var. Det var inte så att man sov på en vanlig kudde, utan man hade huvudet liggandes på ett nackstöd av trä för att inte förstöra frisyren. Det var svårt i början för hon kommer ihåg hur frustrerad hon var när hon vaknade på morgonen och såg sin frisyr full av riskorn eftersom hon hade hällt riskorn under nackstödet för att veta om hon hade rört sig.
Men nu kunde hon nästan göra allt en geisha borde kunna göra. Hon var alltså fullärd och proffsig och redo för livets alla utmaningar.
In i rummet steg Yuis mamma in, hon bar sin vackra kimono elegant på ett sofistikerat sätt och gick nätt och fint med sina flipflops med de små klackarna fram till henne. Hon hälsade och frågade om Yui var redo för att bli målad.
Maikoflickor fick inte måla sig själva och geishor fick inte heller måla sig själva förräns de varit geishor i tre år. Yui blev sminkad av sin mamma och idag, hennes speciella dag kände hon sig extra stimulerad. Innan hon hade satt på sig sin kimono skulle hon sminkas för att det vita pudret skulle vara fullständigt över alla synbara ställen och för att undvika att få det på kimonon, dock lämnades en linje vid hårfästet och två v-formade linjer på nacken omålad.
Först blandade mamman en sorts oljig kräm som kallas bintsuke-abura och som hon målade på Yuis hud, det var för att fukta huden. Sedan blandade hon det vita pudret med vatten så att det blev en fast, snövit kräm. Den applicerades sedan över huden, och sist duttades underlagskräm och rispuder över allt med en stor bomullstops. När huden hade fått en helt felfri yta så var det dags för målning. Hon använde en svart förkolnad pinne som markerade ögonbrynen och ögonen. Sedan duttades rött puder försiktigt på kinder, ögonlock och båda sidorna om näsan. Alla geishor försökte få en så smal och hög näsa som möjligt och Yui hade turen att just bli född med en sådan vacker näsa. Mamman målade till sist läpparna röda, men så liten som möjligt i mitten av läpparna för att uppnå en minimalisk effekt.
När mamman var färdig med Yui så valde hon ut en passande kimono till henne. Sedan gjordes frisyren, Shimada som betyder att allt hår ska vara bakåtkammat, finns fyra olika sätt att göras på, och Yuis frisyr var den för unga singlar och speciellt för maikoflickor. Den var en särskilt hög knut som kallas Taka shimada.
Nu var Yui helt redo att möta omvärlden, Kyoto, Japan, världen och visa dem vad hon går för. Hon ska visa dem vad och hur en riktig geisha är, och helt och fullt fortsätta sitt liv som geisha.

Min redogörelse
Den här berättelsen handlar om en typisk maikoflicka i början av 1900-talet på väg att bli en geisha. Hon tar ett stort beslut när hon börjar ett liv som geisha eftersom det betyder ett liv utan att gifta sig, och ett självförsörjt liv eftersom det i geishans värld tillåter kulturen, kvinnor att vara oberoende av någon.
Man blir en Maikoflicka när man är runt 15-20 år gammal. Maikoflicka betyder bokstavligt dansbarn, en geishalärling och får lära sig traditionella danser, sånger och instrument, främst shamisen. De får lära sig olika sätt att konversera, och de får läsa poesi, litteratur, att kunna utföra den traditionella teceremonin och lära sig arrangera blommor. Så småningom lär de sig också att matcha och välja kimono och bära den vackert och elegant.
De som kommer till teceremonin är inte där för att dricka te egentligen, utan de kommer dit för att uppleva geishans harmoniska rörelser genom hela ceremonin. Att dricka teet har egentligen en liten betydelse.
Det finns olika typer av den traditionella frisyren shimada. Den som bärs av äldre geishor kallas Uiwata och är oftast knuten med en bit färgad bomullsband knutet så det ser ut som en delad persika. De olika hårknytarna var oftast dekorerade med olika sorters hårnålar som symbolerade status.
I Japan har färgen röd en speciell betydelse, den avgudas och symboliserar många saker. Koitten betyder en beröring av något scharlakansrött. Röd är karakteristisk för skönhet och glädje men det betyder också smärta och en färg som håller de kvinnliga könsorganen rena, och som ger nytt liv till de nyfödda. Ordet är en kärleksfull beskrivning för kvinnor och speciellt för geishor.
Förr i tiden sålde många familjer deras barn till geishahuset för att det skulle ge familjen en liten inkomst. Men numera är det olagligt och de flesta geishor har valt sitt yrke som geisha själva.
För att bli en geisha måste man vara dotter till en geisha eller bli godkänd av en O-chaya, en mycket erfaren geisha som kan alla reglerna. Denne spenderar sedan mycket pengar på flickorna för att uppfostra, och träna dem. Hon köper dessutom in kimonos och skaffar dem en en tränare, så kallade okamisan som tar över mammarollen eftersom det är hon som lär dem saker, och undervisar i alla ämnen.
När en maikoflicka blir runt 20 år så tar hon sitt beslut om hon vill bli geisha eller inte. Innan dess följer hon med en riktig geisha på dennes tjänster och möten.
När man blivit en geisha så måste man skriva under tystnadsplikt, eftersom geishor inte får berätta om saker de har varit med om. Till och med efter när de har pensionerat sig förväntas de hålla sitt löfte, så kallade shuhi gimu.
När boken ” En geishas memoarer ” kom ut, en självbiografi om den berömda geishan Mineko Iwasaki som b.l.a dansat för den engelska kungafamiljen, blev det mycket klagomål från Minekos sida. Det var inte hon som hade skrivit boken. Hon hade bara berättat om sitt liv för författaren Arthur Golden som hade överdrivit hennes livs historia. Eftersom Mineko hade ett tystnadslöfte, att hon inte fick avslöja något om sitt liv så mår hon otroligt dåligt över det.
Med en darrande röst förklarade Mineko: ”Vet du var skam innebär för en japanska? Om vi inte sonar för våra synder i livet, följer de med oss i graven...”
Många västerlänska tänker sig en geisha som en sorts lyxprostituerad, men så är det inte. Geishor är konstkvinnor, uppträdande konstnärer och voluntärer, de går efter egen vilja och ligger inte med andra för pengar. De västerlänska har fått den felaktiga uppfattningen mycket på grund av att många amerikanska män som tjänstgjorde i Japan under andra världskriget berättat om geishor som prostituerade. De hade överdrivit och sedan dess har geishorna haft det ryktet kvar. Dessutom råkar det också vara så att geishor och kurtisaner jobbade sida vid sida för inte så länge sedan.
Antalet geishor som blir över 30 är få eftersom många pensionerar sig, de slutar och kanske gifter de sig. Nuförtiden är antalet geishor mycket mindre än under geishornas stortid i början av 1900-talet då det fanns runt 80 000 geishor. Nu har antalet sjunkit till 10 000 och man tror att den uråldriga geishatraditionen snart kommer att dö ut.
Nu används inte riktigt samma saker som förut, t.ex kosmetikan har förbättras betydligt. Innan användes extremt giftigt puder som innehöll bly, detta var också orsak till många geishors död.
Från första början var alla geishor män. De dansade en ny sorts danstil för högt uppsatta i Japan tidigt på 1000-talet. De dansande männen bar en hög hatt, en lång vit kåpa och ett svärd fastbundet vid midjan. Sedan ändrades dräkten till en röd kjol och svart hatt. Senare försvann både hatten och svärdet.Det finns fortfarande kvar manliga geishor men det är endast ett fåtal.
Det var två adlade kvinnor som kom på dansen som blev en succé. Från början var det bara tänkt att underhålla den närmaste högt uppsatta kretsen, men den utvecklades mer och mer och blev en tradition.
Geishatraditionen är nästan 400 år gammal och härstammar från taikomochi som betyder tru...