Syreatomen cornelia

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hej
Jag heter Cornelia och jag är en syreatom. Jag kom till under Big bang samtidigt som en massa andra. Jag flög omkring i luften helt ensam. Plötsligt började det åska. Jag blev mycket rädd och tog tag i vad jag trodde var en syreatom. Men det visade sig att syreatomen redan hade en partner de var en syremolekyl. Nu var vi tre stycken och de andra två tyckte att jag var jobbig och efterhängslen.
Senare kom en kloratom som hette Claudia och desperat bad om att någon av oss skulle följa med henne. Någon hon kallade UV hade separerat henne från sina vänner två klor-och en flouratom. Det blev såklart jag som följde med men det gjorde inget. De två syreatomerna bråkade alldeles för mycket, typiskt molekyler.
Först var Claudia hur glad som helst. Men efter några år blev hon tystare. Sen sa hon inget alls. Men så en dag sa hon att jag var tvungen att lämna henne. Hon hade kommit på at hon ville bli en ozonpolis. Jag visste inte vad det var men Claudia berättade att när jag varit med det där paret hade vi varit en olaglig molekyl i atomvärlden. Och hon hade räddat mig från att göra något farligt. Men nu skulle hon iväg och arrestera några andra ozonmolekyler och jag var tvungen att hitta en ny partner. Det tog ett tag. Jag är ganska kräsen och vill inte vara med vem som helst. Tillslut hittade vi en ensam syreatom som hette Gustaf. Jag sa tack och adjö till Claudia och önskade henne lycka till med karriären.
Jag och Gustaf blev goda vänner men vår vänskap avbröts. Det var en dag när vi svävade omkring på en nöjespark. Vi åkte förbi en liten flicka med en stor ballong. Plötsligt såg jag en cigarett som kom i kontakt med ballongen. Helt plötsligt sögs jag och Gustaf in i den explosion som skapades. Vi kom ifrån varandra och jag blev livrädd. Men då hörde jag en röst som lugnade mig. ”Ta det lugnt jag har dig” Det var en väteatom. Han hette mats och han och hans kompis Mattias höll mig i ett stadigt grepp. Jag tyckte att Mats var en mycket stilig atom. Han är också mycket smart och han sa att vi tre tillsammans är en vattenmolekyl.
Vi åkte upp i lufter och bildade något som Mats kallade ”moln” tillsammans med en massa andra vattenmolekyler. Sedan regnade vi ner i havet. Vi levde tillsammans i flera år. Och varenda gång vi åkte upp i himmelen föll vi ned i vattnet. Tills en gång då vi landade på en bil (som Mats sa). Den var gjord av plåt och vi såg något inte ens Mats visste vad det var. Det var rödbrunt och jag trängde mig in för att ta en titt. Men jag kom inte ut.
Jag drogs in i en kub av syre och järnatomer. Vi hade trevligt men jag saknade Mats och Mattias. Av någon anledning saknade jag mats mer och på ett annat sätt. När jag var där inne såg jag en människa. Han var jätte arg och jag tror han var arg på oss. Men jag hade ju inte gjort något. Han pillade på den rödbruna fläck vi var i och vi syre och järnatomer ramlade bort från de andra. Jag och en annan syreatom gjorde oss fria. Hon hette Anita.
Vi började leta efter Mats och Mattias. Jag var säker på att hon och Mattias skulle gilla varandra. Vi reste världen runt på jakt efter våra kära.
En dag kom vi till en vulkan i Indonesien. Vi kände en extrem hetta. Plötsligt sögs vi in i värmen. En svavelatom tog tag i oss och vi fångades upp av en människa i vit rock. Han tvingade på våran molekyl en till svavelatom, Martin hette han.
Helt plötsligt hamnade vi bland en massa molekyler jag väl kände igen, vatten. Svavelatomen som satt ihop med mig, Anita och Martin drog till sig två väteatomer. Kan ni tänka er, de två väteatomerna var inga andra än Mats och Mattias. Jag blev så otroligt lycklig.