Se

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Gammal Snusdosa
I trä, utskuren som en hund.
Så kallad ”Snushund”, köpes.
0503-10547, 070-5445514

Jag kollade igenom annonsen igen, försökte hitta något mindre anonymt, något som avslöjade mig. Inte för att Hon läser tidningen längre, och det var för sent att ändra nu, många har sett annonsen redan och undrat vad det var för förvirrat fån som skrivit den. Men om Hon skulle se den, om Hon idag av alla dagar skulle få något slags genombrott och plötsligt visa intresse för omvärlden... inte så stor chans, men i alla fall. Jag kände mig bara för hemsk, den var ju det enda som Hon egentligen ville kännas vid, enda medlet att nå henne – och nu var den förstörd. Om jag på något sätt kunde dölja hur självisk, om inte likgiltig jag varit kände jag mig inte fullt så fruktansvärd längre. Något som å andra sidan inte var så värst lugnande... i alla fall, jag var tvungen att ersätta den innan Hon började misstänka något. Man tror inte att Hon ska vara snabbtänkt, det hör tydligen till att inte kunna dra slutsatser och koppla som ”vanligt”, men dum är Hon inte.

Hon hade ju fått den av pappa, det var väl det som gjorde den så viktig. Snusdosan alltså. Annars betydde den inte så mycket, det var en gammal sak som vi hittade på hotellet i Phuket, troligen kvarglömd av någon senil gubbe. Hon tyckte att den var äcklig, pappa retades och sa att den skulle vara hennes käraste ägodel inom en snar framtid. Jag önskar att han hade haft fel. Antagligen retade det upp henne mer än avsett; Hon vägrade till och med att följa med ut när vi skulle dyka, vilket Hon brukar älska att göra. Såklart hakade jag, viljelösa lilla jag, på hennes idé. Kanske hoppades jag få lite respekt från min syster, kanske hade jag en liten ängel på min axel som fick mig att inte följa med till havet. Man vet ju aldrig. I alla fall, jag fick hänga med henne och bära kassar medan mamma och pappa simmade med fiskarna. Och förbanna min feghet, att jag aldrig gjorde det jag faktiskt ville.

Sedan såg vi den. Vågen. I alla fall tror jag det, trots att de säger att jag omöjligt kan ha sett den från där jag stod. De säger att all panik, plus bilderna som varenda människa med TV har sett, har förvrängt min bild, att jag vill veta att jag visste vad som hände. Det säger de hela tiden – att jag vill ha kontroll över situationen. Att jag måste låta saker hända, men det fungerar inte så, inte för mig. Jag kan inte stå och kolla på. Inte bara följa med strömmen och låta autopiloten ta över när jag kan göra något. Smärtsamma insikter, men fina psykologer som sitter på sina kontor och försöker komma på hur hjärnan fungerar, glömmer det i sina fåfänga försök att skanna av vårt förstånd. De känner inte smärtan. Många kan ha gjort det en gång i tiden, när de av en eller annan anledning valde vilken väg de skulle gå i sitt liv. Men nu – nej.

Det kanske är därför som de inte kan hjälpa henne, de stänger av på samma sätt, för att orka, för att slippa se. Hon vill heller inte bli hjälpt, har alltid tyckt att var man står sig själv närmast. All uppmärksamhet som vi fått – föräldralösa efter en katastrof som berörde hela världen, utlämnade åt andras välvilja och alla andra dramatiska stämplar vi har fått den senaste tiden – skulle i vanliga fall gjort henne fly förbannad. Själv hade jag bara tyckt synd om de inblandade, med den likgiltighet, till förväxling lik förnekelse, som kännetecknar vardagen. Jag antar att vi bytte roll på mer än ett sätt, kanske mer än någon någonsin kan se. Nu är det jag som försöker vara stark, måste vara stark, get over it och kämpa vidare bara. Hon har å andra sidan inte sett det, vet inte hur. Egentligen skulle det varit tvärtom, det är ju jag som är den lilla, meningslösa skitungen som inte kan klara sig själv. Hon var den revolterande tonåringen, jag mammas gullegris. Jag vet inte, Hon kanske redan hade tagit slut på sin smärta, slösat den på oväsentliga konflikter vars onödighet var lika tydlig som hennes behov av att ha dem. Överfylld av smärta, men ingen kvar till den riktiga Sorgen.

Hon stänger ute allt istället, låtsas som om allt är som vanligt. Men jag vet att någonstans har Hon insett, att det aldrig blir likadant igen, att Hon egentligen inte kan hålla på som Hon gör. Men Hon klarar inte av det, så istället spelar Hon dum, hennes hjärna spelar dum för att Hon ska orka. Lyckligt ovetande, det man inte vet har man inte ont av och all sån där skit. Hon brukade göra likadant när Hon inte ville något, låtsades inte förstå vad som menades. Samma sak nu. Ibland vill jag bara vråla rätt ut, få henne att bli som vanligt. Att Hon istället för att stå och blunda, tro att Hon inte syns likt en treåring som leker kurragömma, öppna ögonen och ...