Chippen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Snön faller tungt över den lilla byn i de stora värmländska skogarna. Snart är allt inbäddat i ett vackert, vitt täcke. Endast månen kan lysa upp den mörka, nedsläckta byn där den ligger, vit och tyst. Inbäddad i ett nyfallet snötäcke.

”Kom igen då” ropar Anton. ”Gör mål på honom då!”
Andreas dribblar förbi sin motståndare och skjuter en rak bredsida rätt in i mål.
”Jaa… vi vann!” ropar Anton.
Han slänger sig i snön och rullar runt i upphetsningen av segern mot snögubbarna. Hela dagen hade han och Andreas byggt snögubbar på den lilla fotbollsplanen för att kunna spela fotboll mot dem, och nu hade de vunnit.
Andreas kommer också och slänger sig i snön bredvid sin lagkamrat. De svettiga och trötta efter dagens arbete. De ligger där i snön på den lilla fotbollsplanen och stirrar upp i himlen. Det snöar ganska kraftigt, men är ändå stjärnklart.

Anton och Andreas är 10 år och tokiga i fotboll. De bor i en liten by i Värmland och har alltid varit vänner. Nästan varje dag efter skolan cyklar de iväg till den lilla grusplanen vid sjön och spelar fotboll. Sommar som vinter, regn som sol, spelar ingen roll. De spelar ändå. Båda drömmer om att bli fotbollsproffs i Barcelona och ha stora hus och lyxiga bilar.
När de har legat där i snön ett tag kommer Andreas pappa och säger att han måste gå hem. Anton måste nog också gå hem. Han hade lovat sina föräldrar att komma hem tidigt och göra sina läxor.
Grabbarna skiljs åt och Anton börjar gå hem. Han pulsar genom snön som fallit på cykelbanan under dagen. Det är inte långt hem till Antons hus, men det känns långt där han pulsar i snön med overall och kängor. Han tar av sig vantarna och mössan och känner hur den kyliga vinden blåser genom håret.

När Anton nästan är hemma ser han fru Bergström och hennes hund i korsningen. Fru Bergström är byns mest pratsamma person. Hon kan prata med vem som helst om vad som helst. Detta vet Anton alldeles för väl, men han går ändå fram till henne. Hon har ju en sådan fin hund. Precis en sån hund som han själv hade förut.
När Anton fyllde 6 år hade pappa kommit in med ett stort paket i hans rum och när han öppnade det hoppade en liten hundvalp ut. Det var den lyckligaste dagen i Antons liv. Men för ett år sedan hände det som aldrig fick hända. Antons älskade hund rymde. I flera timmar letade de efter honom. På kvällen kom pappa hem och berättade hur han hade hittat hunden i diket vid stora vägen. Han hade blivit överkörd. Chippen var död, borta. Anton hade varit ledsen i flera veckor efteråt och tjatade hela tiden på sina föräldrar om att de skulle köpa en ny hund, men de hade sagt nej.
Därför är Anton extra glad att Fru Bergström skaffat en likadan hund som Chippen var. Ibland får Anton och Andreas till och med gå ut med den. Han kliar Fru Bergströms hund bakom örat och svarar artigt när fru Bergström frågar hur han och familjen mår. Sedan måste han gå hem. De skiljs åt och Anton vandrar förnöjt hemåt.

Anton bor i en nybyggd villa lite i utkanten av byn. Det är en grön trävilla med rött staket utanför. Anton går in genom dörren och hänger av sig ytterkläderna. Mamma och pappa sitter framför den öppna spisen i vardagsrummet och läser varsin tidning. Anton går in till de och sätter sig i sin pappas knä. Han berättar om vad han gjort idag, hur han och Andreas spelade fotboll mot snögubbar och att han träffat fru Bergströms hund.
Varje gång Anton träffar en hund berättar han det för sina föräldrar så att de kanske förstår hur mycket han vill ha en ny hund. Men de fattar aldrig det. Anton får helt enkelt klara sig utan hund ett tag till. Efter ett tag säger Antons mamma att han måste gå och sova. Det är en ny dag imorgon också. En ny dag att spela en ny match med snögubbarna.

Nästa morgon är det stressigt. Alla i huset har försovigt sig några minuter och de stressar vid frukostbordet. Anton slänger i sig en macka och går upp och packar skolryggsäcken. Sedan tar han på sig sina ytterkläder och springer iväg till skolbussen. Det har snöat mycket under natten så det är jobbigt att springa. När han kommer fram till stora vägen ser han att bussen står inne på hållplatsen. Han springer allt han kan genom snön för att hinna innan den åker. Anton har gått här många gånger och är alltid lika noga med att se åt båda hållen innan han går över vägen. Men nu har han så bråttom att han glömmer bort det. I ivern att inte missa bussen springer han bara rakt ut i vägen mot bussen. Han hör ett bröl och bromsar som låser sig från en lastbil som kommer emot honom. Det sista Anton uppfattar är en blå, blänkande lastbilshuv.

När han vaknar igen ligger han ner. Han stirrar upp i taket och hör den evinnerliga sirenen från något han tror är en ambulans, eller kanske en polisbil. Han ser sin pappa sitta bredvid och på andra sidan sitter någon i vita kläder. Anton känner sig märkligt lätt på något sätt. Som om han svävade där han låg på britsen i ambulansen. Han ser något, något ljust. Som om solen sken starkt på honom. Sedan ser han en hund. En hund som bara kan vara en enda hund.
”Pappa, pappa! Jag ser Chippen!” säger han med tunn röst.
Han har vänt huvudet mot sin pappa som sitter bredvid honom. Pappa tar hans hand och trycker den hårt i sin. A...