Fredagen den 13:e

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

- ”Tack för idag, ni kan gå nu”
Sara plockade snabbt ihop sina böcker. Om hon skyndade sig skulle läraren inte hinna få tag på henne.
- ”Sara!” Åh nej... ”Jag har ett möte nu, men jag vill att du kommer upp till mitt kontor klockan tre”
Bara det vanliga. Sara visste mycket väl att hon måste ta extralektioner för att klara G-nivån, men... äsch! Det finns så mycket annat att göra, fester att gå på. Plugget kommer liksom i skymundan.
Utan att titta på läraren gick hon ut ur klassrummet. Snabbt, in på toaletten. Hon hade mascaran i bakfickan på de dyra märkesjeansen. Den behövde bara bättras på lite grand. Sara plutade med munnen och önskade att hon kommit ihåg läppglansen.
Någon knackade på den låsta dörren.
- ”Sara, kommer du?”
Det var Therese. Sara tog ett djupt andetag och öppnade dörren.

När Sara gick hemåt försökte hon låta bli att huttra. Hon hade bara ett tunt, nästan genomskinligt linne på sig i den kalla blåsten. Hon hörde två mopeder komma bakom nästa krök. Det måste vara Jonte och någon mer, Kevin kanske. Jontes moppe lät högre än någon annans, så det gick inte att ta fel. Hon kände hur det pirrade i magen och ansträngde sig för att vicka lite extra på rumpan. När de kom runt kröken sträckte hon på sig, väl medveten om den dragningskraft hon hade på killar. Jonte saktade in bredvid henne.
- ”Är det inte Sara som är ute och går, minsann...”
Hon log förföriskt till svar och slängde med håret. Hu, vad kallt det var! Om de bara kunde åka iväg någon gång så kunde hon springa sig varm! Men nu kunde hon inte be dem dra åt helvete, då skulle hela skolan tro att hon var lebb. Man avspisade inte Jonte, om man inte var ute efter trubbel, vill säga. Kevin tog till orda:
- ”Vi tänkte att du kanske ville ha skjuts?”
Ville hon det? Hon ville bara hem, så visst...
- ”Visst” Sara hoppade upp bakom Jonte. Tog ett fast tag med armarna runt hans midja.
Han var varm. Inte så tokigt, men hon frös fortfarande när de körde iväg och Sara undrade vad hon egentligen gett sig in på. De körde förbi några killar i 9:an, som visslade uppskattande efter henne. De skrek något ohörbart. Naturligtvis saktade de inte in, eftersom Jonte gick i ettan på gymnasiet. Det stred emot de oskrivna reglerna att umgås med en yngre kille. Gjorde man det var man ”bögjävel”. Sara däremot, som gick i 8:an, var tillåtet villebråd. Hon suckade och lutade huvudet mot Jontes rygg.

Det var ingen hemlighet att Sara var ute efter Jonte och hittills hade hon aldrig misslyckats med någon. Visserligen hade hon tänkt vänta lite, men för sjutton... Bättre förr än senare. Sara blundade, men hon kände ändå när de svängde av från den vanliga vägen, den som hon kände så väl. Förvirrad frågade hon Jonte var de var på väg.
- ”Det här är inte vägen hem till mig?” Vart skulle de?
- ”Det är lugnt, bruden” sade Jonte ”Vi ska bara hem till Kevin först” ”Det är fest där”,
tillade han när hon började protestera.
- ”Jag vill inte hem till Kevin! Jag har...” en tid att passa. Jag ska till läraren, tänkte hon
säga, men blev avbruten.
- ”Jag har sprit” Kevin hade seglat upp bredvid dem igen.
Sprit. Jaha, tänkte Sara. Fast hon borde kanske tänka på betygen i första hand... Nej, låt gå för
ikväll. Hon hade inte varit full sedan den där gången för tre veckor sedan, då hennes mamma kom på henne med att röka marijuana. Hon fick utegångsförbud den gången och lovade att skärpa sig i skolan. Det var därför hon nu tog extralektioner med svenskläraren. Äh, låt gå!

Sara hade druckit alldeles för mycket när hon skulle gå hem. Efter hundra ursäkter och försök att låta nykter lyckades hon lyckades hon smita ifrån. Hon tog sig nerför den branta yttertrappan. Varför snurrade allt? Och nerför grusgången – åh, vad allt gungade. Jonte dök upp. Han hade hållit sig i bakgrunden och inte alls druckit mycket.
- ”Ska jag följa dig hem?”
Det lät inte alls som att han sluddrade, så han var nog ganska nykter.
- ”Mhmm...” Sara muttrade fram något ohörbart. Fan, vad full hon var... Men Jonte tolkade det som ett ja.

Tankarna snurrade runt i huvudet på Sara. Det var mörkt, och hon var full. Här gick hon på bakgatorna tillsammans med en äldre kille, som hon knappt kände. Ärligt talat, hon brydde sig inte. Det var ganska romantiskt, fast det var kallt. Månskenet saknades förstås. Och blomdoften. Hade det varit i juli istället för i mitten av oktober, hade det säkert luktat blommor. Nu gick det runt i huvudet igen. Hade hon verkligen druckit så mycket? Hon lutade huvudet mot Jontes axel och blundade. Han fick gärna ta det som en gullig gest, men hon behövde verkligen något att stödja sig emot.
Hade någon lagt något starkare i ölen?

Om någon annan hade varit ute och promenerat klockan 01.07 på lördagen den 14:e oktober, hade han eller hon sett hur paret bara kom till Skogaholmsparken innan flickan föll ihop. Men igen såg, vilket var precis vad som var meningen. Den unga mannen som gått bredvid flickan tog emot henne och drog in henne bakom bänken. Där skulle hon inte synas även om någon gick förbi.

Sara öppnade långsamt först ett öga, och sedan det andra. Först förstod hon inte riktigt var hon befann sig. Varför låg hon inte i sin säng? Hon frös, åh, vad hon frös! Hela hon huttrade och skakade i den tidiga oktobermorgonen. Solen hade just tittat fram över trädtopparna, då Sara insåg att hon låg bakom en parkbänk, utan att veta hur hon kommit dit. Helt naken. Varför var hon naken? Herre gud, vad hade hänt med henne? Sakta kom minnena av gårdagen tillbaka. Med ens förstod hon att det måste ha varit Jonte som klätt av henne. Men varför? Drogens verkan var fortfarande kraftig, även om den låtit henne komma tillbaka till medvetande. Sara förstod inte.

När hennes klasskompisar samlades i aulan för morgonupprop, då låg Sara utslagen bakom en bänk, våldtagen och sargad. Det värsta var att ingen saknade henne.

Timmarna gick, visarna segade sig fram över tavlan i matsalen, där klass 8e åt lunch. Ingen saknade Sara. Det var inte ovanligt att hon lät bli att dyka upp under flera dagar. Men svankläraren var bekymrad. Sara hade faktiskt tagit tag i sitt skolarbete på sista tiden. Det hade varit typiskt för henne att skolka, men inte nu längre. Nåja, det är svårt att lära gamla hundar sitta. Svenskläraren återgick till maten, lasagne, och det givande samtalet om huruvida prat i klassrummet skulle resultera i kvarsittning eller inte, vilket fördes med mattelärarinnan för mellanstadiet.

Vid tvåtiden vaknade Sara till igen. Denna gång var hon helt klar i huvudet. Ändå hade hennes hjärna svårt att ta in vad som hade hänt. Hon, våldtagen? Sådana saker händer bara andra. Vem är så ond att han skulle kunna göra något sådant mot henne? Hon visste mycket väl vem. Men varför? Jonte... Han som verkade så snäll. Helyllekillen med stans mest trimmade moppe. Sara blundade... hon visste själv att det där inte gick ihop. Hon trodde bara inte att det skulle hända henne.
Sakta, sakta reste hon sig upp. Hon samlade ihop sina kläder som låg utspridda över en liten plätt gräs. Linnet, tightsen och den korta röda kjolen. Hennes trosor hängde på en buske. Skorna saknades. Hon klädde på sig.

Jonte var också hemma från skolan idag. Det var definitivt ingen ovanligt, enda skillnaden idag mot alla andra dagar var att han inte hängde med gänget på torget eller på Systemet med falskt leg. Nej, idag var han hemma. Jonte satt i hammocken bakom morsans äppelträd och försökte förstå. Vad hade han gjort? Han kom ihåg varenda detalj, hela det vidriga brottet spelades upp gång på gång inuti hans huvud. Hur hade han kunnat göra något sådant. Det var inte han!

Sara stapplade sakta hemåt, det var dryga två kilometer från parken. Vanligtvis tog det inte mer än 25 minuter, men nu visste hon inte hur länge hon varit på väg. Vägen kändes bara oändligt lång...

Therese var ganska glad att Sara stannade hemma idag. I Saras frånvaro var Therese den självklara ledaren bland de populära tjejerna, i alla fall sedan Carin gjort det idiotiska misstaget att köpa röda Converse. Therese suckade vid minnet. Så dålig smak kan man bara inte ha!

Nyckeln kärvade som vanligt i låset på dörren till Saras mammas lägenhet. De flyttade hit i våras, men fortfarande stod flyttkartongerna ouppackade och det luktade unket i lägenheten. Sara hörde att teven stod på i vardagsrummet och såg ett stort, rött hårburr sticka upp bland kuddarna i soffan. Hon suckade, för i samma ögonblick kunde hon identifiera den skarpa spritlukten som bara blev mer påtaglig, när hon gick förbi sin sovande mor in i köket. Om mamma var full, var det säkert därför som gårdagens matrester stod kvar på diskbänken. I säkert en minut stod Sara handfallen inför kaoset, men sedan vände hon ryggen åt eländet och gick in på sitt rum. Hon orkade verkligen inte med andras problem just nu. Han hade mer än nog med sina egna.

Jonte visste att det han gjorde var det enda rätta när han lyfte på luren och slog numret till polisen.
- ”Du har kommit till polismyndigheten. Vad har hänt?” Jonte tittade på luren han hade
i handen.
- ”Hallå?” Den manliga rösten började låta lite irriterad. Var han dum eller? Skulle han
anmäla sig själv?
Jonte lade tillbaka luren i klykan och begravde ansiktet i händerna. Skit, skit också! Han klarade inte av det här. Då bestämde han sig för att göra ett försök till efter middagen. Han visste mycket väl att det skulle gå precis lika dåligt som de tre gånger han ringt hittills.

Sara ville inte att någon kille någonsin skulle se åt henne igen. Därför lät hon, trots mammas protester de långa, blonda lockarna falla i handfatet. En kort page blev det. Det var faktiskt ganska sött, så hon tog lite till.
- ”Du kommer att ångra dig om några år. Du har ju alltid sparat ditt hår!” klagade mamma.
- ”Jag väljer väl själv vad jag vill ha för frisyr!” svarade Sara.
- ”Men varför?” Mamma hade den där välbekanta orosrynkan mellan ögonbrynen.
- ”Mamma! Jag har blivit våldtagen, glöm inte det!” Sara spände ögonen i henne. Som alltid, mamma vek bort med blicken. Varje gång kände Sara den triumferande känslan inom sig. Hon vann alltid! Sedan gick hon bort till hallhyllan och lyfte telefonen.

När Jonte såg de två blå-gul-vita polisbilarna parkera på uppfarten förstod han att Sara hade hunnit före honom. Det kändes ganska skönt. Han fick sitta i baksätet tillsammans med en tjock polisgubbe med tre stjärnor på axeln. Om han skulle se ut genom bakrutan skulle han se sin pappa sitta bakom ratten på deras blå SAAB. Han lät bli, tittade ut genom sidorutan istället och såg landskapet rusa förbi. Jonte visste att han hade ställt till det för sig. Rejält!

Maud var bara ute på en helt vanlig patrullering med kollegan Hans. Plötsligt fick de ett meddelande om att de var närmast för att plocka upp för att plocka upp en flicka i fjortonårsåldern, som sade sig ha blivit våldtagen. De hade vänt direkt och upptäckt att huset bara var ett par hundra meter bort. Ett grått hyreshus, några tomburkar på en bänk och en katt som åt gräs på den illa skötta gräsmattan. Maud hade suckat, det var flickor från just den här sortens hem som ofta sade sig ha blivit utsatta för brott för att få ut skadestånd för sveda och värk. Ofta gick pengarna sedan direkt till alkohol eller kanske droger, det visste hon av erfarenhet. Men något sade henne att den här flickan var annorlunda. Hon verkade så inåtvänd, inte alls som de andra som bara bölade och skrek högt om hur synd det var om dem. En annan patrull skulle plocka upp den misstänkta, Jonathan Svensson.

Sara satt i framsätet bredvid den kvinnliga polisen. Ingen av dem sade något. I baksätet satt hennes mamma med en annan polis. Sara kom ihåg att han hette Hans eller Hasse eller någonting. Sara skämdes för sin mamma. Hon var den enda som öppnade munnen, men det enda som kom ut var meningslöst babbel. Den där Hans sade något. Han ruskade henne försiktigt i axeln. Sara hoppade till, för hon hade inte förstått att det var henne han pratade till.
- ”Är hon ofta full på det här viset?” frågade han.
Han hade en snäll röst, men lät lite trött.
- ”Inte så ofta...”
Sara hade ingen lust att berätta hur det egentligen låg till, att mamma var full nästan varje dag när hon kom hem från skolan. Att hon inte vågade ta hem kompisar av rädsla för att de skulle se hur mamma mådde.
- ”Är det säkert det?”
Det lät inte som att han ville henne något ont, utan det lät faktiskt som att han brydde sig. Sara tittade ner på sina händer. Hon knäppte med vänster tumnagel mot höger pekfingernagel på det sätt hon omedvetet brukade göra när hon kände sig trängd. Alla dessa frågor! Måste hon? Han kom till hennes undsättning:
- ”Du behöver inte berätta nu, om du inte vill. Du kan få vila ut på stationen och så tar vi frågorna imorgon”
Sara log lite mitt i eländet. Tack, tänkte hon. Tack snälla farbror polisen.


”Protokoll från förhöret med Sara Frölén, 14 år
M: Maud Wilhelmsson, förhörsledare
H: Hans Malmquist, assisterande polis
S: Sara Frölén, brottsoffer

M: Klockan är 09.35. Dagens datum är... *paus*... söndagen den 15:e oktober. Med oss har vi Sara, som kom hit igår efter att ha anmält en våldtäkt.
H: Vi kommer att ställa några frågor till dig, Sara, och vi vill att du svarar så sanningsenligt du bara kan. Om du inte vet, så säger du det. Är något oklart?
S: *Ohörbart*
H: Du måste tala högt och tydligt, annars tas det inte upp av bandet, och då kan vi inte använda det som bevis i en eventuell rättegång. Okej?
S: Okej!
M: Kan du beskriva hur du kom till brottsplatsen?
S: Jag gick.
M: Själv?
S: Nej. Jag gick med Jonte.
H: Är denna Jonte samma person som brottsmisstänkta Jonathan Svensson?
S: Ja!
M: Varför hade du sällskap med honom?
S: Han följde mig hem. Hem från Kevin.
M: Vem är Kevin?
S: Hans kompis. De hade fest där.
H: Drack du?
S: *Ohörbart*
M: Var vänlig och upprepa ditt svar, lite högre tack.
S: Ja!
H: Kan du uppskatta hur mycket?
S: Inte alls så mycket... Men... Jag tror att det var något i spriten.
M: Tror du att någon hade lagt droger i spriten?
H: Sara, det räcker inte att nicka. Kan du svara på Mauds fråga?
S: Ja, jag tror det. Att någon lade något annat i den, alltså.
M: Sara, tror du att du klarar av ett par frågor till?
S: *Ohörbart*... inte det. Kan vi inte fortsätta senare?
M: Förhöret tar en paus klockan 09.41. Närvarande är Maud Wilhelmsson, Hans Malmquist samt Sara Frölén.
*Slut på bandet*”


Jonte satt i en cell på stationen. Hans pappa hade precis varit där. De hade visserligen bara fått prata med varandra via en telefon genom en glasskiva, men Jonte kunde höra hur besviken han var. Besviken och rädd. Själv var Jonte mest förvirrad. Han kunde fortfarande inte förstå hur han kunnat göra något sådant. Inte mot Sara, en reko tjej han faktiskt gillade. Hon var kul att prata med och jättesöt. Visst hade han känt sig dragen till henne, men aldrig att han skulle tvinga sig på henne.


”Protokoll från förhöret med Jonathan Svensson, Misstänkt för grov våldtäkt och sexuellt utnyttjande av minderårig.
M: Maud Wilhelmsson, förhörsledare
C: Carl-Erik Bergman, assisterande polis
J: Jonathan Svensson, misstänkt

M: Klockan är 13.08 den 15:e oktober. Vi ska förhöra Jonathan Svensson som misstänks ha våldtagit 14-åriga Sara Frölén.
H: Jag vill att du svarar högt och tydligt på våra frågor. Är det uppfattat?
J: *Skrattar* Vad tror du, gubbjävel!
M: Jag låtsas att jag inte hörde det där. Var befann du dig mellan klockan 2300 till 02.00 natten till igår?
J: Ska väl inte du bry dig om...
M: Om du inte skärper dig nu, Jonathan, så måste vi anta lämpliga åtgärder, vilket tyvärr inte kommer att gynna dig i rättegången.
J: *Ohörbart*
C: Var nu vänlig och svara på våra frågar, innan vi måste ta i med hårdhandskarna.
J: Jag tänker inte svara på några jävla frågor, gubbjävel!
M: Förhöret avslutas 13.10 efter att den misstänkta vägrat att svara på våra frågor.
*Slut på bandet*”


Jonte hade kallats till en hjärnskrynklare. Han visst...