En riktig hjälte

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en gång en pojke som bodde i en liten stad med sina båda föräldrar. Pojken var elva år och de var en lycklig familj, ända tills pojkens mamma blev sjuk. Först trodde man att hon hade vanlig influensa, men hon insjuknade ännu mer och en dag stod det klart att mamman inte hade så långt kvar att leva.
En månad senare var det nästan jul och familjen hade pyntat sitt vita tegelhus och sin vackra välskötta trädgård med fina ljusslingor i olika färger som lyste upp det dystra vintermörkret. Nu för tiden låg pojkens mamma bara i sin säng i vardagsrummet med dropp i armen. Hennes vackra ansikte som brukade skina som en sol, var nu insjunket och blekt och hon hade stora påsar under ögonen. Men hennes ögon var fortfarande tindrande även om såg ganska trött och sliten ut. Hennes ljusa hår låg utsläppt över kudden och pojkens pappa kunde sitta i timmar och bara smeka det samtidigt som han tittade på sin fru och viskade att hon skulle hålla ut och att allt skulle bli bra. Pojken var en väldigt rar och smart pojke och han visste att det var nåt som var väldigt fel.
En dag gick pojken fram till sin mamma på sängen. Han frågade vad som var fel. Mamman tittade sin pojke in i ögonen och sa att gud ville att hon skulle komma upp till himlen. Hon skulle bli en ängel tillsammans med alla de andra änglarna, och hon skulle ha fina, stora vingar på ryggen. Pojken tittade på sin mamma och frågade om hon skulle träffa morfar där. Hon svarade att det skulle hon och han skulle också vara en ängel. Pojken bad sin mamma att hälsa morfar att det var han som hade tagit den där femkronan, när de var hos honom sista gången innan han dog i en hjärtattack, som morfar trodde att han hade slarvat bort. Sen brast pojken i gråt. Mamman fick tårar i ögonen och sa att det skulle hon göra. Sen höll hon om pojken tills hon hade stillat hans gråt. Då kom pojkens pappa in och hjälpte honom att göra sig i ordning för att sova. Pappan sa att han måste vara stark nu och visa att de skulle klara det här tillsammans. Innan pojken somnade frågade pojken varför gud måste ta just hans mamma. Det fanns ju jätte många andra mammor ute i världen. Pappan hade inget riktigt svar på den frågan så han pussade pojken god natt och gick ut.
På eftermiddagen på julafton gick pojken in i en skoaffär. Han kollade runt lite och så… DÄR! På en hylla längst in i butiken såg han ett par fina, röda skor med guldbroderier på. De skulle hans mamma få! Problemet var bara att han inte hade 250 kronor som de kostade. Sorgset gick han ut och torkade sakta bort en tår från kinden. Hur skulle han få tag i de pengarna? Plötsligt snubblade han över en tomburk. Då fick pojken en idé! Tomburkar. Han kunde ju panta burkar för att tjäna pengarna! Sedan dess började han samla på burkar. Han samlade burkar långt in på kvällen tills han var helt slut. Pojken lade dem i en säck och ställde dem utanför huset.
På juldagsmorgonen gick pojken upp tidigt innan hans pappa eller mamma hade vaknat. Han klädde på sig och åt frukost. Sen gick han in till sin mamma, tittade på henne och sa att allt skulle bli bra, pussade henne på pannan och gick ut för att fortsätta panta burkar.
På kvällen sprang han till affären för att panta de sista burkarna och fortsatte sedan mot skoaffären med snöflingorna yrande runt omkring. Det var julpyntat överallt och tomtar lyste lite varstans. En stor gran var rest mitt på torget och lyste högt över alla de små butikerna medan han korsade gatan. Pant pengarna skramlade i fickan medan han sprang.
När pojken kom in i affären så var det fullt med folk där inne. Han knödde sig fram längst in i affären samtidigt som han förtvivlat såg att skorna inte låg där de låg igår. Han såg dem ingenstans och fick nästan panik medan han letade febrilt under alla kartonger. Det är mammas skor, tänkte han. Mamma skulle ju ha dem! Det är hennes… Då, såg han dem under en stol. Han rusade fram för att få tag i skorna och sprang allt vad han kunde till kassan. Kön var väldigt lång men pojken ställde sig tålmodigt och väntade. Tjugo minuter senare var det hans tur och han slängde upp skorna på disken och la upp pengarna. Kassören räknade de små mynten noga. Kom igen, tänkte pojken och tittade ut genom fönstret och såg sin mamma framför sig i sin sjuksäng med vingar. Nej, nej hon måste hålla ut. Då sa kassören att det fattades 50 kronor. Pojken förstod först inte vad han sa men när det gick upp för honom att det var för lite pengar brast pojken ut i gråt. Då hördes en mansröst som sa att kunde betala det sista eftersom det var ju jul trots allt. Pojken slutade gråta och tog sina skor. Han backade ut genom dörren samtidigt som han tackade mannen. När han kom ut började han springa hemåt.
Vid dörren slängde han av sig skorna och rusade in i vardagsrummet. Där satt hans pappa alldeles rödgråten vid hans mammas sida. Mamman tittade på pojken när han kom farandes in i rummet. Mamma, ropade pojken. Vänta! Sen satte han sig och tittade på sin mamma. Hon log med glansiga och rödgråtna ögon. Det är dags nu, viskade hans mamma. Gud vill hämta mig nu. Tårarna började rulla ner för pojkens kinder medan han reste sig upp och hämtade påsen med skorna. Han sa att mamman måste vara fin när hon ska träffa gud. När hans mamma såg skorna log hon och försökte hålla sig ...