FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR LÄRANDE

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Utgångspunkten för detta arbete är en uppgift inom kursen vuxenpedagogik vid Linköpings Universitet. Undersökningen utgår dels ifrån modern forskning om pedagogik och lärande, dels ifrån vuxna studerandes funderingar och intryck kring sin egen studiesituation. Perspektivet har främst varit behovet av ett livslångt lärande och erfarenheterna av den undervisning och de krav som ställs på den vuxne i dagens utbildning. För oss lärare handlar det om att skapa optimala förutsättningar för lärande; att dela med oss av ansvar för viktiga moment inom undervisningen. För de studerande gäller det att våga ta för sig, orka engagera sig, att kräva inflytande, men också att ta vara på de möjligheter som finns.
Vilka hinder eller farhågor har den enskilde studerande lämnat bakom sig? Vad är det som driver? Hur är det med självförtroendet och lusten att lära? Anser man sig kunna påverka sin studiesituation i tillräcklig utsträckning?

Underlaget för min uppsats utgörs av faktamaterial från främst Roger Säljös Lärande i Praktiken – ett sociokulturellt perspektiv och Henry Egidius Pedagogik för 2000-talet. Därutöver har jag använt mig av en enkät om temat Att lära sig att lära, med uppföljande intervjuer och diskussion, till c:a 40 stycken av mina studerande i ämnet svenska på komvux. Ytterligare underlag har hämtats från en omfattande enkät, riktad till alla studerande på komvux. Den genomfördes under hösten 2002. Härifrån har jag tagit fasta på ett speciellt moment, nämligen synen på inflytande. Jag har själv försökt att tolka resultaten och även bett mina nuvarande studerande om hjälp – både med tolkningen och deras egen syn på möjligheten att påverka inom speciellt utvalda områden.
Enkäterna har gett ett relativt omfattande underlag för slutsatser om de studerandes synpunkter om att lära sig att lära. Intervjuerna och diskussionerna förmedlar en djupare och mera personlig erfarenhet av studiernas värld, och förtydligar samtidigt eventuella oklarheter från enkäterna. Avslutningsvis konstateras att steget till vuxenstudier i stor utsträckning tas efter någon form av ofrivillig förändring. Det vanligaste skälet är arbetslöshet eller behov av att byta arbete. Visst finns det hinder att övervinna, men drivkrafterna har varit starkast. Studierna på komvux är av naturliga skäl endast att betrakta som ett rejält trappsteg inför fortsatta utmaningar. Målsättningen är generellt att förbättra betygen och/eller få behörighet för fortsatta studier på högskolenivå.
Jag kan också konstatera att Säljös målsättning stämmer väl överens med min egen – att i undervisningssituationen kunna skapa förutsättningar för en naturlig dialog mellan inblandade parter. Det handlar inte om någon stelnad form av överföringsmetafor från sändare till mottagare, utan om att så frön, och väcka tankar; om en livslång lärandeprocess där vi alla förhoppningsvis är aktiva deltagare.

Innehållsförteckning


BAKGRUND 1


DEFINITION OCH BESKRIVNING AV VIKTIGA BEGREPP 2


SYFTE 4
Problem och frågeställningar


METOD 5
Urval
Forskningsetik
Datainsamlingsmetoder
Procedur
Reliabilitet


FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR LÄRANDE 6
De studerandes erfarenheter och intryck
Ett livslångt lärande?!
Drivkrafter
Självbild
Hinder
Kunskapssyn
Lärandeprocessen
Inflytande – inom vilka områden och på vilket sätt?

AVSLUTNING 29

KÄLLFÖRTECKNING 30

BILAGOR I
Att lära sig att lära
Komvuxenkäten
Bakgrund

Introduktion till läsaren

Samhället förändras i allt snabbare takt – arbetsmarknaden likaså. Den enskilde förväntas anpassa sig till ett livslångt lärande. Skolan utvecklas, utifrån nya propåer och dokument. Kan den möta samhällets nya krav och den enskildes behov och önskemål?
Det finns knappast någon komplett, beständig kunskap längre att luta sig tillbaka emot. Ett livslångt och livsvitt lärande har i allt högre grad blivit en självklar realitet.
Det föreligger en hel del forskning kring behoven av fortbildning och om vuxnas lärande i
allmänhet, oavsett om det sker formellt eller informellt, medvetet eller omedvetet.
Som lärare på komvux – och nu också studerande – är jag aktivt delaktig i en process som ofta benämns ett livslångt och livsvitt lärande. Min målsättning är att tränga bakom officiella mål och riktlinjer och nå den enskildes funderingar, kanske vånda, inför steget att börja studera igen, som vuxen. En del får förmodligen blicka långt tillbaka till en mer eller mindre misslyckad skolgång, med överlag negativa erfarenheter av lärare och klasskamrater, av tvång och olust. Några har nyligen avslutat sina studier inom ungdomsskolan, har ångan uppe och ska bara ”höja betygen” … före fortsatta studier på högre nivå. Andra har förlorat arbetet eller behöver av olika skäl sadla om. Dessa grupper förväntas samarbeta och fungera tillsammans mot nya mål i livet. De hinder och trösklar, förutsättningar och förväntningar som dessa vuxna studerande bär med sig kan under ytan vara av helt skilda slag, tror jag mig ha uppfattat. Detta vill jag dock veta mera om.
Min målsättning är också att utgå ifrån de tankar som moderna forskare för fram kring begreppen pedagogik och lärande, och pröva dessa i undervisningssituationen och i en stimulerande diskussion med mina studerande.
Varje studerande har rätt att få bästa tänkbara handledning av engagerade och kompetenta lärare. Vi kan själva tycka att vi utför en fullvärdig insats, men hur uppfattar den studerande sin situation och sina möjligheter att påverka den?







Definition och beskrivning av viktiga begrepp

Vuxenpedagogik innebär för mig en interaktion mellan handledare, studerande och innehåll. Tyngdpunkten lägger jag hos den vuxne studeranden, med förväntningar om att han/hon ska kunna ta huvudansvaret för sitt eget lärande, utifrån erfarenheter av livet och i regel också av arbetsmarknaden.

Ett livslångt lärande sker när, var och hur som helst, till vardags, i utbildning eller i arbetslivet. Det kan vara medvetet eller omedvetet, på gott eller ont. Främst ser jag i personifikationen av ett livslångt lärande, en människa som lyckas behålla barnets naturliga vetgirighet genom livet. Detta lärande kan ske informellt, och syftar då på de kunskaper och färdigheter som man inhämtar och tillgodogör sig i vardagslivet, oftast utanför skola och arbete, mer eller mindre omedvetet och ostrukturerat, oberoende av tid och rum. I motsats till detta talar man också om ett formellt lärande. Detta förutsätts i regel ske under mera ordnade och organiserade former, i gemenskap med andra i riktning mot ett bestämt mål. Gränserna mellan dessa två sistnämnda former av lärande suddas alltmer ut, då allt lärande företrädesvis utgår ifrån individen.

Drivkrafter är allt som underlättar lärandet, allt som sporrar och engagerar. Ett starkt motiv kan vara tidigare upplevelser och erfarenheter såväl privat som i arbetslivet. Uppbrott och förändring kan då vara en avgörande faktor eller drivkraft.

Hinder för formellt lärande. De studerande har ofta negativa erfarenheter av tidigare skolgång. Allt och alla som gör anspråk på den studerandes tid och engagemang utanför skolan kan utgöra ytterligare hinder i ambitionen att förverkliga utstakade mål. Steget till utbildning kan vara långt.

Självbild formas utifrån självkänsla och självförtroende, och är därför naturligtvis föränderlig. Den kan grunda sig på såväl ett kognitivt ställningstagande som en emotionell övertygelse.

Självförtroende betyder för mig att tro på sig själv och sina möjligheter att hävda sig, att våga ta initiativ, bryta upp och försöka. I begreppet ingår självkänsla, att uppleva sig ha ett eget värde,

Lärprocessen är benämningen på det samspel som sker mellan berörda parter och det stoff som man vill tillgodogöra sig. Utifrån förförståelse och tidigare erfarenheter tillägnar man sig kunskap, på gott och ont. Detta leder till en varaktig förändring hos individen.

Situerat lärande: Av Roger Säljös sätt att använda uttrycket situerat lärande, framgår att allt lärande, liksom våra tankar och handlingar ”ingår i, skapar och återskapar kontexter”. Författaren understryker att ”våra handlingar är delar av – situerade i – sociala praktiker och därmed beroende av vilka förutsättningar vi uppfattar vara aktuella i en given situation”.
Utifrån dessa yttranden och Säljös redovisning i övrigt, sammanfattar jag min tolkning av begreppet situerat lärande så att vi tänker, handlar och lär oss i ett sammanhang – en situation. Det är sällan frågan om en envägskommunikation, utan lärandet utvecklas i en naturlig, ofta informell kommunikation med andra. Självklart är vi också, mer eller mindre aktivt, delaktiga i denna process på så sätt att vi både utvecklas och utvecklar, både påverkas och påverkar vår omgivning.

Kunskap är ett resultat av lärprocessen, och utgör därmed också grunden för fortsatt lärande.

Kontext: Säljö förklarar begreppet kontext genom ett flertal exempel: Han anser att
”våra handlingar ingår i, skapar och återskapar kontexter”. Ett yttrande kan ofta endast förstås, utifrån vilken kontext det fälls i. Här tolkar jag begreppet om närmast liktydigt med sammanhang, situation. I boken skiljer författaren på fysisk, kognitiv (mental), kommunikativ och historisk kontext.

Mediering: ”Mediering innebär att vårt tänkande och våra föreställningsvärldar är framvuxna ur, och därmed färgade av, vår kultur och dess intellektuella och fysiska redskap”. Begreppet kommer ifrån tyskans ”Vermittlung” och anspelar på att vi mestadels är beroende av hjälpmedel för kontakt med omvärlden. Information och kunskap förmedlas… hämtas sällan direkt av varje enskild individ.

Artefakt: I en historisk jämförelse av vår art, som människa, konstateras att vi rent biologiskt inte skiljer oss påtagligt ifrån stenåldersmänniskan. Samtidigt står det klart att skillnaden är enorm då det gäller kapaciteten att ta emot information, förmedla kunskap, kommunicera med varandra. Det mesta av denna förändring ligger dock utanför vår fysiska kropp; vi har avancerade verktyg, redskap, hjälpmedel till vår hjälp. Det gäller inte längre enbart hävstång och spett, utan högteknologisk apparatur.
Med tekniska hjälpmedel som fordon, TV, radio och andra typer av artefakter kan vi
förflytta oss långt utanför den sfär som i människans begynnelse inte ens var möjlig i tankens värld. Genom dessa redskap har vi förändrat vår syn på omvärlden.

Kultur: Hos Säljö är begreppet kultur ett samlingsnamn för alla våra idéer, värderingar och
kunskaper, men här placerar han även de artefakter, eller hjälpmedel, som definierats ovan.
Författaren gör härigenom inte någon klar åtskillnad mellan materiellt och immateriellt.
Genom vår tekniska utveckling har många av våra ungdomar kommit att leva i en alltmer
virtuell eller konstgjord värld, väsenskild från den som gällde för de flesta av våra föräldrar –
eller fortfarande för flera grupper i andra länder och kulturer. Vårt tänkande färgas av
vår omgivning, vår kultur.

Språklig: Säljö presenterar olika aspekter hos språket, bl.a. dess indikativa, utpekande
funktion. Utmärkande för språket är att det fungerar utanför tid och rum. Vi kan till och med
diskutera och analysera språkliga företeelser med hjälp av just språket. Språkets semiotiska
funktion diskuteras också, med utgångspunkt ifrån relationen betydelse och referens.

Syfte
Avsikten med detta arbete är att presentera några teorier kring begreppen pedagogik och lärande i modern forskning. Perspektiven är både samhällets och individens. Tonvikten ligger dock på hur vuxenstuderande ser på lärande idag – bakomliggande orsaker, intryck , erfarenheter och konsekvenser, samt inte minst, möjligheterna att påverka lärandeprocessen. Undersökningen begränsas till att gälla komvuxstuderande på Carlsund Utbildningscentrum i Motala, hösten år 2002 och våren 2003.



Problem och frågeställningar

1 Hur presenteras begreppen pedagogik och lärande i modern forskning?

2 Hur ser vuxna studerande på lärandeprocessen och möjligheterna att kunna påverka den?
Metod

Urval

Faktaunderlag för detta arbete utgörs främst av Roger Säljös Lärande i praktiken och Henry Egidius Pedagogik för 2000-talet. Min undersökning baseras vidare på en enkät, avsedd att behandla studiesituationen för samtliga studerande på komvux, höstterminen 2002. Under denna termin har jag dessutom i undervisningen på komvux genomfört en enkät bland mina studerande i ämnet svenska, totalt 40 stycken. Temat har varit Att lära sig att lära. Resultaten har följt upp med gruppintervjuer och klassdiskussioner om lärandeprocessen.

Forskningsetik

Jag är fullt införstådd med att var och en som deltar i denna undersökning har rätt att bli bemött med respekt. Deltagandet är självklart frivilligt. De resultat som jag redovisar är dock på intet sätt ”känsliga” eller besvärande för någon enskild inblandad. De citat och namn som
anges vid skriftliga yttranden, har godkänts av respektive studerande.

Datainsamlingsmetoder

Inför valet av metoder har jag tagit del av Enkätboken (1994) och Kvalitativa intervjuer (1997). Författaren Jan Trost förmedlar många värdefulla råd om olika undersöknings-metoder, utifrån syfte, perspektiv, population och urval. Vidare förmedlas information om hur man samlar in, kodar och bearbetar data. För den tekniska framställningen har boken Examensarbetet i lärarutbildningen - undersökningsmetoder och språklig utformning av författarna Johansson, B. & Svedner, P.O. (1998) varit värdefull.
Min undersökning handlar inte främst om kvantitet… hur många? hur mycket? eller i vilken omfattning? utan i högre grad om hur mina elever upplever sin studiesituation och möjligheterna att påverka den. Metoden är således kvalitativ, dvs. jag vill både beskriva och tolka hur människor uppfattar sin situation på komvux. Därför har jag valt att, utöver enkäter, genomföra ett flertal fördjupande intervjuer, samt observationer och diskussioner under lektioner, kring de frågor och funderingar som väckts genom enkäten och i uppsatsen i övrigt.. Elevernas entusiasm och aktiva delaktighet har underlättat genomförandet.

Procedur

Enkäten om Att lära sig att lära har lämnats ut till berörda elever efter noggrann information om bakgrund och ändamål, dvs. i vilket sammanhang resultaten av enkäten kommer att användas. I tolkningen av den stora enkäten har jag tagit mina studerande till hjälp för att tolka resultaten.

Reliabilitet

Undersökningen är omfattande – speciellt med tanke på antalet besvarade enkäter. Jag är tillgänglig då frågorna besvaras. Ingenting ska behöva missuppfattas. Enstaka tveksamheter har jag följt upp i efterhand. Detta har varit möjligt då deltagarna frivilligt undertecknat enkäten, för att möjliggöra en uppföljning av detta projekt.
FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR LÄRANDE
– i modern forskning och i verkligheten -

2000-talet har nyligen gjort sin entré. Forskare och pedagoger presenterar nya rön om pedagogik och lärande. Många vuxna har brutit upp från invanda rutiner och tagit ett rejält steg mot nya mål, med siktet inställt mot förändring, utveckling och nya utmaningar – i livet och förhoppningsvis också inom arbetsmarknaden.
Här redovisar jag ett resonemang om lärande, där forskningsteorier konfronteras med synpunkter och upplevelser hos mina vuxenstuderande på komvux. Faktamaterial är hämtat främst från Roger Säljös bok Lärande i praktiken – ett sociokulturellt perspektiv, men också från Henry Egidius Pedagogik för 2000-talet.
I förordet till Lärande i praktiken förklarar Roger Säljö huvudsyftet med boken – att övertyga läsaren om att perspektivet för allt mänskligt lärande bör vara både kommunikativt och sociohistoriskt. Kunskap uppstår och frodas naturligt i det vardagliga samtalet, i kommunikation mellan människor. Den enskilde uppfattar, tar till sig och funderar; och för senare vidare sina tankar eller upptäckter i nya möten.
Inledningsvis frågar sig Säljö hur det egentligen går till när vi lär oss; vilka förutsättningar som måste föreligga för att lärandet ska bli effektivt. Det kan gälla såväl intellektuell som fysisk utveckling. Det moderna samhället ställer allt högre krav på den enskilde. Varje nation strävar efter att få en välutbildad och konkurrenskraftig befolkning. Vi sneglar ofta mot USA, där mottot hos de senaste presidenterna har varit utveckling mot ett ”learning society”. ”Om vi kunde lösa gåtan med hur lärande ’går till’, skulle vi – kan man tänka – kunna förbättra våra livsvillkor och nå maximal lycka”, påpekar författaren.
Här ställer jag mig tvivlande. Vi har ju trots allt kommit en bra bit på väg, men knappast blivit, generellt sett, lyckligare!? Jag erinrar mig att man under upplysningsepoken hade samma tankar; man ville under ledning av fransmannen Diderot i mitten av 1700-talet samla upptäckter, uppfinningar…all kunskap i en enda samlingsvolym, den franska Encyklopedin! Naturligtvis var detta naivt – kan vi i efterhand konstatera, men framför allt ledde inte denna enorma kunskapshunger till något lyckorus, utan istället uppstod en kraftfull reaktion i form av romantiken…
Säljö tror inte att lärandets gåta någonsin kommer att få en allmängiltig lösning; ingen generell teknik eller pedagogik kommer att effektivt befrämja allas strävan efter kunskap. Författaren kritiserar skolan för att ha tagit på sig en alltför stor roll, då man av tradition förutsatt att allt väsentligt lärande har skett och sker inom dessa institutioner – med bestämd plats och tid. I en historisk återblick erinras läsaren om hur kunskap spreds muntligen i en trängre krets, från den lagkloke till novisen, från föräldrar till barn… Man lärde av auktoriteter, antagligen utan att ifrågasätta, man upprepade och lärde sig att minnas långa stycken utantill: landskapslagar, bibeltexter och senare skolläxor.



Henry Egidius refererar till socialpsykologen Lorentz Lyttkens i en presentation av tidigare mönster för lärande. Före industrialiseringen lärdes lärlingen upp av mästaren. Under industrins frammarsch levde detta system kvar vid sidan av katederns mönster, där läraren förmedlade kunskaper som eleven förväntades lära in , oreflekterat.



Gentemot detta helt igenom reglerade system ställs cafémönstret, där associationerna tillåts flöda fritt, och slutligen dialogen, där gruppen, ämnet och syftet är specificerat, men möjligheterna till påverkan i övrigt är stora. Problem löses inom gruppen och handledare finns tillgänglig vid behov.
I en historisk jämförelse av vår art, som människa, konstaterar Säljö att vi rent biologiskt inte skiljer oss påtagligt ifrån stenåldersmänniskan. Samtidigt står det klart att skillnaden är enorm då det gäller kapaciteten att ta emot information, förmedla kunskap, kommunicera med varandra. Det mesta av denna förändring ligger dock utanför vår fysiska kropp; vi har avancerade verktyg, redskap, hjälpmedel till vår hjälp. Det gäller inte längre enbart hävstång och spett, utan högteknologisk apparatur. Till dessa hjälpmedel räknar Säljö även språket – då han i ett sociokulturellt perspektiv gärna hänvisar till den ryske forskaren Vygotsky..

Lärande studeras och presenteras fortsättningsvis i boken utifrån :

· en intellektuell utveckling (psykologi, språk)
· bruket av alltmer avancerade fysiska redskap (artefakter)
· kommunikation och samarbete mellan människor
/

Historiskt sett har läraren - eller någon annan auktoritet – talat och den som skulle lära sig lyssnat.
Budskapet har varit enkelriktat; kunskap har överförts, lämnats över till en mer eller mindre passiv mottagare. ”Kunskapen” har knappast ifrågasatts, utan ansetts vara en objektiv bild av verkligheten. Idag vet vi förhoppningsvis bättre. Skolan är inte den enda instans som tillhandahåller sanning, kunskap och lärande.
Flera studerande som har erfarenheter - ofta mindre goda – av den gamla skolan, är inledningsvis ofta frustrerade över att läraren inte alls är lika kategorisk eller bestämd i sin information som tidigare.

Osäkra studerande föredrar gärna klara besked om vad som ingår i kursen, vilka böcker och redovisningsformer som gäller: ”Kommer detta på skrivningen”? Studier idag kräver ansvarstagande och initiativ från den enskilde.

Egidius presenterar fyra former av självstyrt lärande, med den gemensamma målsättningen: ett lärande samhälle – a learning society.

1 Här gäller det främst traditionella högskolekurser, där kurslitteratur och tentamenstillfällen är fastslagna. De studerande avgör för övrigt själva när och var kunskaperna inhämtas. Detta lärande är regelstyrt.
.
2 Inom distansutbildningar och PBL förekommer målstyrning, där de studerande får ta eget ansvar för kunskapsinhämtning och problemlösning, utifrån valfria källor.

3 Verksamheten är given, liksom ramarna för ämnet, men mål och medel avgörs av den enskilde studeranden. Resultatet bedöms och betygsätts utifrån fastställda kriterier.

4 Denna form av själstyrning, autodidaxy, är den mest självständiga studieformen. Individen prövar sig fram efter förutsättningar och behov – bestämmer själv inriktning och mål, och vilka hjälpmedel som bäst främjar denna satsning.


I min egen undervisning i svenska B, fördjupar sig kursdeltagarna i ett ”valfritt” ämne, inom språk och litteratur. Redovisning sker såväl muntligt som skriftligt. Tillvägagångssättet stämmer bäst överens med punkt tre ovan.
Lärande har idag en hög status, men är inte alltid av godo. Information har blivit tillgänglig för individen i en helt annan omfattning och grad än tidigare. De studerande kan tillgodogöra sig samma information som läraren förmedlar eller väljer att inte föra vidare, genom att söka på egen hand, men har svårt för att prioritera och gallra – välja eller ignorera. Härigenom uppstår diskussioner av etiskt slag, då kunskap riskerar att leda till drogmissbruk och kriminalitet.
Säljö hänvisar till Vygotsky i en beskrivning av barnens utvecklingsnivå, som i ett tidigt stadium begränsas av biologiska faktorer – till att påverkas av sociokulturella förhållanden. Barnet föds och utvecklas i en kommunikation med sina närmaste. Härigenom bildar sig barnet efter hand en uppfattning om livet och verkligheten runtomkring. Graden av språklig kommunikation är avgörande för utveckling av kunskaper i att läsa, räkna, skriva, rita…
Såväl föräldrar som samhället i övrigt har ett starkt intresse av att kunskaper förs vidare från generation till generation.
Under alla tidigare sekler har väl kunskap förts vidare inledningsvis från mor till barn; sedan främst från far till son och från mor till dotter. Föräldrarna har under en längre period varit självklara auktoriteter. Mamman hade ansvar och tillsyn över barnen under hela dygnet; numera tar dagis och förskola över till en ganska omfattande del av dagens timmar. Hur påverkar detta den sociala inslussningen och kunskapsutvecklingen? Det har också varit närmast självklart att man växer upp och stannar i samma miljö som föräldrarna. Sonen har lärts upp och fortsatt inom pappans yrkesområde, medan dottern gått in i mammans roll. Numera strömmar information och yttre intryck emot barnen i allt tidigare åldrar och i en ständigt ökande takt och omfattning. Spåren är redan synliga – både på gott och ont.
För att återknyta till författarens resonemang om vardagslivet och samspelet mellan närstående människor, så sker kunskapsinhämtning och lärande, utan att detta i regel är huvudsyftet. Tvärtom är det inom skolans värld, där av tradition såväl plats som tid har varit och delvis fortfarande är fastlåsta, enligt vad som benämns ”överföringsmetaforen”. Samma typ av kunskapsstoff har förmedlats till alla i klassen/gruppen, enligt ett bestämt schema och utifrån förutbestämt kursinnehåll.
För mig ger detta ett närmast absurt intryck; ungefär som om vi alla vid fysisk träning skulle lyfta 50 kilo eller hoppa 140 cm högt, utan någon som helst hänsyn till enskilda förutsättningar – utom möjligen den biologiska åldern.
I en presentation av olika teoretiska traditioner nämns bl.a. ryssen Pavlov och hans försök med hundar. Det vattnas i munnen på hundarna, då djurskötaren visar sig. Detta brukar ju innebära motion och mat – således positiv respons och betingning. Amerikanen Skinner lyckades få försöksobjekten att upprepa önskvärda beteenden genom belöning eller förstärkning. De forskare som tycks betyda mest för Säljö uppfattar jag dock vara fransmannen Piaget och ryssen Vygotsky. Hos Piaget tillåts barnet att vara aktivt och pröva sig fram och på så sätt utvecklas såväl fysiskt som intellektuellt. Man tar tillvara barnets naturliga nyfikenhet och lust att lära det som för stunden är intressant. Piaget uttrycker en klar ståndpunkt: ”Vad man önskar sig är att lärarna skulle upphöra med att föreläsa och i stället stimulera elevernas egna undersökningar…”.
Själv får jag associationer till Rousseau och hans tankar om den fria uppfostran i boken om Èmile. Här gällde det dock bara pojkarna; flickorna skulle av tradition tidigt styras in i husmoderns och hustruns strikta roller.
Genom Piagets starka betoning av barnets självständiga utveckling, fråntas läraren möjligheten att gripa in i barnets process av lärande. Om barnet inte förstår undervisningen, så beror det på att det ännu inte uppnått förväntad mognadsgrad. Härmed reduceras eller elimineras lärarens eller den vuxnes ansvar för barnets utveckling. Är det verkligen så i praktiken? Piaget understryker vidare att lärandet inte huvudsakligen uppstår via yttre information eller påverkan, utan formas och utvecklas inifrån individen själv. ”Kunskap är således inte någon inre kopia av yttervärlden som lagras i barnet likt ett fotografi, utan den konstrueras av individen”.
Om detta uttalande stämmer med verkligheten, så måste väl beslutsfattare – både tidigare och nuvarande få sig en rejäl tankeställare; för vad är det som år efter år har mätts och kontrollerats inom skolans värld? Vad har premierats och betygsatts – om inte reproducerade faktauppgifter, oavsett om jag tänker på ”Nationella prov” eller mindre officiella skrivningar och kunskapskontroller. För egen del har jag försökt pröva mig fram via ”sunt förnuft” och lämnat ”reproduktionen” för länge sedan.
Redan i början av 1980-talet läste jag en uppsats av engelsmannen Stephen Crashen Uppsatsen ”Undervisning kan befrämja språkinlärning” … har en underfundig rubrik och väcker eftertanke hos oss ansvariga inom skolan. Författaren uttrycker liknande tankar som Piaget, att formell och medveten språkträning i klassen under gynnsamma omständigheter kan leda till inlärning , men detta måste, enligt Crashen, kombineras med en naturlig integration i samhället. Först då finns förutsättningar för att formell träning och information kan omvandlas till kunskap, och ett djupare, mera beständigt tillägnande. Här ökar möjligheten att språket blir ett redskap, inte själva ämnet.
Den formella inlärningen syftar till att uppnå korrekthet även i talakten. Detta förutsätter tid och stark motivation. Det naturliga budskapet riskerar att komma i andra hand. Regler är viktiga, men vi tillägnar oss dem i naturliga talsituationer, utan krav på korrekthet. Budskapet kan leda oss fram till ”rätt grammatik”.
Vid en informell inlärning sker utvecklingen i en naturlig progression. Denna är svår att förutsäga och träna i en formell undervisning. Inlärning underlättas i en stimulerande atmosfär utan stress. Även vuxna behöver uppmuntran och tid att få ta del av intryck från omgivningen. Den muntliga och skriftliga produktionen kommer efter hand. Att lära in för stunden – för test – går snabbt, men att verkligen tillägna sig tar tid.
Tänk dig att åka runt som föredragshållare om ett för dig intressant ämne – utan att ta reda på vilka som sitter framför dig och lyssnar. Jag skulle i möjligaste mån vilja anpassa mig till åhörarna – inom skolans värld till de studerande.
Skolan får sig ytterligare en känga av Säljö , då han påpekar att skolan är en institution, där läraren ständigt frågar om sådant som redan är bekant, till skillnad från vad som är ”normalt” för kommunikation eller samtal i vardagslivet.
Den andre höjdaren bland forskare hos Säljö var alltså Vygotsky. Denne ryss föddes samtidigt som Piaget, men dog nästan ett halvt sekel tidigare. Detta borde väl sätta sina spår, men Vygotsky är märkligt nog fortfarande aktuell. Jag tänker både på att han var verksam i ett totalitärt sovjetiskt system och dessutom så tidigt som på 1920-30-talen. Vad har vi att hämta ifrån honom? Hos Vygotsky föds barnet in i en delvis färdigstöpt form, med en omgivning som har vissa förväntningar på den nya människan. Barnet känner och tolkar efter hand omgivningens uttalade eller outtalade regler, och anpassar sig. Detta sker förhoppningsvis i en positiv anda, i lek och samvaro med kärleksfulla vuxna. Barnet blir samtidigt mera beroende av de vuxna i den närmaste omgivningen än hos Piaget. Jag tolkar det som om barnet hos Vygotsky smälter in i en social miljö, tar till sig omgivningens värderingar och kunskaper, medan Piagets barn… mera självständigt, söker, finner och skapar på egen hand, utifrån intresse, förutsättningar och mognad.
Säljö ser i begreppen kunskap och kompetens en spänning mellan intellektuellt och manuellt arbete. Vi har utifrån intellektet lyckats tillverka redskap som underlättar det kroppsliga arbetet, som gör det möjligt att uträtta arbetsuppgifter långt utöver vad som borde vara möjligt med tanke på våra biologiska begränsningar. Han anser det också angeläget att vi inser att dessa artefakter eller hjälpmedel fungerar som levande objekt, inte enbart döda föremål. Vi bygger in en hel del av vår egen erfarenhet och kunskap i datorer och andra avancerade apparater.
Under rubriken Kunskap och makt påpekar författaren att kunskap i sig har en positiv klang, men att vi samtidigt tenderar att bli beroende av dem som har kunskap – läkaren, tandläkaren, frisören… kunskap skapar både gemenskap och utslagning, beroende på om man har eller saknar tillgång till det som utmärker gruppen. Säljö betonar det nära sambandet mellan tänkande och kommunikation. Det är i samvaron med andra som vi utvecklar våra tankar och nya idéer uppstår. Samtidigt reagerar han på att vi inom skolans värld inte främst har tagit fasta på vad våra studerande/elever tänker, utan på vad de skriver som svar på olika tester och tentamensuppgifter. Detta är inte alls samma sak, som Säljö påpekar – många har svårt för denna kommunikationsform och behöver utveckla den under hela livet.
Situationen är formell och uppfattas ofta som onaturlig; mäter knappast hur någon skulle bete sig i en autentisk miljö, utanför skolan. Antagligen räknar man t.ex. hellre rätt som butiksbiträde eller kassörska i en yrkesroll. Lärande inom olika institutioner bygger främst på språklig kompetens. Färdigheter förmedlas ”uppifrån” av en lärare till en relativt stor grupp elever/studerande som inte alltid… är där helt frivilligt, av eget intresse.
Höga krav ställs på alla parter. Då gruppen inte är naturligt anpassad för en effektiv muntlig kommunikation, sker tanke- och kunskapsförmedlingen mestadels skriftligen – oavsett om det gäller att läsa skriven text eller att producera den själv.
Skriftlig information finns numera överallt och ställer allt högre krav på en snabb och korrekt läsförmåga. Härigenom skapar den ovillkorligen en känsla av samhörighet – eller utanförskap. Rent historiskt har det naturligtvis inte alltid varit så. Platon låter Sokrates förfasa sig över ungdomarnas dåliga minne och allt sämre möjligheter att återge texter och annan information utantill - de ”fuskar genom att läsa innantill”.
Våra landskapslagar memorerades ju också, utan stöd av någon skrift. Genom skrivkonsten har således någonting annat gått förlorat. Vi måste dock komma ihåg att talet är det naturliga uttryckssättet. Skriften har vi konstruerat betydligt senare. Hur är det med det moderna samtalet via datorn (”chat”)? undrar jag. Här verkar det som om orden skrivs eller kastas ut, utan någon som helst hänsyn till formella regler för skrift. Inga krav på stavning eller meningsbyggnad förekommer. Meningar finns ju heller inte i det muntliga samtalet. Man tycks ha uppfunnit ett mellanting mellan tal och skrift, en spontan och effektiv form av kommunikation – men enbart för de invigda.
Ursprungligen anses skriften ha kommit från bilden – från grottmålningar eller liknande, utifrån ett behov av att göra informationen mera permanent, kunna förmedla den till efterkommande. Sedan uppstod också samhällen, där de ledande hade behov av att införa en tidig form av byråkrati, att kontrollera medborgarna – bl.a. kunna kräva in skatter. Det stora språnget mot en spridning av information via skrift togs naturligtvis i och med boktryckarkonstens utveckling under 1400-talet. Säljö resonerar kring skriften med utgångspunkt ifrån hur denna uppfinning har påverkat…

· formen för kommunikation
· hur synen på omvärlden har förändrats
· förhållandet mellan kommunikation inom en makronivå och mikronivå, dvs. sambandet mellan samhället/det offentliga och samtalet mellan och inom oss människor
· avslutningsvis: relationen mellan text, tanke och fysisk handling
/

Säljö beskriver också skillnader mellan tal och skrift, rent allmänt; att vi i det muntliga samtalet har så många möjligheter att förstärka förståelsen, genom icke-verbala signaler.
Skriften är utlämnad till läsaren för egna tolkningar, men kan ju läsas flera gånger, och på så sätt inpräntas budskapet lättare. Avslutningsvis resonerar författaren kring den formaliserade undervisningens problematik, där samma undervisning innebär en såväl lyckad som misslyckad interaktion, beroende på den enskilde studerandens förutsättningar i just denna situation.
Resonemanget är ungefär detsamma som tidigare i boken, och berör bristerna i den formaliserade kommunikationen, som förväntas passa alla. Hur är det med attityder, förutsättningar och gensvar?
Skolans vedertagna verksamhet börjar alltmer att ifrågasättas, inte minst med tanke på de studerandes tillgång till informationsteknik. Informationen blir tillgänglig för alltfler, utanför tid och rum – man lär när, var och hur som helst. Läraren och läroboken är långtifrån de enda auktoritativa kunskapskällorna numera.
Tydligen har vi människor kommit mycket långt i vår utveckling; vi begränsas inte längre av vare sig kropp eller själ, utan har skaffat oss de mest avancerade verktyg, redskap och apparater. Via TV och radio kan alla världens hörn med en enkel knapp förflyttas in i vardagsrummet. Via e-post kan vi kommunicera med människor som vi tidigare aldrig ens skulle ha känt till existensen av. Naturligtvis påverkar detta vår uppfattning om världen runt omkring oss.
Säkert är att vi också ibland går för långt i vår strävan att spränga alla gränser. Skolans väggar har länge varit tjocka med tillslutna dörrar, men nu börjar det att blåsa nya vindar – förhoppningsvis friska!





”Lärande och kunskap ger en så stora möjligheter, öppnar så många dörrar. De dörrarna är det endast du själv som kan öppna, genom att lära dig att utveckla kunskap. Ingen kommer att hålla upp dörrarna för dig, bara hjälpa dig att öppna dem”. /Jenny A.


De studerandes erfarenheter och intryck

ATT LÄRA SIG ATT LÄRA …hur går det egentligen till …?

När – var - hur lär man sig bäst?

Alla vuxenstuderande tycks vara positiva i sin inställning till ett livslångt lärande – kanske en självklar förutsättning för personlig utveckling och lyckade studieresultat?!
Lärande och kunskap utgår ifrån en öppen attityd till livet och omgivningen. Samhället är i ständig förändring, liksom individen. Detta kopplas samman med ett naturligt behov av ett livslångt lärande. Det handlar om såväl teori som praktik – en förmåga att se sammanhang och kunna sammanfoga. Vi lär inom skolan och utanför, medvetet och omedvetet, både bra och dåliga saker – hela tiden.
Vi människor är verkligen sena i starten. De flesta däggdjur reser sig upp på vacklande ben redan efter några timmar. För oss tar det nästan ett helt år… men vi kommer snart ifatt och drar ifrån. Hos Vygotsky föds barnet in i en delvis färdigstöpt form, med en omgivning som har vissa förväntningar på den nya människan. Barnet smälter in i en social miljö, tar till sig omgivningens värderingar och kunskaper. Härigenom blir barnet mera beroende av de vuxna än hos Piaget, där barnet mer självständigt tillåts söka, finna och skapa på egen hand, utifrån behov och intresse, förutsättningar och mognad.

Några elevkommentarer:

”Att lära är en process som sätter igång så fort vi föds. Det vi lär oss är det som formar oss som individer. Frågan är bara hur vi lär oss. Jag håller med både Vygotsky och Piaget på den punkten. Jag anser att barnet påverkas av sin omgivning. Att han/hon, precis som Vygotsky skriver, smälter in i en social miljö och tar till sig omgivningens värderingar, i alla fall till en viss gräns. Jag tror också att, som Piaget menar, att barnet självständigt söker information och skapar på egen hand, utifrån behov och intresse. Jag anser alltså att barnet föds in i en viss miljö och tar till sig omgivningens värderingar, men skapar en egen värld utifrån den rådande miljön och sina egna intressen”. /Jenny A.

”Föräldrar har förväntningar på att barnet till exempel ska kunna gå vid ett års ålder och senare utveckla ett språk. Men hur lär sig barnet att gå och tala? Jo, genom att härma omgivningens beteenden. Barnet härmar föräldrarna och de blir förebilder, idoler, under lång tid. Härmandet spelar en stor roll för hur man uppfattar världen och det är också därför många barn ägnar sig åt rollspel som att leka doktor, kassörska och lärare. Vi är beroende av vuxna i vår uppväxt och det är från föräldrarna vi får vår kunskap och våra grundläggande värderingar. Barn gör inte som föräldrar säger, barn gör som föräldrar gör. Det är genom att studera omgivningens reaktioner som vi lär oss att hantera vardagen. Det är också så vi lär oss att smälta in i vår sociala miljö. Förutom vårt beroende av vuxna förebilder måste vi som barn få utrymme till att självständigt söka efter kunskap … Om barnet inte tillåts att söka sin kunskap på egen hand kan det skapa frigörelseproblem under senare år”. /Emelie S.

Ett livslångt lärande?!



Lärandet pågår hela livet, men hur börjar det? Några tidiga minnen?


Ett livslångt lärande är en filosofi – ett sätt att se på livet, och dess möjligheter till förändring och utveckling, enskilt och tillsammans med andra. Här följer några tankar om att ständigt lära på nytt - om behov, förutsättningar och hinder.
Redan tidigt i barnaåren vill vi visa vad vi kan, för mamma och för pappa. Tänk om vi ändå kunde få behålla denna spontana upptäckarglädje och entusiasm under hela livet!
Barn lär sig gärna utantill - ramsor, sånger och lekar. De tycks lära omedvetet genom att leka, härma och praktisera, medan vuxna använder intellekt, livserfarenheter och reflektioner. Barn lär in konkreta ord som finns i deras egen värld, oftast i samspel med närmaste anhöriga. Vuxna måste kanske motivera sig för inlärning, om det inte gäller ett ämne som verkligen fascinerar. Det som är svårt för små är oftast lätt för vuxna, och tvärtom.
Det handlar om inlärningsbetingelser från barnaår till vuxen ålder. Som vuxna går vi återigen i skolan – för att lära oss att lära, på nytt. Av tradition har man sett på ungdomsperioden som mer aktiv och föränderlig. En förskjutning har dock skett mot att även betrakta vuxnas situation på liknande sätt. Arbetsmarknadens utveckling driver fram förändringsbehov - oavsett ålder. I en undersökning från 1920-talet konstaterar en forskare, Thorndike, att även vuxna kan lära, dock med avtagande förmåga redan vid 25-årsåldern! Numera finns det undersökningar som visar att gränsen för försämrad inlärningsförmåga kan sättas så högt som efter 75 år!
Alltsedan 1970-talet har ett livslångt lärande blivit ett alltmer vedertaget begrepp, liksom övertygelsen om att vi lär oss i såväl informella som formella situationer – ständigt. Ändå kan vi fortfarande tala om att någon just har blivit … färdig lärare, läkare, advokat osv.
Oavsett om det gäller mer teoretiska yrken eller företrädesvis praktiska, så kan vi knappast anse oss färdiga efter avslutad examen; det är väl snarare då det börjar.
Siv Their – doktor i vuxenpedagogik - är mycket kritisk till hur vuxna behandlas i utbildningssammanhang - som om de helt saknade hjärna och möjlighet att utnyttja sina
erfarenheter från livet och arbetet. Tyvärr placeras många i arbeten, som snarare blockerar än stimulerar till lärande. Vi får inte som pedagoger utgå ifrån hur barn lär sig och ha detta som måttstock. Barn och vuxna lär på olika sätt. Hos barnen spelar, enligt Vygotskij, leken en avgörande roll för lärande och utveckling.
Möjligheterna till inlärning avtar inte alls i den utsträckning som man kanske tror till vardags. Hon vill till och med göra gällande att den bästa perioden för inlärning kan vara så högt upp som 55-60- årsåldern! Barn är ännu spontana upptäckare – men deras glöd tycks slockna snabbt, både inom skolans värld och när det är dags att få erfarenheter av arbetslivet. Siv Their är speciellt kritisk till den företagssyn som präglar tillvaron i Norden. Man saknar helt förmåga att ta till vara personalens naturliga drivkraft och vilja till utveckling. Först när dynamiken och spontaniteten får fritt spelrum kan vi börja tala om lämplig pedagogik för vuxnas lärande. Varje enskild individ måste få synas och få ett ansvar som motsvarar den kompetens som finns att tillgå.
I ett framtidsscenario där tunga och monotona arbetsuppgifter förutsätts ha eliminerats, kommer en del att vara specialiserade, andra mångkompetenta. Their ser det som en självklarhet att alltfler kommer att behöva fortbildas eller omskolas. I detta sammanhang är det viktigt att inte skylla individen för bristande kompetens. Det är de yttre förutsättningarna, villkoren som ständigt förändras, och framkallar dessa krav på förnyelse. Vad är det för kunskap man kommer att behöva i framtiden? Their påpekar tveklöst att kunskapen om människan är den mest försummade; om hur vi fungerar tillsammans, i kommunikation och agerande i grupp. Hon, liksom företagsledare internationellt, anser att framtiden behöver människor som är kreativa, kan förstå och se alternativa lösningar på de problem som uppstår, finna förbättringar, men de måste också kunna samarbeta och vara lyhörda för andras kompetens, vara beredda att förnya sig och ständigt lära på nytt.
Samhället utvecklas och därmed språket, men språkliga förändringar ställer krav på uppdatering, nytolkning och ständiga klargöranden, för undvikande av missförstånd. Det vore antagligen billigare för samhället med ett stagnerat, statiskt språk. Detta skulle dock samtidigt betyda ett dött språk. Vi kommunicerar genom språket, men språket är inte enbart kommunikation; det är också ett redskap som utvecklar vårt intellekt.
Fredrik Lindströms relativt tunna bok ”Världens dåligaste språk” väcker många funde-ringar. Den behandlar ämnen som kultur och tradition, språk och kommunikation, individ och samhälle. Författaren delger oss en hel del positiva synpunkter om språket, uppmuntrar och inspirerar till fantasi och kreativitet. Vårt svenska språk behöver inte vara fattigt, om vi tillåter det att växa och utvecklas. Nytänkande och tolerans förespråkas.
Boken innehåller knappast några pekpinnar, men författaren är ändå bekymrad över den
låga status som svensken ger sig själv och sitt språk. Om självkänsla och självförtroende är viktiga ingredienser i ett livslångt lärande tycks det vara illa ställt hos oss svenskar i allmänhet. Att påstås vara ”osvensk” uppfattas närmast som en komplimang i vårt land - att jämföra med begreppen ”odansk” och ”onorsk” i våra grannländer! Vårt förbehållslösa accepterande av nya engelska lån kan hämma vår förmåga till språklig utveckling. Lindström ser i tal- och skriftspråken en motsättning mellan å ena sidan det personliga, privata och å andra sidan det formella och korrekta, officiella språket – samhällets språk. Här skymtar en intressekonflikt. Han resonerar kring motsättningen individ-samhälle; vi talar om ”den mänskliga faktorn” som något negativt, ett misslyckande, som om det omänskliga vore det naturliga, någonting att föredra. Han ger flera tänkvärda exempel på hur vi försöker imitera och anpassa oss till en skapad, konstgjord värld, där vi själva som människor kommer alltmer till korta. Är vi människor till för samhället? Förhoppningsvis är det tvärtom.
Enligt flera moderna forskare är just ett väl fungerande socialt samspel med det samhälle och den kultur vi lever i en förutsättning för en positiv utveckling av vårt medvetande och våra högre mentala funktioner. I en god undervisning kan därför läraren skapa gynnsamma villkor för lärande, genom att möta den enskilde eleven på dennes nivå, låta eleven uttrycka sig utifrån sina förutsättningar – både i tal och skrift. I en dynamisk kommunikation utvecklar språket tanken, och omvänt. Låt därför eleverna, främst genom skriftspråket, öva upp sin abstrakta förmåga. Härigenom kan de upptäcka sitt eget tänkande – det effektivaste sättet att lära sig att lära, och det som vi numera benämner metakognition.
Dessa slutsatser härrör sig från den ryske forskaren Vygotskij, död sedan snart sjuttio år tillbaka (1934). Han såg individen i samhället och intresserade sig redan under tidigt 1900-tal för lärandets psykologiska process. Denne mans teorier om lärande påstås utgöra grunden för vår senaste läroplan, lpf 94!
Tidigare var idealet att vara allmänbildad; kunskap av värde kunde kontrolleras i uppslagsböcker. Andra färdigheter värderades inte lika högt. Vuxnas studier idag handlar om olika former av behov, helst förankrade i nuet och framtiden, i ett livsvitt och livslångt lärande. Eftersom man inte med större säkerhet kan sia om framtiden, satsar man fortfarande på de yrken som redan finns, med kända arbetsuppgifter. I teknikens frammarsch förväntas ändå social kompetens vara en avgörande faktor på arbetsmarknaden, liksom kulturkunskap – att kunna anpassa sig och fungera i ett mångkulturellt samhälle. Flexibilitet har redan blivit ett honnörsord. I en tid av omfattande samhällsförändringar torde det vara avgörande att känna till hur man lär sig – om och om igen. I takt med att undervisningens huvudsakliga funktion har förskjutits från att lära ut till att lära in, och läraren har blivit handledare, har också eleven fått lära sig att ta mer aktivt ansvar och att vara självständig i sitt sökande efter kunskap. Härav följer att gränserna suddas ut mellan formellt och icke-formellt lärande. Man har åtminstone tidigare talat om ”Högre allmänna läroverk” och om läroanstalter, medan det numera står alltmer klart att lärande sker hela tiden – när, hur och var som helst.
Inom skolans värld har vi säkerligen mycket att lära av människor med erfarenhet av främst lärande utanför skolan. Om man råkar ha ett intressant arbete, så innefattar detta rimligen också ett aktivt samarbete med kolleger, liksom engagemang, inflytande och ansvar; därmed också ökade möjligheter till stimulans och utveckling.
Ett informellt lärande behöver dock inte nödvändigtvis medföra en positiv utveckling. Vi kan ju även utveckla ”dåliga vanor” i en andefattig, torftig miljö, kanske i ett monotont och slitsamt arbete. Här ökar behoven av uppbrott och utbildning, samtidigt som förutsättningarna att ta sig ur sin situation är klart sämre, än för den som redan befinner sig i en privilegierad samhällsställning.
Vi lever sedan lång tid tillbaka i ett mångkulturellt samhälle. Det finns massor av kunskap och erfarenheter i en klass med vuxenstuderande. Svårare är det säkert att definiera denna kunskap. Här ställs stora krav på alla inblandade, inte minst på den som leder
undervisningen. Att kunna skapa eller väcka respekt och intresse i gruppen för alla olikheter är en förutsättning för ett lyckat resultat, och en rejäl utmaning. Här handlar det inte enbart om att förmå svenskar att acceptera invandrare, utan i lika hög grad att få olika invandrargrupper att acceptera varandra. Man brukar framhålla behovet av social kompetens, men mångkulturell kompetens är lika nödvändig. Integration gäller alla – inte bara dem som kommer utifrån till ”vårt land”. Speciellt den lågutbildade invandraren riskerar att komma i kläm i mötet med det nya landet, med en ny kultur och ett nytt språk. Han förväntas genom vår ”omsorg” snarast kunna ta till sig de egenskaper som för oss ofta är omedvetna, men ändå självklara. Det som skiljer, ser vi tyvärr ofta som brister hos den ”nye svensken”.

Allt lärande är rimligtvis nära förbundet med minnet. Vad kommer vi ihåg från vår barndom?
Själv har jag ett mycket tidigt minne av att jag blev lämnad på ett sjukhus. Jag kan fortfarande måla upp den vita spjälsängen, till vänster innanför dörren, fönstret ovanför osv. Min mamma har berättat för mig hur uppskakad jag var. ”Problemet” är att jag bara var nio månader (!) och egentligen inte kan minnas detta…

”Vid ett och ett halvt års ålder ägde jag en snuttefilt. Den var vit med röda lamm på och jag älskade den över allt annat. Med filtens ena hörn instoppat i munnen var jag redo att utforska världen”. /Emelie S.

” Jag tror att det börjar med intresset av att utforska saker, som t.ex. att stoppa saker i munnen, smaka, röra o.s.v.”. /Fredrik K.

”Jag tror att lärandet börjar i samma stund som man föds. Alla intryck, känslor och intryck påverkar. Nyfikenheten tror jag är vår största tillgång i lärandet. Den ger oss både positiva och negativa erfarenheter”. /Lena S.

”Om vår nyfikna sida får en chans att utvecklas, får vi också smak på kunskapen, och vill ha mer. Växer vi upp i ett slappt hem, är det nog risk att vi inte får den näring till lärande som vi så väl behöver. Jag själv har växt upp i ett hem där man tidigt försåg mej med böcker av alla de slag. Jag har fått höra att jag redan som 4-åring flytande läste böcker, skrivna för mycket äldre barn. Mitt intresse var så starkt att jag smög med mej en ficklampa för att kunna ligga och smygläsa långt efter sovdags”. /Malin B.

”Ett tidigt minne jag har är när jag gick på simskola… Jag var 7 år och jättestolt när jag på andra dagen tog mina första simtag”. /Marie M.

”Ett av mina tidigaste minnen är att jag lärde mig sjunga väldigt tidigt för på dagis kallade de mig tydligen för ’Bergsätters lilla sångfågel’ ”. /Malin O.

”Jag kommer ihåg när jag började skriva bokstäver på förskolan … och jag minns när min syster lärde mig sy”. /Ashraf J.

”Att lära sig spela fotboll med kompisarna var på något sätt roligare än att lära sig spela skalor på fiolen … Men att förstå varför de monotona skalorna som bara gick upp och ner, precis som vardagslivet, var nödvändiga för det kommande musicerandet gick inte att begripa. Hur kunde något som var så tråkigt vara så nödvändigt?”. /William S.

” Det första som jag kan minnas att jag lärde mig göra själv, var att gå uppför trappan till fots. En gång när jag var mycket liten var vi på semester hos mina farföräldrar. De hade en ganska brant trappa och jag kunde inte gå uppför den till fots i början utan jag bara kröp uppför den och det kändes ganska svårt för mig”. /Ludmila J.

”Det jag minns att jag lärde mig var praktiska ting. Förmodligen för att lärandet sätter sina spår bättre vid eget aktivt handlande”. /Ulrica L.

”Om man från början kunde påverka utvecklingen av barnens hjärna och lära dem att använda större delen av den, så tror jag att vi skulle ta det största steget hittills i samhällsutvecklingen. Vi skulle förbättra oss inom alla områden, t.ex. musik, konst, medicin, Hi-tech…”. /Edo D.


Drivkrafter

Kommentarer från vuxna studerande tyder på ett naturligt behov av lärande – åtminstone hos barn. Kan man behålla denna lust? Vad är det främst som driver den vuxne att fortsätta sträva efter kunskap?

Varifrån får vi viljan att lära? Ytterst är det väl en fråga om att överleva, men i mindre sammanhang har vi nog en naturlig drift att ”bemästra” de utmaningar som vi ställs inför. Det finns ett naturligt behov av att tillhöra gruppen, och då bör man inte göra bort sig. Kanske kan en ny gruppidentitet uppstå i studiesamvaron.
Tyvärr har nog många vuxenstuderande med sig en bild av misslyckande – i och utanför skolan. Detta blir ett hinder att forcera. Drivkraften har dock tydligen varit starkast bland våra studerande. Hos mina studerande kan drivkraften vara att lämna ett stadium …

”Det som driver mig nu är att inte hamna på ett fabriksgolv igen …”. /Fredrik K.

Eric S. har samma erfarenheter: ”… jag har tröttnat på verkstadsindustrin och vill göra något annorlunda”.

”Skolan var den värsta plågan i mitt liv … Efter min gymnasieutbildning började jag jobba på en fabrik. I början tyckte jag att det var roligt, jag lärde mig nya grejer varje dag, fast efter ett par år, när det inte fanns något nytt att lära sig, fick jag panik av all miljö runt omkring mig. Det värsta av allt var besök vi fick då och då av olika företag, kostymherrarna som hade övervakat vårt arbete. Det fick mig att känna mig underlägsen på något sätt och inse att jag har missat något i livet och det är skolan”. /Edo D.

”Utan kunskap är man en nolla … ”. /Lona M.

Man uttrycker också förhoppningar om att kunna gå vidare till någonting nytt:

”För att bli accepterad i dagens samhälle, känner jag kravet att man måste vara väldigt allmänbildad, välinformerad och insatt i ALLT. Man ska ha åsikter och kunna uttala sig, det duger inte att säga: ’Jag vet inte’ Det är därför jag vill lära!”. /Linda K.

”Jag brukar gå runt i rummet, när jag pratar i telefon och detta gör min dotter också, fast jag inte har lärt henne det. Jag lärde mina syskons barn sjunga, rita … och nu börjar jag att lära mitt barn allt som jag kan och därför vill jag studera vidare”. /Ashraf J.
”Det är samtidigt våra barn som är drivkraften. Jag är och vill vara en förebild för våra barn. Allt går om man är tillräckligt motiverad. Det ska alla barn leva efter. Det uppnås genom beröm och uppmuntran”. /Ulrica L.
”Vissa saker lär man sig för att man själv vill och är intresserad av, andra orsaker, t.ex. arbetsmarknaden driver också fram ett tvång att lära”. /Anette K.
Emelie S. avbröt en utbildning som hon trivdes med, på Mitthögskolan i Östersund, då hon insåg att målet egentligen var ett annat …

” … jag skulle bli journalist. Så jag avslutade mina studier och lät flyttlasset gå tillbaka till Motala. Det var ett stort steg, ett avgörande steg … Gymnasiebetygen var inte tillräckligt höga för att ta mig in på Journalisthögskolan och jag tog därför plats vid skolbänken på Komvux”.

”Jag hade i många år gått och funderat på studier när min arbetsplats lades ner. Tyckte dock att min privata situation var något otrygg, så dagarna gick … men nedläggningen kom alldeles i rättan tid. Jag är motiverad till tusen, barnen är större, och jag inser att jag är mycket lyckligare nu när jag får utvecklas mentalt. Men var sak har sin tid och min tid är nu”. /Malin B.


Självbild

Din egen självbild, tilltron till dig själv… är den avgörande för din personliga utveckling och för dina studier, med tanke på motivation, trivsel och resultat?

Förmågan att lyckas i sina föresatser hänger nära samman med tilltron och självförtroendet. Här ser jag som lärare en rejäl utmaning. Mitt mål är att skapa en trivsam atmosfär, där vi kan närma oss Säljös ideal – det vardagliga samtalet. Därefter kan vi bygga vidare på såväl en positiv självbild som utökade kunskaper. Om man inte tror på sig själv – vem ska då göra det?

”Min egen självbild är usel och min tilltro till mig själv är minst lika dålig. Trivs i skolan gör jag och resultaten är någorlunda”. /Anette S.

”Jag har alltid haft känslan av att allt, vad det än handlar om, är för svårt och krångligt för mig. Jag motarbetar mig själv för i själva verket är jag inte så ’korkad’ som jag tror”. /Lena S.

”Tänker jag mera optimistiskt går det lättare för mig än när jag bara tänker ’jag kan inte … , jag orkar inte … , jag är för dum …’ ”. /Annika R.

”Jag tror att självbilden är otroligt viktig i lärandet, men för att få självförtroende måste man våga lära! När man väl får intresse för ett ämne, kommer mycket av sig självt. Studerar man så är det även viktigt med en lärare som är positiv och uppmuntrar elevens positiva egenskaper”. /Malin B.

”Min självbild har ju förändrats också i takt med mina studieresultat. Jag känner mig inte lika värdelös längre, men kraven på mig själv har blivit högre”. /Malin O.

”I barndomen är tryggheten ofta knuten till något materiellt, senare i livet övergår tryggheten till att omfatta vänner, nära och kära. Jag tror dock att den sanna tryggheten endast återfinns inom oss själva”. /Emelie S.

Min erfarenhet under alla mina år inom vuxenutbildningen är att självförtroendet hos de studerande brukar växa snabbt, efter hand som man känner en allt starkare grupptillhörighet och ökad trivsel, tillsammans med motiverade studiekamrater och engagerade lärare.
Hinder

Något som ligger nära drivkrafter och självbild, är hinder… Vilka hinder upplever de studerande, på sin väg mot nya mål?

Man kan nog också utgå ifrån att tidigare erfarenheter av skolan inte är enbart positiva, utan till och med övervägande negativa. Rädsla och osäkerhet kan prägla mötet med skolan.
Dunebrandt nämner faktorer som bristande studievana, sociala problem och bristfälliga språkkunskaper som ofta oöverstigliga hinder. Tidigare misslyckanden och därmed oro och olust inför tanken på skolan i allmänhet har kanske satt outplånliga spår. Man kan sakna erfarenhet av att bli sedd…att bli bekräftad av läraren. Det finns exempel på att läraren har förstärkt den redan tidigare låga självkänslan.

För flyktingar och invandrare kan det finnas svårfrånkomliga hinder, i form av negativa erfarenheter från såväl hemlandet som det nya landet:

”Jag har behållit barnets lust att lära mig, men det som har hindrat mig var förtryck i Irak och nu underskattning i Sverige … språket och integrationen är nya hinder”. /Khalil I. J.

Det kan röra sig om praktiska hinder: ekonomi och familjesituation, tidsbrist, planering, studieteknik, svårt med koncentrationen…

”Eftersom jag har barn, så spricker ofta min planering. T.ex. om jag har tänkt plugga extra mycket en viss kväll så somnar inte barnen som de brukar. Typiskt! Måste bli bättre på att utnyttja min tid när barnen är på skola och dagis”. /Lena S.

”Det svåraste för mig som vuxenstuderande är att man inte är van att tänka på det nya sätt som krävs i studierna idag. Att man ska lära sig själv! Jag tyckte det var bra då på 80-talet, när man fick klara direktiv av läraren, sen kunde man utefter eget intresse vidareforska i ämnet om man ville … Att det i de flesta situationer förutsätts att man har en dator och kan hantera en dator kan också vara jobbigt”. /Anette K.

Problem kan upplevas i studiesituationen:

”Min rädsla för att tala inför folk”. /Anette S.

”Om man hamnar i en svacka, är man själv ett stort hinder i studierna. Då tappar man motivationen, men oftast tar man sig igenom och det stärker en istället”. /Marie M.
Speciellt kvinnor uttrycker oro inför en osäker ekonomi, yttre och inre press; en känsla av att allt måste hinnas med och fungera som förut, ingenting kan väljas bort. De har fortfarande ansvaret för hushåll, matlagning och städning – för att inte tala om barnen.


Synen på lärande och kunskap

När vi lär oss, utvecklar vi kunskap, men vad innebär dessa begrepp, för dig?
”För mig är lärande aktivitet! Man håller sig levande, aktiv och vidsynt. Jag har alltid med mig ett talesätt som hjälpt mig många gånger: ’Man skall aldrig ångra det som man gjort, bara det man aldrig gjorde!’ Det får mig att vilja lära mer!”. /Malin B.

”Kunskap för mig är att förstå och få insikt i olika saker. Kunskap berikar mitt liv och gör att jag ’växer’ som människa”. /Christina R.

”Kunskap … betyder i enkel mening att få makt. Något att se upp till ... Jag beundrar exempelvis de lärare som har kunskap inom ett ämne. Men kunskap är också att kunna dela med sig på ett tydligt och lätt sätt”. /Ulrica L.

”Kunskap och lärande betyder inte enbart förmåga att kunna rabbla ur sig fakta likt en papegoja, utan snarare att kunna se sammanhang, dra paralleller och egna slutsatser, utifrån den kunskap man inhämtat. Det vill säga att kunna använda sig av den”.
/Linda K.

De flesta anser att kunskap är attraktivt i sig, men samtidigt främst ett medel eller verktyg att uppnå de mål som man strävar efter. Vi är säkert också i allmänhet överens om att lärande och kunskap är två begrepp som står varandra mycket nära – även om vi inte klart kan definiera något av begreppen. Det finns så många olika typer av kunskap, liksom av personliga lärstilar.


Lärandeprocessen

Vi tänker oss tillbaka tio tusen år, till en människotyp med en livslängd på 25-30 år. Vad tänkte och hur levde människan? Märkligt nog tycks varken kropp eller hjärna ha utvecklats markant sedan dess, men världen runt omkring oss ter sig helt annorlunda. Vi lever mestadels i sociala grupper, kommunicerar och hämtar intryck, inte bara ifrån grannen, utan ifrån hela världen. Den tekniska utvecklingen är hisnande. Men hur ska individen kunna utvecklas i samma takt och finna sin plats i tillvaron?




Huvudfrågan inom universitetsvärlden tycks nu, enligt Säljö, vara hur vi ska kunna gå från undervisning till lärande. Inom skolans område har ju historiskt sett läraren – eller någon annan auktoritet – alltid talat, och de som skulle lära sig har förväntats lyssna. Man har tagit fasta på vad elever reproducerar, dvs. memorerar, skriver och svarar - inte vad de tänker. Nu är det kommunikation och det vardagliga samtalet som premieras.


Hur ser du på lärande? När – var – hur lär du dig bäst?

Vi kan enas kring några honnörsord och begrepp som starkt befrämjar ett lyckat resultat av lärprocessen: nyfikenhet, motivation, engagemang och ett aktivt sökande efter kunskap. Därutöver skulle jag gärna vilja vara utrustad med både begåvning och erfarenhet – och inte minst, ett gott självförtroende.
Inom idrotten vore det helt befängt att tro att alla skulle må bra av att genomföra samma träningsprogram – samma vikt i tyngdlyftning, samma höjd i höjdhopp och samma takt i löpning, men inom skolans värld finns det fortfarande studerande som saknar ”den gamla skolan”, där läraren huvudsakligen föreläste och förmedlade samma budskap till alla. Fakta pluggades in, utan högre krav på eftertanke eller ifrågasättande; enkelt för en del, men knappast rättvist eller maximalt utvecklande för alla.
Samspelet mellan informellt och formellt lärande är intressant. Vari består skillnaden för unga och vuxna? Lär sig vuxna mer medvetet utanför och inom skolan? Lär man sig olika saker? Är det främst individuella skillnader? Kön? Generationsfråga?
Bland vuxna handlar det väl mera om utbyte av information och erfarenheter!? Vi har alla olika inlärningsstilar, varför pedagogiken bör, om möjligt, utgå ifrån den enskildes behov och förutsättningar.
En klar majoritet av dagens studerande är övertygade om att det inte finns någon pedagogik eller undervisningsform som passar alla lika bra. Kunskap är ju inte någonting som ensidigt förmedlas från lärare till studerande. Jag tror på Säljös strävan mot en ömsesidig kommunikation mellan lärare och studerande som en modern form av pedagogik, där vi i mindre grupper borde kunna anpassa samtalet efter vars och ens förutsättningar.

”De lärare som kommunicerar med sina elever och får med dom i sitt engagemang har pigga och nyfikna elever som är villiga att lära sig. En lärare som mal på och förväntar sig att alla lyssnar och sedan ger en massa uppgifter att göra, utan att bry sig om ifall man har lärt sig något, får uttråkade och omotiverade elever”. /Lena S.

”Idag är kommunikationen ett livsviktigt medel för att hela samhället ska fungera”. /Ulrica L.

”Det som gör det roligt att studera som vuxen är att nu ifrågasätter man läraren. Och vinner någon enstaka gång!”. /Joakim S.

På frågan om du tror att man kan nå bortom ren reproduktion till produktion av kunskap, svarar Emelie:
” Jag är lite kluven till om vi kommer att nå bortom ren produktion till produktion av kunskap. Idag ser vi att utvecklingen går mot problembaserat lärande och det tillämpas framför allt på högskolor. Jämför man med då jag studerade på gymnasiet och gymnasieskolans undervisningssystem idag ser man tydliga skillnader och det till det bättre.
Jag tror att vi kommer att nå en bättre lärandeprocess och mer långvarig kunskap om vi tillåts tänka efter och reflektera själva. Men jag tror inte att vi helt kommer att frångå den reproduktiva kunskapen, lärarna behöver ett underlag för betygssättning och eleverna vill producera för att visa vad de går för. Däremot hoppas jag att vi mer och mer blandar in produktion av kunskap i undervisningen. För ett lärande som endast baseras på att läraren talar och eleverna lyssnar bidrar inte till utveckling på lång sikt. Inte heller till livslångt lärande.
Att skapa motiverade och engagerade elever handlar om att låta dem få utrymme i undervisningen, att de får mer att säga till om och påverka, samtidigt som läraren frångår rollen som talare till rollen som lyssnare. Tillåter man elever att reflektera mer över sina egna livserfarenheter och tidigare kunskap lär de sig också på ett bättre sätt. /Emelie S.


Vad är det som styr ditt lärande? Klarar du av att prioritera?



I en situation av tilltagande besparingskrav går tankarna ibland till Georges Orwells och Aldous Huxleys klassiska och skrämmande framtidsvisioner, där den enskilde systematiskt styrs i den riktning som är mest gynnsam för samhället i stort, utan hänsyn till individens intressen
Det kan för många vara svårt att prioritera och gallra bland alla uppgifter. De flesta är dock positiva till en större frihet och ett utökat ansvar för sitt eget lärande. Samtidigt ställer det höga krav på disciplin och förmåga att planera.

”Jag studerar heltid och läser olika ämnen och mellan lektionerna finns långa pauser och jag kan inte pendla hem, så därför stannar jag i skolan. Där kan jag inte läsa i lugn och ro för jag kan inte koncentrera mig. Hemma måste jag göra allt som mitt barn behöver tills hon somnar. Efter det finns inga krafter kvar för studier”. /Ashraf J.

Visst ska vi ha en skola för alla, men en pedagogik för alla är tveksamt. Det finns knappast något gemensamt kunskapspaket att lämna över till alla att användas och utnyttjas på samma sätt. Däremot anpassar jag gärna pedagogiken till ett gemensamt mål, där det gäller att åstadkomma den naturliga kommunikationen, det vardagliga samtalet, som Säljö efterlyser.

”Det har skrivits åtskilliga böcker som utlovar knep för att göra studierna enklare. Där talas det om att ”coacha sig själv, sinnestillstånd, helhetsläsning etc. Gemensamt för alla knepen är att de har olika effekt på olika individer. Därför gäller det att prova sig fram” /William S.

Dagens tekniska utveckling: Ser du möjligheter eller främst orättvisor och utslagning?

Den moderna tekniken - har den gjort skolan mera demokratisk eller är det tvärtom? Datorer kanske kostar mer än böcker och tidningar? Men de är nödvändiga, speciellt för låg-presterande elever.
Här har ungdomarna ett klart försprång framför många vuxna – men även inom vuxengruppen är skillnaderna avsevärda mellan dem som använder datorer och dem som inte gärna gör det. Om man i det dagliga arbetet och i hemmet är van vid att utnyttja modern teknik, måste situationen bedömas som väsensskild från den som bara för ett par decennier sedan var den gängse. Lärande sker ju självklart i stor eller störst omfattning utanför skolan – informellt.
En fullständig demokrati förutsätter allas tillgång till ett gemensamt språk. Idag är det rimligtvis så att många äldre känner sig åtminstone delvis utestängda från allmän information, p.g.a. bristande kunskaper i engelska, förutom brister i informationsteknik.
Våra barn växer dock upp med den nya tekniken. Om vi ser den som en möjlighet, ett redskap för kontakt och samspel mellan människor, så ger den enorma möjligheter, såväl inom utbildningen som privat.
Ett livslångt lärande är knappast något nytt påfund – det torde alltid ha funnits och fungerat naturligt; tidigare århundraden, före 1800-talet i ännu större utsträckning, rent informellt, från man till man, från kvinna till kvinna, och från föräldrar till barn. Man har lärt det man har haft behov av - som nu. Men i vår tid skapar vi många nya ”onödiga”(?) behov. Tänk att inte förstå sig på videon, datorn eller mobiltelefonen…

Vi lärare får ibland kritik för att vara förändringsobenägna, men apropå IT och internet vill jag hänvisa till en undersökning av forskaren Mancall, som konstaterar att ”endast en procent av tiden då lärare och elev hade kontakt med varandra krävde mer av eleven än enbart reproduktion”. Detta ger oss onekligen en tankeställare, och berättigar till en viss skepsis. Om elevens sökande reduceras till reproduktion, har pedagogiken fått ge vika för tekniken, där det borde vara tvärtom. Vilken effekt har tillgång till den nya tekniken på elevers lärande? Det måste vara utgångspunkten för vår inställning till IT.

De flesta är positiva och ser tekniken som en utmaning, men åsikterna varierar:

”Den tekniska utvecklingen är skrämmande och det finns ingen möjlighet för människan att utvecklas i samma takt”. /AnetteS.

”Jag ser möjligheter med den nya tekniken, speciellt i demokratisk mening, att alla har tillgång till ett stort nätverk som kan fungera för att stimulera och tillåta olika åsikter (yttrandefrihet)”. /Bekim L.

” För mig är den tekniska utvecklingen spännande. Jag gillar teknik och jag använder dagligen min dator i såväl arbete som studier. Men för andra kanske inte utvecklingen ter sig lika spännande. Problemen är att de som inte har möjlighet att hänga med i den tekniska utvecklingen kommer på efterkälken och i slutändan bidrar det till att vi skapar ett segregerat samhälle där skillnaderna mellan dem som har och inte har tillgång till teknikens värld blir alltmer påtagliga.
Problemen med den tekniska utvecklingen är också att barn lär sig att skriva på dator istället för att utveckla en egen skrivstil. Många har problem med att skriva för hand och tar hellre till tangentbordet. En elementär kunskap går därmed förlorad. Nya datorer dyker hela tiden upp på marknaden och i skolan är tillgången till datorer numera en självklarhet. Datoranvändningen har integrerats mer i undervisningen och många barn lär sig till och med alfabetet via cd- rom. Kanske är det så att vi låter datorn göra för mycket, att vi låter den tänka åt oss. För man behöver inte kunna grammatik längre eftersom datorn rättar eventuella fel. Du behöver inte kunna stava, ej heller att räkna. Vår hjärna har kanske, grovt uttryckt, ersatts av en hårddisk”. /Emelie S.

Av Roger Säljös sätt att använda begreppet situerat lärande, framgår att allt lärande, liksom våra tankar och handlingar ”ingår i, skapar och återskapar kontexter” (s135). Författaren understryker att ”våra handlingar är delar av – situerade i – sociala praktiker och därmed beroende av vilka förutsättningar vi uppfattar vara aktuella i en given situation” (s131).
Utifrån dessa yttranden och Säljös redovisning i övrigt, sammanfattar jag min tolkning av begreppet situerat lärande så att vi tänker, handlar och lär oss i ett sammanhang – en situation. Det är sällan frågan om en envägskommunikation, utan lärandet utvecklas i en naturlig, ofta informell kommunikation med andra. Självklart är vi också, mer eller mindre aktivt, delaktiga i denna process på så sätt att vi både utvecklas och utvecklar, både påverkas och påverkar vår omgivning.
Om jag tolkar Säljös argumentation över mänskligt lärande i ett vidare perspektiv, så har jag fått uppfattningen att kommunikationen, och i synnerhet det naturliga samtalet, är grogrunden för våra tankars utveckling mot lärande. Följdriktigt blir situationen eller sammanhanget, liksom den närmaste sociala omgivningen avgörande faktorer för att befästa ett situerat lärande. Det moderna samhället ställer allt högre krav på den enskilde, och Säljö resonerar kring temat hur det egentligen går till när vi lär oss; vilka förutsättningar som måste föreligga för att lärandet ska bli effektivt. Det kan gälla såväl intellektuell som fysisk utveckling. Redan i bokens förord förklarar författaren huvudsyftet med boken – att övertyga läsaren om att perspektivet för allt mänskligt lärande bör vara både kommunikativt och sociohistoriskt. Kunskap uppstår och frodas naturligt i det vardagliga samtalet, i kommunikation mellan människor. Den enskilde uppfattar, tar till sig och funderar; och för senare vidare sina tankar eller upptäckter i nya möten.
Med fordon, TV, radio och andra typer av artefakter kan vi förflytta oss långt utanför den sfär som i människans begynnelse inte ens var möjlig i tankens värld. Genom dessa redskap har vi förändrat vår syn på omvärlden. Vårt tänkande färgas av vår omgivning, vår kultur. Språket spelar här en väsentlig roll. Det är en förutsättning vid nästan all kommunikation – inte minst då vi talar om någon eller någonting som inte är närvarande. Kunskap skapar både gemenskap och utslagning, beroende på om man har eller saknar tillgång till det som utmärker gruppen.
Säljö betonar det nära sambandet mellan tänkande och kommunikation. Det är i samvaron med andra som vi utvecklar våra tankar och nya idéer uppstår. Samtidigt reagerar han på att vi inom skolans värld inte främst har tagit fasta på vad våra studerande/elever tänker, utan på vad de skriver som svar på olika tester och tentamensuppgifter. Detta är ju inte alls samma sak, som Säljö påpekar – många har svårt för denna kommunikationsform och behöver utveckla den under hela livet..
Situationen är formell och uppfattas ofta som onaturlig. Den mäter knappast hur någon skulle bete sig i en autentisk miljö, utanför skolan.
Avslutningsvis vill jag konstatera att såväl tankar om lärande som kunskapsinriktning och behov förändras med tiden; förhoppningsvis är vi inom vuxenutbildningen sedan en tid på väg emot en effektivare pedagogik, där vi kan möta den enskilde studeranden i en informell och naturlig kommunikation, i en berikande och utvecklande samvaro.

Inflytande – inom vilka områden och på vilket sätt?

Tycker du att du har kunnat påverka din studiesituation inom följande områden?

Alternativ:

Arbetsformer klassundervisning, grupp, individuellt…
Kursinnehåll prioritering, tyngdpunkt …
Hemarbeten läxor, projekt …
Allmänt: önskemål, synpunkter får positivt gensvar


Resultat Inget svar I mycket I ganska I ganska Inte alls
hög grad hög grad låg grad
i procent
(avrundat)

Arbetsformer 12 9 58 21 1

Kursinnehåll 9 7 47 33 4

Hemarbeten 6 21 50 22 2

Allmänt 10 19 50 20 1


Kommentar

Om vi först tittar på ytterligheterna, ”i mycket hög grad” och ”inte alls” blir utfallet, med början från arbetsformer: 9-1, 7-4, 21-2, 19-10. Enastående positivt! Ett par undantag görs dock för möjligheten att påverka kursinnehållet. Om gränsen istället dras mittemellan positiva och negativa intryck blir motsvarande siffror för:

Arbetsformer 67 - 22 Utmärkt! Kan knappast vara mera övertygande.
Kursinnehåll 54 - 37 Klar majoritet. Bra. Flera obligatoriska moment. Svårare att påverka.
Hemarbeten 71 - 24 Här kan man tolka olika. Inriktning eller omfattning?
Allmänt 69 - 21 Strålande. Positivt gensvar!


De studerande markerar överlag positiva intryck, och goda erfarenheter av att få gehör för sina önskemål. Resultaten kan utgöra underlag för ett fortsatt arbete i samma anda.
Något som förundrar mig är ändå de relativt höga siffrorna för ”Inget svar”. Om den studerande verkligen vill ta ansvar för sin studiesituation och ha ett inflytande i dessa frågor, bör väl det egna engagemanget i dessa frågor var totalt!? Kan inte, vill inte, orkar inte…?
Detta tål att fundera på – eller fråga de studerande, men vilka svarar då…?

Mina nuvarande studerande delger mig sina synpunkter och tolkar resultaten av enkäten utifrån en gruppdiskussion angående:

Arbetsformer:

”Rättvisande svar. Finns stor chans att påverka idag, om man bara gör sin röst hörd, och det är ju upp till var och en”.

Kursinnehåll:

”Helt OK, men vi fastnade lite på antalet svar på 3: ’I ganska låg grad’, då man faktiskt kan påverka tyngdpunkten i fördjupningen som oftast är individuell och om valfritt ämne. Större chans borde ej fås”.

De flesta påpekar att kursinnehållet i stort sett är fastlagt, enligt allmänna kursplaner för ämnet, men att man anser sig kunna påverka det mesta inom kursens ramar, såsom prioritering, och tyngdpunkt.

Hemarbeten:

”Det är helt individuellt, du kan ju påverka genom att göra / ej göra hemuppgifterna, det är upp till dig själv. Chansen att påverka är därför redan stor”.

Allmänt gensvar:

”De flesta verkar vara överens om att chansen att påverka genom önskemål, synpunkter osv. redan är stor så större utrymme bör ej vara nödvändigt”.

”Oftast är lärarna flexibla och öppna för förslag”.

Några nämner dock att öppenheten varierar mellan olika lärare och ämnen.

En allmän tolkning av resultaten är att svaren ”i ganska hög grad” innebär att man är nöjd, och ”i ganska låg grad” att man tycker att lärarna vet bäst, och därför inte har engagerat sig speciellt mycket för att få till stånd en förändring i dessa frågor…


Kanske finns det annat som är viktigare att kunna påverka. Vad? Hur fungerar det där?

Andra områden där man skulle vilja ha ett utökat inflytande inom är:

– skollokaler, bibliotek, studierum, arbetsmiljön.

– schemakrockar.

Schemakrockar i kombination med håltimmar engagerar de studerande starkt. Dels vill man i möjligaste mån undvika schemakrockar, dels vill man kunna utnyttja de håltimmar som trots allt uppstår, på ett effektivt sätt. Det ställer höga krav på möjligheten att få tillgång till datorer och studielokaler, där man kan koncentrera sig och få studiero. Många upplever skolmiljön som alltför stökig, samtidigt som hemmiljön i stor utsträckning består av hushållsarbete och barnpassning. Här bör vi arbeta för att förbättra studiemiljön och underlätta studierna.

Avslutning - med en kort sammanfattning av min tidigare utredning som bakgrund

Den övergripande uppgiften med denna uppsats har varit att utreda förutsättningarna för lärande i modern forskning och i verkligheten.
Roger Säljö pläderar för en öppen dialog mellan berörda parter, där det naturliga samtalet är ett viktigt delmål i kommunikationen mellan lärare och studerande. Lärande är en process som utgår ifrån engagemang och ansvarstagande; ett aktivt deltagande och medinflytande, oavsett om det gäller ett formellt eller informellt lärande.
Henry Egidius betonar vikten av ett självstyrt lärande, där slutmålet är ett lärande samhälle, utifrån en amerikansk förebild – a learning society.
På komvux möts människor av olika åldrar, bakgrund och intressen. Det är min övertyg-else att den moderna pedagogiken, med den studerande i centrum, underlättar möjligheten till nya kontakter och samarbete. Detta kan åstadkommas i grupparbeten, men också genom utrymme för diskussioner såväl inom klassrummet som utanför. Flera kommentarer från intervjuerna tyder på en ökad självinsikt och förståelse för andras situation.
Visst är konkurrensen hård, och målen är ju att höja betygen och få behörighet för högre studier, men funderingar kring betyg har kommit i skymundan. Det är glädjande nog andra frågor som engagerar, både från enkäten och intervjuerna, liksom i klassrummet i övrigt.
Ett begrepp som däremot genomsyrar både skriftliga och muntliga kommentarer om de studerandes egen utveckling är självförtroende. Kanske har det varit en ”bristvara” hos dem tidigare, men inte nu längre. De tror på sig själva och ser möjligheter, mer än hinder. Som en logisk följd av detta, liksom av upplevelsen av trivsel och engagemang, borde rimligtvis även målen i hög grad kunna uppnås.
En förutsättning för trivsel är att man anser sig kunna påverka sin situation. Resultatet av enkätfrågor om de studerandes möjligheter till inflytande tolkar jag som tillfredsställande, inte minst med tanke på att de flesta nyligen har påbörjat sina studier på komvux.
Genom såväl enkäten som intervjuerna anser jag mig ha fått helt övertygande besked om att de studerande i min undersökning överlag är mycket nöjda med sin studiesituation.

Frågor att arbeta med, anser jag vara de områden som de studerande själva tar upp, utanför enkäterna, nämligen den konkreta studiesituationen. Här rör det sig om att i möjligaste mån kunna undvika schemakrockar, att få utökad tillgång till modern teknisk utrustning och att få studiero i ändamålsenliga lokaler. Det handlar således om att i större utsträckning själva kunna styra när – var – hur man lär sig!



Källförteckning

Crashen, S. (1984). Undervisning kan befrämja språkinlärning. Språkforskaren Stephen
Crashens uppsats ”Theory versus practice in language training”, översatt och recenserad av Jacobson, R. Stockholm: Tidningen På lätt svenska, nr 12/84.

Dunebrandt, T. (2001). Det är som att ha ett värde - En fenomenologisk studie om vuxna
gymnasieelevers uppfattningar av begreppet självförtroende och dess betydelse för lärande. D-uppsats, Lärarhögskolan, Stockholm.

Egidius, H. (2002). Pedagogik för 2000-talet. Falun. Natur och kultur.

Gillblad, A. (1993). Utbildningen måste vara lustbetonad. En recension av en föreläsning av
Siv Their, doktor i vuxenpedagogik. Personal & Ledarskap, häfte nr 8.

Hammarén, M. (1992, 25 oktober). Aldrig för gammal för att lära. Svenska Dagbladet.

Hård av Segerstad, H., Klasson, A., och Tibelius, U. (1996). Vuxenpedagogik – att
iscensätta vuxnas lärande. Lund: Studentlitteratur.

Johansson, B. & Svedner, P.O. (1998). Examensarbetet i lärarutbildningen: undersöknings-
metoder och språklig utformning. Uppsala: Kunskapsföretaget i Uppsala AB.

Ladberg, G. (2000). Skolans språk och barnets. Lund: Studentlitteratur.

Lindström, F. (2000). Världens dåligaste språk. WS Bookwell, Finland.

Läroplan för de frivilliga skolformerna.(1994). Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Madsén, T. (1999). Lev Vygotskij – en aktuell röst ur det förgångna. Ped.magasinet, nr 1/99.

Mäkitalo, Å.(Red.) & Olsson, L.-E. (Red.). (1997). Vuxenpedagogik i teori och praktik,
kunskapslyftet i fokus: Kommittén om ett nationellt kunskapslyft för vuxna. SOU: 157:158. Stockholm.

Nyhed, C. (Red.). (1995). Från livsfas till livsform. Nordisk antologi om vuxenpedagogik
och vuxenutbildning. Stockholm: Nordisk Folkeuniversitet.

Regeringens proposition 2000/01: 72. (2001). Vuxnas lärande och utvecklingen av
vuxenutbildningen. Stockholm.

Stigmar, M. (1998). Internet och metakognition – en forskningsansats. IT, nr 4/98.

Säljö, R. (2003). Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv. Stockholm. Prisma.

Trost, J. (1994). Enkätboken. Lund: Studentlitteratur.

Trost, J. (1997). Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur.

Wallén, B. (2001, 14 november). Informellt lärande också en resurs. Hufvudstadsbladet.


ATT LÄRA SIG ATT LÄRA…

Utgå ifrån stencilen: Roger Säljö: Lärande i praktiken som vi har studerat i undervisningen, och, inte minst, dina egna erfarenheter. Försök att besvara följande frågor så noggrant som möjligt, med tanke på en uppföljande diskussion i grupp och klass kring ämnet lärande.

1 Ett livslångt lärande: Vi är verkligen sena i starten. De flesta däggdjur reser sig upp på vacklande ben redan efter några timmar. För oss tar det nästan ett helt år… men vi kommer snart ifatt och drar ifrån. Hos Vygotsky föds barnet in i en delvis färdigstöpt form, med en omgivning som har vissa förväntningar på den nya människan. Barnet smälter in i en social miljö, tar till sig omgivningens värderingar och kunskaper. Härigenom blir barnet mera beroende av de vuxna än hos Piaget, där barnet mera självständigt tillåts söka, finna och skapa på egen hand, utifrån behov och intresse, förutsättningar och mognad.

Hur tror du att det började? Har du några egna minnen från något du lärde dig tidigt?

2 Drivkrafter: Har du lyckats behålla barnets lust och behov av att lära och utvecklas?
Vad är det främst som driver dig att studera vidare och fortsätta att lära?

3 Självbild: Din egen självbild, tilltron till dig själv… är den avgörande för din personliga utveckling och för dina studier, med tanke på motivation, trivsel och resultat?

4 Hinder: Vilka var/är de svåraste hindren att forcera inför dina nuvarande studier?

5 Kunskapssyn: När vi lär oss, utvecklar vi kunskap, men vad innebär egentligen detta begrepp, kunskap, för dig?

6 Lärandeprocessen: Vi tänker oss tillbaka tio tusen år, till en människotyp med en livslängd på 25-30 år. Vad tänkte och hur levde människan? Märkligt nog tycks varken kropp eller hjärna ha utvecklats markant sedan dess, men världen runt omkring oss ter sig helt annorlunda. Vi lever mestadels i sociala grupper, kommunicerar och hämtar intryck, inte bara ifrån grannen, utan ifrån hela världen. Den tekniska utvecklingen är hisnande. Men hur ska individen kunna utvecklas i samma takt och finna sin plats i tillvaron?

Huvudfrågan inom universitetsvärlden tycks nu, enligt Säljö, vara hur vi ska kunna gå från undervisning till lärande. Inom skolans område har ju historiskt sett läraren – eller någon annan auktoritet – alltid talat, och de som skulle lära sig har förväntats lyssna. Man har tagit fasta på vad elever reproducerar, dvs. memorerar, skriver och svarar - inte vad de tänker. Nu är det kommunikation och det vardagliga samtalet som premieras.

Hur ser du på lärande? När – var – hur lär du dig bäst?
Vem eller vad styr vad du lär dig? Klarar du av att prioritera och gallra.
Tror du att vi kan nå bortom ren reproduktion till produktion av kunskap?
Har du funnit någon allmängiltigt effektiv pedagogik? Metodik?
Dagens tekniska utveckling: Ser du möjligheter eller främst orättvisor, och utslagning?
Hur skulle du slutligen vilja definiera begreppet lärande?



Enkätgeneratorn Adam version 10.0 2002-08-25/lpeKomvuxenkätht 2002 3/19/03 1:43:46 PM (deadline 12/24/02) Genom att klicka på en blå siffra i kolumnen till höger kan du generera resultatet med det valda alternativet ...