Det vita ljuset

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

I en stor skog i Småland låg det ett litet hus som var mycket gammalt. Det var gjort av ek och jord och hade ett fint tak som det växte gräs på. Dörren till stugan var lite skev, så den gick aldrig riktigt att stänga, och kall luft sipprade in genom springan under de kalla vintermånaderna. Fönstren var stora på ena långsidan och små på alla andra. Det stod övergivna krukor med vissna blad i mitten av trädgården som var förfallen, och det var omöjligt att säga var gränsen mellan skog och trädgård gick.
På dagarna var det ofta frusen och hård mark som gjorde att man fick bra fäste när man gick eller sprang, vilket var viktigt när man var idrottare, som den mannen som bodde i stugan var. När det inte var kallt regnade det, och skogen blev till en enda stor lerpöl med stugan som en ö, mitt ute i havet. Under sommaren var det lyckligtvis varmare och bättre väder. När solen sken genom grenarna, bildade strålarna ett oregelbundet mönster som lade sig på Kristoffers jacka, och han kände, om än lite tveksamt, att det ändå var värt att leva.
Han hade brunt hår som låg i lockar på huvudet och bruna mandelformade ögon som gnistrade i soljuset. Hans tajta jacka visade att han hade en atletisk kropp. Musklernas silhuett avspeglade sig under vindtygsjackan och de breda axlarna och starka halsen gjorde honom till en person som man skulle kalla för "stark,stor och klumpig" om man inte hade sett honom på löparbanan. Han var otroligt rörlig och vig och framför allt snabb.
Han hade flyttat till stugan för ett år sen då han hade blivit anklagad för att ha dopat sig i en internationell, viktig tävling. Det var dock inte sant, han var säker på att någon hade fifflat med dopingtesterna. Kanske bara för rädslan att han skulle vinna tävlingen? Det fanns många korrumperade tjänstemän inom idrotten och om man hade mycket pengar låg världen öppen för en. Efter den säsongen som han hade gjort hade alla trott att det var lika självklart att han skulle vinna tävlingen som det var att solen skulle gå upp dagen därpå. Men så blev det inte, och för Kristoffer kändes det som om solen försvann den dagen, för att bli ersatt med ett kallt och slemmigt helvete.
Dagen efter att han hade blivit avstängd lämnade hans flickvän honom, utan att ens lämna ett papper i hallen som förklarade allt. Vad fanns det egentligen att föklara? Han hade varit kär i henne som i ingen annan och hon hade tydligen hittat någon bättre.
Han sprang omkring i skogen på de stigar som han kände till så väl, medan musklerna brände och tröttheten filtrerades genom hela hans kropp. Han var blöt av svett och stjärnor flimrade framför ögonen, men han fortsatte av ren frustration mot ödet och med en pessimistisk framtidssyn som bränsle.
- Ett år, tänkte han, ett år och sen får jag börja tävla igen. En iskall vind svepte in genom granarna och det började dugga lite lätt. Det värkte rejält i Kristoffers kropp och en bild projicerades gång på gång i hans huvud och fick ögonen att tåras för att den var så verklig. Det var ett varmt badrum med ånga som dansade i luften och gjorde den tjock. Mysiga lampor lyste upp hela rummet och på hyllorna över handfatet låg det mjuka, stora, vita handdukar. På ett litet bord brevid badkaret, som var fullt av livliga bubblor, fanns det varma smörgåsar och ett stort glas apelsinjuice. Var det här paradiset?
Han visste inte. Han hade i och för sig konfirmerats när han var femton så som alla andra i hans årskurs, men visste att det var mer för presenterna än för en religiös övertygelse. Att sjunga i kyrkan tyckte han om, med prästen som sjöng högt, de dramatiska melodierna, ledsna, glada eller mystiska som fyllde hela kyrkan med en känsla av att tillhöra en sekt som hade levt i flera hundratals år. Men annars tyckte han att det som prästerna sa oftast var invecklat och onödigt. Han trodde att kyrkan behövde förnyelse och kanske någon sorts ny reformation.
Han hade fått en bra uppfostran och varit duktig i skolan, men framför allt under sportlektionerna där han kunde springa samma sträcka som de andra på hälften av deras tid. Det var ljusa tider, han sprang omkring lätt som en fjäril, övermodig och optimistisk, fylld av sin egen framgång. Nu var allting svårare, och han saknade de sena sommarkvällarna när himlen färgades rosa och vågorna lockade till bad med sitt eviga brus. Han hade nått så långt, med sin passion så brinnande att det enda självklara var den vägen som passionen banade för honom: att springa. Springa bort från sina bekymmer, varva sina problem som låg och gnagde och vinna i spurt mot bitterheten som han ibland drunknade i.
När han sprang de sista meterna på sin vanliga joggningsrunda i skogen, slutade regnet helt plötsligt att falla. Mörkret jagades iväg av ett skarpt vitt ljus som kulminerade i en punkt som gled ned i gläntan han stod i, och träden började röra på sig och sjunga en gammal orientalisk melodi. Från den ljusa punkten kastades blixtar ut i rasande fart på Kristoffer. Han träffades rakt i bröstet men de gjorde honom inte illa utan in...