Kristendosmtolkningar/Livsåskådningsfrågor uppgift 2

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jämför hur Kant och Hegel ser på religionen, förnuftet/förståndet och moralen. Redogör sedan grunddragen för Kierkegaard och Nietzsche gör upp med den hittillsvarande/gängse filosofin (och teologin) i ett kortare (samtiden) och längre perspektiv.

Kant talar om att våra kunskaper är begränsade till vår fenomenvärld och vår uppfattningsform styrs av den och inte omvänt ”All vår kunskap begynner med erfarenheten…” Nordin, 2003, s. 392, och att vi har två källor (sinnligheten och förståndet) ur erfarenhetskunskapen Nordin, 2003, s 393. Verklighet är indelad i kategorier hävdar Kant, de är inte förklarade ur sinneserfarenheten, utan är aprioriska m.a.o. de har skapats av ”subjektiviteten”. Det finns två sorters a-priori kunskapsformer; rum och tid, som är rena åskådningsformer. De tillhör förnimmelsen och kategorierna, som är adekvata begrepp och som hör till förståndet. Förståndet (har tolv kategorier) är inordnat i orsak och verkan, detta är grunden till att vi kan förstå/erfar något överhuvudtaget. Därför är det helt klart att det vi erfar, kommer att vara underordnat orsakslagen eftersom kausaliteten hör ihop med förståndskategorier, samt är en förutsättning för erfarenhetens överhuvud uppger Nordin, 2003, s. 395. Vid sidan av förnimmelse och förstånd finns det en kunskapsförmåga till, förnuftet. Detta ger två slags förnuft, ett teoretiskt och ett praktiskt förnuft i Andersen, 1997, s. 121-122. Det praktiska förnuftet utgör grundsynen för människors handlande och detta är Kants s.k. etik.
Detta praktiska förnuft kritiserar han (var färgad av Rousseaus kontraktsteori), och löser detta angående människans bevarande av den fria viljan kontra underkastelsen till den gemensamma viljan. Han menar att det är förnuftets vilja som är syftet, det praktiska förnuftet är så benäget att fullgöra sin frihet genom att ta på sig själv en allmängiltig lag.
Han uppger att ”den allmänna moraliska förnuftskunskapen” är garantin, för att det är en kunskap om det goda som alla människor (de etiska institutionerna) har enligt Andersen, 1997, s. 124.
Det kategoriska imperativet, som grundar sig på att viljan avgör och Kant talar även om
”lyckans gåvor” (att begåvas med: makt, rikedom, ära, hälsa) inte gör människan god. Den goda viljan blir att handla av plikt motsatsen blir att handla av lust/böjelse. Det bästa exemplet på detta är när en människa handlar utav plikt och är inte egocentrisk el. känslomässigt berörd eftersom hans lag är förpliktelse. Men det är också viktigt med ändamålet. Det kan göras på två sätt 1: kan missbrukas om du hjälper någon av plikt men inte göra det för individens skull, utan för att få egen ära/berömmelse 2: jag hjälper en annan för jag att jag har gjort det till en regel i mitt liv. Då är viljan förbestämd dvs. förnuftet kan sätta mål för våra handlingar och dessutom följa regler. Guds existens och viljans frihet, kan inte bevisas men anses som ”praktiska postulat” annars kan inte moraliskt handlande vara möjligt. Denna moral/förnuft finns då i Gud, han är upphovet till moral (Guds existens är ett antagande) och kristendomen blir då den ädlaste av religionerna (moralreligion och inget annat). Det talas om plikter mot andra speciellt då kärleksplikter mot andra väsen (djur/naturen) men idealet är människor (gyllene regeln). Kärnan av hans budskap är, vördnad (av vördnad hjälper du din nästa) och moralkänslan (etisk förpliktelse är nödvändig) är grundbegrepp angående moral/förstånd. I detta finns det ”radikala onda” som syftar på att människan har en benägenhet för det onda. Kristus frälsningsplan är inget annat än en moralisk fullkomning, som innehåller människans förnuft inlägger Nordin, 2003, s. 131-134.
Hegels syn på religion var att all historia är en utveckling av anden och genom denna blir det en logisk process där en ”tes” ställs mot en ”antites” som tillslut blir en uppgående förening en ”syntes” dvs. förenas i en högre enhet och som sedan börjar om igen (tar aldrig slut). Han använder ett kretsrörelse schema: 1 anden (subjekt/förnuft/individ), 2 samhälls institution, 3 mänskliga sfären. Dessa strider inbördes mot varandra (syntes) vilket resulterar i att Anden/absoluta anden står inför sig själv/skapar sig själv och gör att människan kan vara i det bästa (estetiska), detta är en förnuftstro resonerar Nordin, 2003, s. 424. Detta beror på att splittring - enhets par förutsätter varandra (dialektisk logik), t ex något som är naturligt, kommer tillbaka i något abstrakt som sedan kommer tillbaka och ger frihet/förnuft. Det ofullkomliga är en förutsättning och det absoluta bestämmer sig självt. Från denna ståndpunkt hävdar Hegel, att all historia är en utveckling av anden och genom kristendomen, som är andens höjdpunkt, är detta ”den absoluta” religionen (Gunnarsson, 2007, F9). Slutsats: “Vi blir medvetna om oss själva bara genom att bli medveten om andra” skriver Nordin, 2003, s. 425, det betyder att hon måste relatera till det ”annorlunda” hos den andre. Hegel kritiserar Kant för att hans ”självmedvetna” och ”isolerade” människa, den är en ”fiktion”. Han tycker att Kants etik saknar att människan hör ihop med andra människor enligt Andersen, 1997, s. 133, f.ö. anser Hegel att den bästa sedligheten är staten, där kan en total frihet praktiseras. Människan kan bara vara medveten om sig själv, om en annan människa erkänner det. Detta erkännande gör att man har en identitet, det är detta han kallar ande (ande = moral/förnuft). I den enskilda individen är anden subjektiv, men i de olika konstellationerna är anden objektiv.
Kierkegaard var mot kyrkans hyckleri och hegelianismen, han ville att kyrkan kulle vara som den praktiserande urkyrkan. Hegel hade en försoning mellan tro och vetande (religion/filosofi). Detta är inte möjligt K. tycker att det måste vara ”antingen – eller” inte ”både – och” belyser Nordin, 2003, s. 437. Hegels panteistiska system, tog ingen hänsyn till att se existensen eller den enskilde. Kierkegaard vill ta bort de filosofiska systemen eftersom de ser bort ifrån existens och individualitet (msk. blir bara ett kugghjul i maskineriet/Andens utveckling). Genom viljan har människan ett val och detta symboliserar kristendomen. Kristendomens sanning är ”subjektiv” en sanning för den enskilde och inte en kollektiv och objektiv sanning (Hegel) som den ”absoluta andens”. Den äkta sanningen måste man söka ensam, vilket är ett val och genom ångest som är
nyckeln öppnas vägen till frälsning genom ett val. ”Ögonblicket” (avbrott i tiden) där evighet möts med msk. blir då friheten och valet, detta har den spekulativa filosofin tagit bort anser K. i Andersen,1997, s. 196.
K. har en uppdelning där människan har tre stadier, estetiska (lägsta), etiska och det religiösa som är det högsta och genom tro ej förnuft kan det etiska gå över till det religiösa.
Nietzsche angrep kristendomen (han ansåg att msk. gör bara saker för ett syfte hämnd),
den ”objektiva” historievetenskapen och filosofin skriver Nordin, 2003, s. 459. Han ville att man skulle acceptera världen/tillvaron som den är inte genom verklighetsflyktiga planer som utopiskt hopp/transcendent religion. ”Antag att sanningen är en kvinna” då skulle filosoferna aldrig vinna henne pga. deras allvarsamhet resonerar N. i Nordin, 2003, s. 459. Han går emot de gamla filosofernas tanke om att de sköna idéerna är allt. Msk. är en dödlig varelse som innefattar begränsningar i hennes natur. ”Gud är död ” tycker N. (betyder att vi lever i en tidsålder där Gud ...