Florence Nightingale 1820-1910

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Europa började återgå till det normala. Engelsmännen hade slagit Napoleon i grunden vid Waterloo och deporterat honom till en liten ö långt ute i Atlanten, där han skulle sitta till sin död. De stora och blodiga krigens år följdes av ett antal mindre oroligheter på vissa håll där man ville ha en egen folkstyre och frihet istället för en massa självhärskare. Men överklassen i England var oberörd av detta. Nu var det fred på kontinenten och nu kunde man resa igen. Nu var man väldigt nyfiken på vad som hade ändrats i dem stora städerna Paris, nice, Rom och Florens...

Det blev populärt bland unga rika engelsmän att resa på bröllopsresa till kontinenten. Det gjorde ett av de många paren, William Edward Shore Nightingale och hans nyblivna hustru Fanny. Hon var 34 och han var sex år yngre. Året var 1818. Det välbärgade paret reste lyxigt runt i Frankrike och norra Italien.

Året efter bröllopet föddes dottern, Parthenope i Neapel. Och den 13 juni 1820 föddes ännu en dotter i Florens som fick namnet efter sin födselstad men nu i den engelska formen, Florence. Familjen flyttade sedan till England där döttrarna växte upp.

Båda flickorna uppfostrades enligt tidens sed till att leda ett hushåll, arrangera blommor, vara värdinna osv. De skulle också kunna spela fortepiano, sjunga och dansa. Parthe lärde sig allt detta villigt och glatt men Florence gjorde motstånd. Hon tyckte mer om ridturer med fadern som började undervisa henne i matematik och filosofi som bara passade pojkar under den tiden. Mr Nightingale var alltså en modern tänkare och trotsade den tidens ideal om att ”flickor ska gifta sig och föda barn, vad ska de ha utbildning till?”

Under sin barndom var Florence mycket ordentilig och nästan pedantisk, vilket i vuxen ålder kom henne väl till pass när hon fick organisationsuppdrag. Det var inte förrän i tonåren, då hon började få självförtroende och började lita på sig själv och sin förmåga. Innan det hade hon en mindrevärdeskomplex och spåren satt även kvar senare i livet, då hon aldrig ansåg att det hon uträttade var mycket värt.

När Florence var 16 år, gjorde familjen en lång resa i Europa igen. Under resans gång fick hon träffa många nya människor och såg många olika platser i Europa. På den tiden upprätthöll man kontakter genom att skriva brev till vänner och bekanta. Det var väldigt vanligt för Florence att ta emot och besvara 10 brev i veckan. Hon var väldig social och hade lätt att få kontakt med människor. Många av dessa breven är fortfarande bevarade och eftersom hon även sparade kladden kan vi idag veta om hennes tankar och funderingar. Ofta skrev hon till kusinen Hillary om hur dåligt ställt dem flesta människor hade det. Flera gånger nämnde hon att hon ville hjälpa de fattiga och hjälpa gamla sjuka människorna. Men alltid slutade dessa disskussioner i att hon nedröstades av sin mamma och ibland sin pappa. Det var opassande för en sådan fin dam att hålla på med sådant.

Tillbaka i London fick den uppmärksammade 18 åriga Florence många friare. Men hon avvisade alla eftersom hon inte ville binda sig och bli hushållerska till en man som troligen skulle vara mäktigare än henne. Istället ville hon ogift komma ifrån familjen och starta ett eget liv. Men dessa ”förbjudna” önskningar blev aldrig förverkligade, inte förrän senare i 30 års åldern så modern till slut gav upp efter flera övertalningsförsök från släkt och vänner speciellt fastern ”aunt May”.

Florence nämner i sina brev om hur mycket hon ogillade det tråkiga vardags- och sällskapslivet. Hon undrade ” Skulle hon inte kunna få besöka de underlydandes stugor, och hjälpa dem som hade det svårt med sjuka småbarn eller själva var sjuka?” – ” Absolut inte!” fick hon som svar av mrs Nightingale. ” Det var ingenting för unga oskyldiga flickor”. Men ändå lyckades hon ibland få någon äldre gift person med sig och smita från mor och syster på långa åkturer i London. Nu såg hon verkligheten, smutsen och eländet i slumorådena. Hon lyckades också se en del barnhem och sjukhus inifrån. Hon kände allt starkare att det var bland de sjuka och fattiga hon hade sin plats, men varje försök att tala med dem därhemma slutade i hysteriska scener. Det var till och med chockerande att Florence hade på egen hand lyckats skaffa vetskap om dessa sjukhus. På de där hemska inrättningarna fanns så mycket drickande och de otäcka patienterna ville bara vanhedra kvinnorna. Och för att inte tala om läkarna som bara ville göra kvinnorna med barn!

Under den tiden betydde sjukhus döden. När en sjuk person sattes på sjukhus, var det mycket sannolikt för den personen att dö. Därför valde många att vårdas hemma. Särskilt de rika. För den fattiga befolkningen fanns ingen möjlighet att vårdas hemma, ingen fanns som kunde passa dem. De väntade alltför länge med att uppsöka sjukhus, och då var de alltför svaga och undernärda och därför dog de.

De byggnader som användes som sjukhus var för början byggda för andra ändamål. Ventilation, avlopp, och vattentillgång fungerade dåligt. De personer som fanns för att vårda de sjuka kom från samhällets understa skikt. De flesta var kvinnor, obildade och ovårdade, ofta drinkare eller prostituerade. De få läkare, som fanns hade kanske lite bättre rykte men de hjälpte bara medel- och överklassen som gav ut feta arvoden.

Vid 26 års åldern hamnade Florence i en allvarlig depression. Då föreslog en känd läkare som jobbade vid det engelska hovet, att Florence skulle tillåtas komma bort från hemmet utan sällskap av systern eller föräldrarna för en längre tid. Det var mycket viktigt att hon skulle bestämma över sitt eget liv och han varnade mrs Nighingale och sa, att om inte dottern fick ägna sig åt det hon ville så var hennes själsliga hälsa i fara.

Med det äldre barnlösa paret Bracebridge, fick Florence åka till Rom. Affärsmannen mr Bracebridge hade många förbindelser i de flesta av Europas huvudstäder så det blev en ordentlig resa till bl a Bulgarien, Grekland och Tyskland. Med hjälpa av mrs Bracebridge fick Florence tillfälle att besöka olika sjukhus i Rom och hon kände allt starkare att detta var hennes värld. Hon funderade på att hon måste lära sig arbetet först. Hon förde alltid ner anteckningar över de samtal hon hade med läkare och vårdare på olika sjukhus. Dessa anteckningar kom henne sedan väl till pass när hon började på diakonessautbildningen i Kaiserwerth i Düselldorf. Florence vistades där tre månader och lärde sig oerhört mycket om organisation och fick idéer om sjuksköterskeutbildningen, men hon har hela tiden hävdat om att hon inte hade lärt sig något om sjukvård där utan det lärde hon sig på annat sätt.

Trots att man vid det här laget ingenting visste om baciller och deras spridningsätt höll Florence fast om de sanitära förbättringarna. Bra vatten och ordentliga avlopp, renlighet, frisk luft osv var för henne orsakerna till att de sjukas och de fattigas hälsotillstånd förbättrades. Att baciller utvecklades i smuts och orenlighet förstod vid den tiden varken hon eller någon av de forskare som hittade bacillerna.

Florence var nu 32 år när hon fick erbjudan om att bli föreståndarinna på ett litet sjukhus eller vårdhem för ”fattiga kvinnor av god familj” där föredetta guvernanter och änkor som hade haft ett rikt liv, sökte vård nu när de var gamla. Florence visade sig vara en utomordentlig organisatör och arbetsledare. Under hennes tid fick vårdhemmet trevligare miljö än tidigare och det blev mycket renare och hon såg till att det skulle alltid finnas ett rent bädd för varje patient. Florence kom att stanna kvar något mer än ett år i den här tjänsten. Hon behövdes mer hos soldaterna i Krim.

Krimkriget började 1853 mellan sovjet och osmanska riket. Engelsmännen och fransmännen som hade kontrollintresse blev allierade till osmanska riket. Engelsmännen hade besegrat Napoleon vid Waterloo för 40 år, så de trodde allmänt, att det här kriget skulle vara lätt avklarat av armén och flottan. Det de inte visste var att officerarna var oerfarna och hade ”lärt sig arbetet vid skrivbordet”. Dessutom flyttades en del soldater från Indien till Krim. De var inte lämpligt utrustade för kylan på Krim, eftersom de kom direkt från värmen i Indien

För första gången i historien kunde de stora tidningarna rapportera direkt från slagfälten. De utskickade korrespondenterna var också ovanligt orädda och rapporterade allt elände de såg och upplevde. Värst var situationen för de sårade soldaterna. De togs inte ordentligt om hand och dog av brist på vård. Engelsmännen hemma skakades av bilderna och man kritiserade, försvarministern, Sidney Herbert. Han kände till Florence Nightingale och bad henne åka ner tilll Krim med sina sjuksköterskor. Hon tackade ja och sände ner stora förråd av sjukhusutrustning, sårvårdsmatersial, sänglinne osv. Och rekryterade 28 kvinnor som stämde med de kriterier miss Nightingale hade satt. På kort tid syddes också en särsild unifrom till damerna. Men dräkten blev ful och satt illa, och fick många klagomål. De skulle också ha en särskild mössa och den kritiserades ännu mer. Värst var ”the badge”, ett slags märke som man satte över bröstet. Allt detta för att hindra överfriska soldater från att vara ”närgångna” mot sköterskorna.

Många skrattade åt hela konceptet och hånade miss Nightingale och hennes team. Kvinnor i krig? Och att de utbildas för att vårda krigsskadade? Det var ju så löjligt som det bara kan vara. Det räckte ju med de kvinnor som redan vaktade dessa soldater, ofta deras fruar som hade fått lov att åka med eller andra fattiga, försupna kvinnor utan utbildning. miss Nightingale fick alltså väldigt mycket motstånd men hon lyckades med hjälp av sin charm och diplomatiska förmåga övertala och argumentera emot alla dessa ”fiender”. Mest kritiska var faktist själva läkarna, som ansåg att de inte behövde någon hjälp av en kvinna med sitt arbete.

I sjukhuset i Skutari lyckade miss Nightingale och hennes sällskap att halvera dödsantalet genom att det alltid skulle finnas rena lakan och skjortor för de sjuka. De ordnade också en mer näringsrik kost och rent vatten. När omgivningen såg resultatet började de samarbeta med henne och hemkomna friska soldater berättade för sina nära och kära om ”damen med lampan” som hade alltid funnit där för sina ”pojkar”. Nighingale blev känd hemma i England. Eftersom England hade förlorat och det inte fanns några goda nyheter, blev istället Florence Nighingales insats uppmärksammad i tidningarna. Tidningen TIMES började med insamling där folk villigt och glatt hjälpte till och donerade förmögenheter. Den här fonden finansierade också, Florence Nighingale Nursing School i London som startades 1860 och så småningom blev en unik föredöme för andra stora städer där utbildningen startades.

1856 återvände miss Nightingale hem, svag, utsliten och gammal. Hon blev allvarlig sjuk och sängliggande i fem år. Hon trodde att hon skulle dö ”There is so much to be done, and so little time” men hon blev bättre och levde i 52 år till. Efter sjukdomen blev miss Nightingale mycket avhållsam och tyst. Hon ville leva ensam och ifred. Och hon var inte längre samma sociala kvinna som förut. När hon t ex tog emot gäster i sin lägenhet på South Street 10 i London, fick gästerna äta middag ensamma eller tillsammans med en annan gäst. Denna period i livet ägnade hon mycket åt att arbeta med hälsoministeriet och olika sjukhus och inrättningar med att förbättra vården. Hon satt inte själv med i styrelsen för sjuksköterskeskolan men hon arbetade mycket med de om utbildningens form, antagningen osv. Hon arbetade med Sidney Herbert och ville förändra standarden på sjukhusen i England. Hon deltog i byggplanering och bidrog med ritningar til ett nytt krigssjukhus där hon föreslog ett paviljongsystem istället för det vanliga korridorsytemet som var svårt att värma upp och det blev långa vägar att gå för personalen som även fick svårt att övervaka patienterna och för patienterna var det svårt att få kontakt med andra om dom bara hade korridoren att sitta i.

Under den tiden hade inte kvinnor rösträtt och de fick absolut inte ha höga poster i politiken. Men miss Nightingale agerade väldigt mycket bakom politikerna och fick igenom sina förslag. Hon var nog den enda aktiva kvinnan inom politiken med undantag för drottningen. Miss Nightingale skrev ett förslag om hur viktigt det är med nogrann journalföring för att underlätta framtida forskning, och för att läkarna kunskaper skulle kunna förbättras...