Den sista resan!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag har väntat länge på det här, åttiosju år närmare bestämt. Det är dags nu. Jag måste snart släppa taget. Dra mitt sista andetag och sedan aldrig mer…
Alla mina barn är här, med sina nya familjer. Alla står de här med tårar i sina ögon. De är inte här för min skull, för att underlätta den sista resan jag någonsin kommer att göra. De är här för en sista chans att säga ”hej då”. Det är inte lätt att se någon man älskar att dö, Så jag förstår att de är här för att lätta sina hjärtan med ett sista farväl.
Jag är bara glad att jag får se dem alla igen.

Det kommer in en man i mitt rum, tyst och helt obemärkt. Jag verkar vara den enda som ser honom. Hur är det möjligt? Han tittar mig i ögonen och jag fylls av ett välbehag.
Han är ingen doktor och inte heller någon jag känner, ändå känns hela han så välbekant. Som en vän från ett annat liv.

Då förstår jag plötsligt. Han är här för att hämta mig…

Inte nu! Inte just i denna sekund!
Jag är inte redo ännu.

Jag är torr i munnen. Törstigare än jag någonsin varit.
Tungan ligger som en bit läder i munnen.
Det känns som om törsten aldrig kommer att försvinna, även om jag får väta min tunga och dricka girigt av det klaraste vattnet.

Han sveper långsamt förbi min familj på väg mot min säng.
Väl framme viskar han ett tyst ”är du redo” Hans ord får mig att släppa ut en liten suck och stänga ögonen innan jag känner hans hand över mitt hjärta.
Det känns som om hela jag svävar. Allt som kändes tungt för bara några veckor sedan besvärar mig inte längre.
Jag står i bortre änden av rummet och ser mig själv ligga alldeles stilla i sängen.
Lysande blåa blodådror under vit hud får mig att se lika skör ut som porslin.

Jag ser så liten ut.

Jag känner ett lätt tryck på min armbåge, en lätt beröring, som får mig att vända mig om.
Han står där och erbjuder mig sin hand. Jag tar den tacksamt och tillsammans går vi ut i en lång, svagt upplyst korridor.
Jag känner mig åter som ett barn vid hans beröring och värmen som strålar från honom inger en trygghet jag aldrig känt förut.
Han leder mig till en stor dörr och uppmanar mig att öppna den.

När jag öppnar dörren möts jag utav det starkaste ljuset jag någonsin sett i hela mitt liv.
När ögonen vant sig upptäcker jag att rummet är stort och påminner mycket om väntrummet hos tandläkaren. Det finns stora mjuka soffor överallt och ett skrivbord med en liten, liten man bakom.
Han tittar upp på mig och jag ser ett par blåa ögon bakom tjocka glas. När han böjer ned huvudet igen ser jag hur ljuset reflekteras i hans flint. Det finns även andra människor i rummet. I en soffa sitter en korpulent dam med en vacker marinblå klänning. En sådan min saliga mor brukade använda.
I en annan soffa sitter en man i trettioårs åldern tillsammans med en liten flicka på fem, sex år. De verkar vara släkt med varandra för de har väldigt lika ansiktsdrag. Mannen ser väldigt avslappnad ut. Där han sitter och halvsover bredvid den lilla flickan som sitter och dinglar med benen över kanten.
Jag känner ett sting av sorg när jag tänker på att flickan aldrig mer kommer få träffa sin mamma.
Precis som om hon visste vad jag tänkte, tittade hon plötsligt upp under en mörk lugg och såg mig rakt in i ögonen innan hon fyrade av det vackraste leendet jag någonsin sett.
Lika snabbt som det kom, lika snabbt var det borta.
Och jag kände hur jag drog efter andan samtidigt som jag försökte komma på om det verkligen hade skett.
Nu satt den lilla flickan och tittade ner på sina fötter igen samtidigt som hon nynnade tyst på en känd barnvisa.

Under tiden som gick kom det in fler och fler människor genom samma dörr som jag stigit in igenom.
Till slut var jag ensam kvar utav oss som varit där från början. Damen, mannen och den lilla flickan hade försvunnit ut genom en annan dörr när den lille mannen bakom skrivbordet ropat upp deras namn ur en stor liggare.

Nu måste det snart vara min tur. tänkte jag. Nu är jag trött på att vänta!

Bara en sekund efter att jag hade tänkt så ropade mannen bakom skrivbordet upp mitt namn. Jag reste mig långsamt, stel efter att ha suttit så länge, och började gå mot dörren som de andra gått ut genom.
”Vänta!” Ropade den lille mannen. ”Kom hit ett tag!”
Jag gick fram till honom med stora kliv, förväntansfull över vad han ville.
”Du behöver inte gå ut genom den dörren om du inte vill, Du kan välja att åka tillbaka.” Sade han.
”Hur menar du?” undrade jag. Hans ord förvirrade mig.
”Du har ännu en ung själ.” Förklarade han. ”Du har inte många år kvar, men om du använder de få år du har väl, kan du glädja många!” sa han och log.
”Men vad händer när jag är tvungen att åka igen?!” Frågade jag.
”Blir de inte förkrossade då?” Jag kände att jag aldrig skulle kunna såra någon så svårt.
”Jo, visst blir de det! Ett tag i alla fall, men sen tänker de på alla glada minnen du gett dem och det finns inget, verkligen inget, som kan läka ett brustet hjärta lika bra som minnen av en älskad!” utbrast han.

”Du behöver inte bestämma dig nu, Du har ännu tid på dig.” Sa han. ”Men bestäm dig fort!” ropade han efter mig när jag gick tillbaka till min plats.

Efter ett tag gick jag åter fram till honom och sade: ” Okej, jag gör det!”
Då log han mot mig och det är det sista jag minns, ti...