Hantverkskunskap - frisör

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

BARDSKÄRARE

BADARE

FÄLTSKÄR

BARBERARE

PERUKMAKARE

SKRÅVÄSENDET




Maria askenberg HvFr 2a



Bardskärare:

Man har kunnat spåra bardskäraryrket till 1100-talets kloster där munkarna utförde yrket som bardskärarna sedan tog över.
På den tiden bestämde påven att alla munkar skulle vara slätrakade inför sitt möte med gud. Han beslöt också att munkarna inte fick raka sig själva, utan då anställdes istället bardskärare. De rakade munkarna men lämnade en krans av hår kvar och därmed skapades frisyren tonsur, eller som jag kallar den ”munkfrisyren” eftersom de flesta då förstår hur jag menar.
Munkar hade bra kännedom av växter, framför allt de växter med läkande effekt. Det var vanligt att tappa blod ur ådrorna och det botade de mesta. Och bardskärarna tog över det jobbet och munkarna lärde dem att klara av en del mindre kirurgiska ingrepp.
Här i Sverige fanns det några bardskärare från Tyskland, hitkallade av Gustaf Wasa.
På en salong utförde bardskärare klippning, skäggrakning, behandlade sår, vrickningar, skar bölder, åderlät och drog ut tänder. Och så var de skyldiga att hjälpa rådmännen att reda ut slagsmål, överfall och sedlighetsbrott. I Sverige på den tiden var det många våldsbrott.
Eftersom att avfall kastades ut på gatorna och pesten som kom i land med de utländska båtarna så härjade sjukdomar och infektioner vilt.
När en bardskärare dog och efterlämnade familj så blev det änkans jobb att fortsätta driva rörelsen så länge hon ville. Om hon inte var intresserad av det och ville sälja så måste hon ha borgmästarens och ämbetsbrödernas samtycke, eftersom de inte ville ha någon försvagning i ämbetet.



Badare:

Badare har funnits i Sverige från 1500-talet. De kämpade hårt med att bekämpa pestsjukdom och tack vare deras hårda arbete blev badarna år 1657 ett särskilt skrå. Och enligt skråbestämmelserna fick nu badarna dessutom läka sår. Bland annat: huggstick och brännsår.
Badarna stod lägre på den sociala rangskalan och barberarna var mycket angelägna att inte bli förväxlade med dem. År 1663 fanns det 4 badare i Stockholm och 4 till som var gesäller och lärlingar.
Privata badrum i villor och hyreshus förekom nästan inte alls före 1880.
Idag finns det ca 2000 badmästare, de har ansvaret för badgästernas säkerhet och trivsel. De ordnar med simundervisning och hjälper handikappade och äldre i behandlingssyfte.



Fältskär:

Utbildningen för fältskäryrket var mycket bristfällig. Fick man ett godkännande fick man titeln och börja utföra ganska avancerade kirurgiska ingrepp. En fältskär betraktades som herreman och hade därför rätt att bära spänne på skorna, bära värja och ha sin huvudbonad kvar på huvudet medan han arbetade.
År 1663 fanns det 8 svenska och 12 utländska läkare i Sverige, så det fanns alltså en stor arbetsmarknad för fältskärer. De var organiserade som ett hantverkarskrå med ålderman, mästare, gesäller och lärlingar.
Under den tiden fick fältskärer mycket stor erfarenhet och blev ofta lika duktiga som utbildade kirurger.
På slagfälten transporterade fältskären sitt ”sjukhus” på en kärra. Han hade knivar, sågar, kultänger, lavemangsspruta, kompresser, tång för tandutdragning samt opium och honung. Opium användes och används fortfarande för att få fram morfin.
Under fredens tid var det praktiskt taget omöjligt att överleva på bara rakning och klippning så därför var det inte helt ovanligt att fältskären tillsammans med barberaren kombinera sin verksamhet med andra tjänster ute på landsbygden.



Barberare:

Som skylt hade barberaren fyra bäcken av mässing.
År 1654 tillsattes tre inspektörer som skulle övervaka barberarnas ämbetsutövning. Barberarämbetet hade hög status som skrå, men upphörde 1846. Under senare delen av 1800-talet ansågs barberaryrket som en betjäntsyssla. Ingen såg det som konst eller hantverk. Priserna var mycket låga på klippning och rakning så de hade det svårt att få ihop en duglig dagskassa.
Under 1800-talet fanns bara ett fåtal kvinnliga barberare och bara några kvinnliga damfrisörer i Stockholm.


Perukmakare:

På 1600-talet blev det allmänt känt att använda peruk och då tillkom ett nytt ämbete, perukmakarämbetet.
Dessa medlemmar var också frisörer. Ingen utanför detta ämbete fick handla med hår eller utföra peruker och andra hårprydnader. Perukmakaren skickade ut kvinnor på landet för att köpa hår.
Utan mästers vetskap fick gesäller inte köpa eller bearbeta hår. Straffet för att gå emot dessa regler var böter på 40 silvermark och dubbelt så mycket om han gjorde om det.
När en vandrande gesäll sökte jobb fick han anmäla sig hos åldersmannen, som sedan skickade honom till den mäster som stod först i kö för att få en gesäll.
Enligt ett beslut den 15 december 1756 sägs de att de som inte var medlemmar i perukmakarämbetet inte heller fick bruka hår i någon form. Ville någon bli friserad i hemmet skulle det utföras av perukmakarmästarens lärpojke eller av det kvinnofolk som var anställd i ämbetet.
1600 och 1700-talet hade både perukmakare och damfrisören en hög ställning i samhället. Det var en gyllene period då peruker, konstrika frisyruppsättningar och olika kosmetiska behandlingar var på modet. Konungar, drottningar, damer och herrar från hovet samt de förmögna familjerna vände sig till frisören. Yrket utvecklades enormt i perukmakeri, frisering och hårfärgning. Frisören fick stor betydelse.
Storhetstiden varade i ca 100 år och sedan har den tidens perukmakar- och damfriseringskonst nästan blivit bortglömd av de svenska frisörerna då modet har ändrats med tiden.
Under 1800-talet började medlemmar att lämna skråförbundet. Det blev sämre med familjebildningen för gesällerna. Det fanns varken tid, ork eller pengar att finna en passande hustru. Mästarna var skyldiga att gifta sig. Många gesäller tog sig in i skrået genom att gifta sig med en mästares änka eftersom mästarens rättigheter övergick till änkan om han dog.
När skråtiden upphörde år 1846 blev det väldigt svårt för perukmakarna i o med att nästan vem som helst kunde utföra frisörens yrke.
Men när industriarbetarna började klippa håret kort och raka av sig skäggen så blomstrade yrket upp igen. Arbetsdagen började klockan 7 för de arbetare som ville raka sig och stängde klockan 22-23 på kvällen för de arbetare som ville klippa sig när arbetsdagen var slut.
Barerna öppnade klockan 5 på morgonen för de som skulle börja jobba klockan 7 så de kunde få sin morgonsup.


Skråväsendet:

Ett skrå var en organisation som kännetecknade hantverkarna i städerna. På landsbygden fanns ingen motsvarighet.
Endast mästarna var medlemmar, och för att bli medlem skulle man ha lärt sig yrket som lärling, gesäll och utfört ett godkänt mästarprov.
Skrået styrdes av en vald ålderman och bisittare.
Skråordningen hade både sociala och ekonomiska funktioner. De fördelade gesäller och lärpojkar och hade en kassa för understöd till änkor och sjuka hantverkare.
Det var mästarna som bestämde priser och löner åt de anställda. Ingen hatverkare fick öppna verkstad om de inte fått inträde i skrået.

Skråväsendet uppkom på 1000-talet och infördes i Sverige av tyska hantverkare på 1300-talet. För att ett skrå skulle kunna bildas så skulle det alltid finnas minst tre mästare i samma yrke i samma stad. Utanför Stockholm fick skråväsendet därför ingen större betydelse förrän på 1700-talet.

Medlemskap i ett skrå var från början frivilligt men blev senare ett tvång för att få utfärda ett hantverksyrke i de medeltida städerna. Reglerna för medlemskap blev lag av stadsmyndigheten som drev in skatter i genäld. Och det var viktigt att alla frisörer eftersom de ville vara skyddade från konkurrens.
Ingen mästare fick själv locka till sig en lärling eller gesäll som redan var anställd hos en mästare. Man fick inte heller göra reklam för sig.
Hantverkare som bröt mot reglerna kunde bli utstötta ur skrået och därmed fråntas rätten att utfärda sitt yrke.

I Sverige upphävdes skråväsendet år 1846.
När det upphörde fick hantverkarna själva bilda föreningar, vilka blev förebilder till våra dagars hantverksföreningar.
Många frisörer idag anser att gesällutnämningen är en bra och värdig avslutning på elev tiden. Traditionen lever vidare och dagens elever inser värdet av ett gesällbrev som styrker yrkeskomptensen.



U...