Amanda

2785 visningar
uppladdat: 2007-03-02
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Jag tror nog att hon förlorade greppet, långt innan jag kom in i hennes värld.

I en lägenhet på Åsögatan är det livat ikväll. Ungdomar springer runt och skrattar, varannan med en tom flaska i handen, varannan med en halvfull. Dom springer och springer. Flyr ifrån sig själva. Pinsamheten slutar alltid pumpa i blodet, när man får lite alkohol i sig.
Men Amanda skäms aldrig, inte över sig själv i alla fall. Hon dansar skiten ur sig i alla fall. Hon dansar tills hon lägger sig ner och slocknar. Hon slutar inte fly ifrån sig själv. Aldrig slutar hon med det. Men hon flyr inte ifrån sig själv med alkohol. Hon tycker inte att det är nödvändigt. Hon kan springa ifrån sig själv i alla fall.

Jag ligger jämt i sängen klockan tolv, för att läsa. Läsningen hjälper mig att få tankarna åt annat håll än livet. Gör att jag kan se in i andras liv, påhittade och sannas liv. Jag bryr mig inte så mycket om vad boken handlar om, bara den inte handlar om något som påminner om mig själv för då börjar jag bara gråta för jag vill inte att någon annan ska behöva ha det som jag. Jag hoppas verkligen att ingen ska behöva höra sin egen pappa ligga och gråta sig till sömns varje kväll i hopp om att hans livs kärlek ska komma tillbaka till jordens yta.
Pappa har försökt hitta någon ny, nästan likadan men han säger alltid att han inte inte kan någon annan så vacker som mamma var. Aldrig kommer han att göra det. Det har han satt sitt liv på. Jag hoppas verkligen att han inte hittar någon som mamma för jag vill inte att han ska dö. Det är det värsta som skulle kunna hända, förutom det som redan hänt.

Amanda kom in i mitt liv när jag skulle fylla 16, precis när gymnasiet hade börjat. Vi går i samma klass och hon var bland det snyggaste jag någonsin sett. Hon hade ögon som hela tiden blänkte och läppar som hela tiden hade en röd ton. Hennes kinder var rosiga och hennes hår var vitt och stort. Hon var för det mesta klädd i svart. Vi skar oss något ofattbart när det gäller stilar, just då. Men efter ett tag började jag klä mig som henne. Innan hade jag klätt mig i rätt så vanliga kläder fast det beror ju på vad som är vanligt, men jag klädde mig lite som alla andra. Jag hade brunt hår, jeans, ett linne och en kofta. Såg helt enkelt ganska så vanlig ut. Men sen när Amanda kom in i mitt liv, ändrades jag totalt. Jag klädde mig i svart och började sminka mig, vilket jag inte hade gjort tidigare, för det skulle ändå förstöras. Men tårarna rann inte längre när jag var med Amanda för hon gjorde mig lycklig på något vis. Även fast hon var så trasig själv så gjorde hon mig hel.
Amanda var som vilken annan tjej som helst, förutom att hon var vildare. Vågade vara sig själv, även fast hon var så rädd. Hon visste inte vad hon var kapabel till på den tiden, när vi fortfarande var ”små”. Vi hade båda växt upp under svåra förhållandet. Det enda som var olikt var att båda hennes föräldrar levde. Vi berättade allt som vi vågade berätta för varandra. För inte kunde vi öppna oss helt inför någon vi inte känt hela livet. Inte för att jag någonsin skulle få för mig att öppna mig inför någon i alla fall, men ändå.
Vi vart väl någon slags bästa vänner, försökte vara där för varandra även fast vi egentligen skulle behöva vara där för oss själva under hela tiden som vi var vänner.

Nu ska jag berätta historian om en av dom bästa vännerna jag någonsin kommer att ha och någonsin haft.
Det var en tidig kväll i maj, när vi hade någon månad kvar till studenten som allt gick snett. Amanda och jag gick ut på krogen. Vi dansande och skrattade. Hon brukade inte skratta så mycket som hon gjorde just den kvällen. Men när vi kom hem till hennes egna lägenhet som hon hade fått i julklapp av sina rika föräldrar så börjar hon svälja några slags piller, jag skriker åt henne att sluta, försöker i alla fall för rösten blir svag eftersom att tårarna tränger fram. Jag ringer ambulans och dom frågar var vi befinner oss.
Det nästa jag gör är att sitta vid hennes säng på sjukhuset och hon ser på mig och ler. Hon säger; Det kunde ha funkat och tårarna rinner återigen från mina ögon in i mungiporna och jag känner saltsmaken. Hon torkar bort dom med sin tumme och ser rakt in i mina våta ögon och säger, Förlåt, det var dumt sagt. Men jag vet inte vart jag ska ta vägen. Mina föräldrar bryr sig inte ett skit, visst, dom gav mig en lägenhet, men vad är det för sätt att visa kärlek på? Jag vill ju bara att dom ska se på mig som deras älskade dotter inte som någon jävla docka. Dom har trasat sönder mig nog i hela mitt liv. Jag ville se hur dom reagerade på det här, jag ville veta om dom ens skulle bry sig om jag skulle ta livet av mig. Jag ville veta att dom älskar mig, för det visar dom aldrig. Jag vet inte vad jag sa, bara att jag la mig på henne i sängen och låg där tills hon kunde bli utskriven.

Efter den händelsen så blev det allt mer försök. Hon sa jämt hur ledsen hon var och jag lyssnade och försökte jämt göra något åt det. Men jag hade mist min makt att vara ledsen, för tårarna var slut. Dom hade droppat i hennes sår så mycket att mina ögon var helt slut på dom. Jag minns att jag en gång sa; Amanda, jag tror inte att det är meningen att du ska dö. Jag tror nog att du ska leva, för dina försök dom funkar ju aldrig, eller hur?
Men jag hade fel, totalt fel. Ett år efter det att det första försöket hade skett, så försvann hon...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Amanda

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2007-03-02]   Amanda
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=7655 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×