Bokrecension: Ondskan av Jan Guillou

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ondskan - en roman av Jan Guillou

Inledningsvis blev huvudpersonen, 16-årige Erik Ponti religerad från sin tidigare skola i Stockholm på grund av att han misshandlat en annan person där. Därefter fick han gå på en internatskola längre ifrån Stockholm, i hopp om att han skulle bli en bättre människa. Något som dock visades gå helt åt det motsatta hållet. Jag förstår att det inte är en lätt situation för Erik utifrån den stränga uppfostran han främst fått från sin far hemma.

Något väldig annorlunda var den goda relation han fick till Pierre på internatskolan. Något som tyder på det är vad de säger till varandra i boken:
"Sover du Pierre? -Ja nästan -Jag ville bara säga att du är min kompis. -Du är min kompis också, Erik. Du är den enda kompis jag haft på det här plugget" (s.81) Jag tycker det är annorlunda att just de kunnat bli så goda vänner. De har helt olika uppfostran. Medan Erik är den våldsammare typen så är Pierre den lugnare om ambitiösare som dessutom fick bemärkelsen för skolans bästa elev.

Jämför jag detta med min livssituation gällande vänner så delar jag iallafall minst en egenskap eller ett intresse med mina vänner som matchar mitt sätt att leva med kompisens till något positivt som man kan dela tillsammans i själva kamratskapen, men Erik och Pierre har enligt mig inga likheter. Därför tycker jag det är så pass konstigt att de kunnat bli så goda vänner under den relativt korta tiden på internetskolan, innan de tar avsked från varandra på grund av att Piere inte längre står ut med själva situationen på internatskolan, då han blivit misshandlad i den så kallade "rutan".

Något jag rent generellt inte förstår mig på är hur passiva lärarna på skolan verkligen är. De ska ju givetvis rycka in ifall det utspelar dig så mycket våld på skolan som det faktiskt gör. Det var först när Erik stod passiv och blev utsatt för misshandel av Silverhielm från rådet och blodet sprutade ut från hans mun som rektorn för första gången ryckte in. Jag menar, hur mycket ska det krävas egentligen för att någon ska bry sig?

Varför var situationen sådär? kan man fråga sig. Det berodde nog främst på att många fått sån dålig uppfostran hemma, och har likt Erik blivit flyttade till internatskola. Därefter har det smittats av på andra som kanske inte varit fullt lika grymma som vissa andra varit, och det har lett till en ond cirkel, en taskig skol-anda med andra ord.

Erik ser jag som en mycket stark och orädd person. Något jag bland annat reagerat på som Erik sagt är tex. "-Hur kändes Julius? (pekpinnen) skrek professorn, -Har magistern redan slagit?" (s.19) frågade då Erik efter att han blivit hårt piskad av sin lärare utan att egentligen visat att det på nått sätt gjort ont. Jag tycker det lät väldigt komiskt. Jag menar, hur ont skulle det inte göra att bli slagen med en hård pekpinne i baken? Tydligen så gjorde det inte ont på Erik eftersom han är så van vid att bli smiskad hemma av sin far.

Något annat jag reagerade på var när Erik och Pierre pratade om vad Erik gjorde som hämd för avföringen som Silverhielm försökt slänga i ansiktet på Erik: "-Slängde du in skiten i hans rum? undrade Pierre.-Nej jag gick fram till honom och tryckte hinken över ansiktet på honom. -Du är inte klok, dom kommer slå dig fördärvad. -Silverhielm blir utskrattad ändå" (s.180) Jag tycke faktiskt att det var ett gott tecken på att Erik verkligen vågade stå emot dom som dessutom var cirka 3 år äldre än han själv.

Sättet som han sedan hånar Silverhielm på är också ett väldigt gått tecken på hur vågad han faktiskt är: "-Konstigt, sa han, jag tycker precis det luktar skit här, tycker inte ni det? Har du inte tvättat dig ordenligt, Silverhielm?" (s.182) Givetvis är det tufft av Erik som verkligen vågar gå emot, men är det verkligen det bästa sättet för honom? Situationen lär knappast bli bättre.

Jag tror det kommer bli svårt för honom att bli som en normal människa igen efter tiden på internatskolan. När Erik i slutet av boken får Dahlén, från rådet, och någon annan från rådet krypandes ut från rutan så fick han ju även mycket större respekt för de övriga rådsmedlemmarna. Alltså skulle Eriks "ondska" ändå bli till något positivt, han fick ju respekt. Någon hade iallafall gått emot rådsmedlemmarna så att de inte var lika kaxiga längre. De började hålla sig mer undan från Erik. Han hade verkligen gjort något bra. Verkligen satt dem på plats.

Erik hade träffat en finska på skolan. En mat-tant. De blev kära i varann. Olyckligt vis hade hon blivit av med jobbet, för kärlek fick inte inträffa mellan någon elev och de som jobbade med maten. Något han hade bestämt för sig själv var att han skulle åka till Finland och träffa henne.

Avslutning och sommar knackade sedan på dörren för Erik. När han kom hem berättade han att han skulle träffa henne till sin far, som i stin tur blev galen. Erik skulle bli piskad igen, men denna gången stod Erik upp mot honom och sa: "Nu ska du lyssna på mig farsan. Du är ondskan själv och såna som du ska förgöras. Om ungefär en halvtimme kommer du att befinna dig på Sankt Görans sjukhus. Du komme rinte se på något av ögonen. Ditt näsben kommer att vara avslaget på flera ställen. Din ena arm kommer att vara bruten och du kommer att sakna en del tänder. Du kommer inte våga berätta, du kommer säga att du ramlat i en trappa. Fast ingen kommer tro dig. (s.282)

Jag tycker det var väldigt starkt av Erik att gå emot och hota sin far en gång för alla. Detta skulle jag själv se som en mycket tuff uppgift. Det är ju inte alltid så lätt att gå emot sin egen pappa, men Erik hade verkligen blivit tuff nu. Jag tror det var hans tid på skolan som låg till grund för hans tuffhet nu eftersom han ...