Pälsen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Pälsen är en melankolisk novell som utspelar sig någon gång under artonhundratalet, ett exakt årtal är dock svårt att ange eftersom miljöbeskrivningen är begränsad, men jag förmodar att det är artonhundratal eftersom droskslädar används.

Novellen innehåller tre personer, huvudrollen (Doktor Gustav Henck) beskrivs som en mager och blek man som av hans dystra tankesätt uppfattas som pessimistisk och olycklig. Han förmodar att han snart skall dö och dumt nog hade han aldrig skaffat sig en päls på kredit.
Under en kall julafton är han på väg till en god vän ”Häradshövding Richardt” för att låna pengar.
Richardt äger en päls och karakteriseras som snobbig och egoistisk och med tanke på hans avstånd till giftermål framgår han som en självständig man.
Hans självständighet framgår särskilt tydligt i följande stycke:
”Hon var visst en smula förtjust i honom som ung flicka också; men han friade aldrig till henne, han sade tvärt till henne och alla människor, att han aldrig skulle våga gifta sig på mindre än tio tusen om året”
Novellen är kort och verklighetstrogen. Karaktärerna beskrivs inte ingående utan man får därför själv bilda sig en uppfattning av dess personligheter.


På vägen till Richardt blir Gustav påkörd av en drosksläde som river en stor lucka i ytterrocken.
Av den anledningen får han låna Richardts päls när han skall bege sig hemåt.
Denna händelse är viktig för novellens fortsatta gång. Den lägger grunden för den melankoliska stegringen och slutet. Den subjektiva och mångfaldiga titeln ”Pälsen” får vid detta skede i novellen ett ansikte och titelns betydelse blir tydligare.

Att bära pälsen medför att Gustav känner sig mer självsäker och hans dystra tankesätt övergår till hoppfullt och aningen glatt. Här sker själva stegringen och detta är även det parti som speglar nutiden mest. Även om likheten inte är slående så har Pälsen nästan samma betydelse för Gustav som märkesklädernas betydelse för människor i nuläget.
Folk blir mer självsäkra och mår bra av att bära dem, däremot så är synen på kläder mer tragiskt idag är förr, med tanke på hur mode hetsar många till att byta ut sina garderober var och vartannat år.

Fördjupningen i novellen sker när Gustav glatt är på väg hem, han reflekterar över sin hälsa, sitt äktenskap och sin frus ovänliga beteende mot honom.
”Han hälsa kanske inte är så dålig och även om hans fru (Ellen) uppenbart inte älskar honom längre så skulle hon kanske göra det igen om han skaffade sig en päls”
Här framgår vikten av det historiska perspektivet. På artonhundratalet gifte man sig inte av kärlek, utan för att kunna försörja sig. På den tiden hade kvinnor ofta ingen utbildning och äktenskap var nödvändigt för att överleva. Även idag gifter sig människor med anledning av pengar men det kan inte jämföras med kvinnornas situation på artonhundratalet.
I novellen framgår det rätt tydligt att förhållandet mellan Ellen och Gustav inte är baserat på kärlek. Det står klart i följande stycke:
”Ellen var en fattig flicka och ville gärna bli gift. Jag tror inte att hon var kär i mig på det sättet, att jag skulle kunnat förföra henne om jag velat. Men det ville jag ju inte heller, hur skulle jag ha kunnat drömma om en sådan kärlek?”
Ellens karaktär är diskuterbar, att hon är vacker beskrivs i ord men hennes personlighet kan tolkas på olikartade sätt. Hon framgår som bitter och tillbakadragen mot sin man, medan hon uppträder förförande och romantiskt mot Richardt. Sammanfattat kan man dra slutsatsen att hon är en falsk och oberäknelig kvinna.

Efter att doktor Henck uträttat några ärenden kommer han hem nyfiken på hur Ellen skall reagera på pälsen han bär.
Här stöter vi på novellens klimax, när hon smyger fram i tamburens mörker och kysser honom älskvärt i tron att det är Richardt. Till följd av att hon viskar att Gustav inte är hemma, avslöjar hon ofrivilligt att hon bedragit honom.
I den text som följer har Hjalmar Söderberg valt att inte nämna vad som händer efter Ellens bedrövliga erkännande. Man får själv skapa sig en egen bild av vad som händer och det ger ett sken av lite mystik i novellen. Själv tycker jag om novellens abrupta och abstrakta vändning, det är höjdpunkten som får en att dra smått efter andan och läsa meningen en gång till.

Novellen är skriven med gammaldags stil och trots att författaren valt att inte beskriva miljön ingående så lyckas han med hjälp av sina ordval (exempelvis honorar och icke) skapa en allvarlig och vemodig stämning som genomsyrar hela berättelsen.

Avslutet är sentimentalt men det ger ändå ett sken av komik. Följande mening kan tolkas som både tragisk och sorglös.
”Och jag vill tacka dig för att du lånade mig din päls. Den har förskaffat mig de sista sekunder av lycka jag har känt i livet”


Genom att läsa mellan raderna framgår det att novellen f...