Provet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Han lade ner hantlarna längst ned i väskan, sedan träningskläderna, och dom mjuka strumporna i frotté och sedan tidtagaruret som toppen på grädden. Han drog igen träningsväskan och slängde den över axeln. Han ryckte åt sig pingisracketen som låg på hyllan. Rusade nedför trappen slet åt sig jackan som hänge på kroken bredvid nyckelskåpet, inne i vardagsrummet såg han farsan sitta och läsa tidningen med en bekymrad rynka i pappan, han läste väl börsen som vanligt, tänkte Robert medan han gick ut genom ytterdörren.
Han kom ut i den kalla höstluften, han drog några djupa andetag. Luften sögs ner i halsen och bildade en kall kittlande känsla, idag skulle han klara det, det kände han på sig, idag skulle det ske.

Robert ryckte upp cykeln ur det rostande cykelstället. Han slängde sig över sadeln och trampade iväg. Vinden piskade honom i ansiktet, han drog upp kragen på jackan och cyklade vidare. Han cyklade förbi Perssons hus och vidare upp mot posten, nu var han utom synhåll från farsan och morsan. Han svängde genast höger som ledde till elljusspåret istället för vänster som ledde till sporthallen. Han tog ett hårdare tag om pingisracketen, fingrarna som slöt sig om det smala skaftet började domna av kylan som kom emot honom.
Hmm, farsan och morsan trodde att han spelade pingis tre gånger i veckan, men dom fick tro vad fan dom vill. När han fyllde år hade han naturligtvis fått en pingisracket i födelsedagspresent. Farsan hade genast börjat samtala om hans nya intresse, Robert hade ju börjat spela pingis och morsan och farsan ville ju så klart leva upp till hans nya intresse.
Hmm, Robert, som om han skulle spela pingis?
Hela släkten fick tro att han spelade pingis tre gånger i veckan om dom ville, han brydde sig inte ett skit, det viktiga var att dom inte visste han lilla hemlighet, eller lilla är inte rätt ord, stora hemlighet som han hade hållit för sig själv, bara för sig själv i ungefär ett år nu. Och ingen skulle någonsin få veta, eller jo, kanske efter att han klarat provet, det stora provet som skulle ske på torsdag, det hade han planerat i veckor nu. Han skulle inte skjuta upp det nu, han är i sin bästa form nu, i går hade han runt 21 minuter och han hade dessutom krafter kvar när han kom i mål.
Nu var han snart framme, bara den långa sega svagt lutande uppförsbacken kvar.
Då såg han dom, och hade inte en chans att komma undan. Han kunde inte svänga höger eller vänster. Det fanns bara en väg, rakt fram. Kanske kunde han trampa fortare och bara flyga förbi dom utan att dom såg vem han var, men han orkade inte cykla fortare, det var som om vinden hade tilltagit, den var som en orkan. Han kom allt närmre och närmre, det var som om han drogs av en kraft mot det han fruktade mest av allt. Nu var han riktigt nära dom, och det gick inte att ta fel på vilka dom var. Det var som det han hade läst i skolan, hur vissa djur kan gå paralyserande rakt in i döden. Det var som om all tid i hjärnan stannat och verkligheten bara svischade förbi.
– Nämen tjenare, sa Måns samtidigt som han tog tag i cykelstyret. Vart är du på väg då?
Ska du inte stanna och snacka med oss ett slag? Måns tittade misstänksamt på väskan och som svar på hans blick kom genast en fråga.
- Nämen vad har lilla professorn i väskan då? Sa Måns med ett elakt flin på läpparna.
- Ingenting, ingenting viktigt, bara lite mat, sa Robert och försökte att se så oskyldig ut som möjligt.
Robert började känna paniken komma, tänk om dom fick veta. Han kände sig alldeles torr i munnen, tungan ville bara klistra sig fast i gommen.
- Ingenting, fan så tungt ingenting är i så fall, sa Nisse och slet av väskan från pakethållaren.

Nisse stod bakom Robert, Måns framför och varsin sida stod Johan och Martin. Själv stod han i mitten. Omringad. Som vanligt, så hade det alltid varit. De fyra mot Robert, Robert ensam mot de fyra, alltid fyra mot en.
– Får jag tillbaka väskan, det är ändå bara mat till morsan. Får jag tillbaks väskan, sa Robert och började nu bli orolig för vad som skulle hända.
– Nä, men så säger man väll inte lilla professorn, sa Måns med ett elakt flin på hans mungipor. Får jag tillbaka! Hur är det man säger då man vill ha någonting? Vi har ju lärt dig lilla vän, få höra nu.
Bara de inte öppnar väskan, bara de inte öppnar den, tänkte Robert och började känna den där paniken välla upp i varenda liten vrå i kroppen.
- Snälla Måns, Nisse, Johan och Martin, kan jag få tillbaka väskan?
Han hade inte glömt läxan, han kunde rabbla den utantill vid det här laget, så många gånger hade det hänt. Han stod med huvudet nedåt, han vågade inte titta upp och se in i deras mörka ögon, medan han bad till gud att dom inte skulle öppna väskan.
– Din morsa, hon är en slampa va? Sa Måns och tittade ner på honom där han stod alldeles skräckslagen.
Någonstans i hans huvud hörde han en röst som ropade på honom, någonstans lång, långt borta. Men han hörde den.
- Gör det nu, sa den, gör det nu!
Men hans rädsla och vanmakt gjorde så att han inte vågade följa röstens uppmaningar, inte idag i alla fall. Men i morgon skulle han, i morgon...
- Snälla, Måns, Nisse, Johan och Martin, viskade han. Min... Min morsa är en... är en slampa.
- Bra professorn, ropade Måns och klappade händerna. Mycket bra! Det var väl trevligt med en liten pratstund. Jaa, och imorgon, i skolan ska vi ha en liten pratstund till, då ska vi ha det mysigt tillsammans. Ja... Riktigt mysigt, och med dom orden lämnade de honom stående efter paviljongvägen medan regnet droppade ner på honom och in innanför hans mjuka tröja som hade blivit fuktig av all rädsla och skräck han känt under dom senaste minuterna.
När Robert kom fram till omklädningsrummet var det tomt, det gillade han. Han tyckte om ensamheten. Han satte sig på sin vanliga plats, längst in i hörnet intill duschen och började klä av sig. Han njöt av själva avklädningen, det var som att dra av sig all rädsla, skräck och vanmakt och när han drog på sig träningsklädena var det som att krypa in i en annan människa. Eller som att krypa in i det som han ville vara. Som att krypa in i sitt eget jag. Där det var rent. Där det inte fanns någon vanmakt, rädsla, illamående eller förlamning.
Han nollställde stoppuret. Han måste ha i snitt fyra minuter per kilometer. Helst något snabbare på de första fyra, för den sista kilometern var stenhård, uppförsbacke nästan hela tiden. Redan efter hundra meter kom den där känslan. Lättheten i kroppen, glädjen över att känna hur benen bar honom, hur armarna rörde sig efter benens fart, hur bröstet hävde sig in och ut i andningarna, hur allting stämde, hur bra han kunde springa, hur stark han var.
Han började plocka fram drömmarna, som fick honom att hata världen, som fick honom att orka, fick honom att inte tänka på vad han gjorde.



– Drick, skrek Måns.
När han inte förde muggen till munnen omedelbart fick han en spark av Nisse på smalbenet. Han hade tappat räkningen på hur många muggar han var uppe i nu, men det var säkert en tio stycken.
– Drick då din jävel, fräste Johan.
Då drack han och runt omkring honom på toaletten stod Måns, Nisse, Johan och Martin. När han fått i sig hela muggen sjönk han ner över toalettstolen och kräktes. Samtidigt hörde han hur de lämnade honom och han kände, fast kräkningarna, en liten slags lättnad... Nu var det ju trots allt slut för idag.

Han tryckte av mellantiden exakt vid märket, och lugnade ner farten för att kunna läsa av: 3,45 på första kilometern! Det var bra, helt toppen! Skulle han hålla den hastigheten skulle han gå under 20 minuter med stor marginal, kanske nedåt 19 minuter...

Robert gick in på lektionen, han var blåslagen i ansiktet, och det gick inte att dölja denna gång. Han tittade upp på magistern som genast spärrade upp ögonen när han fick se Roberts ansikte, men han sade inget, vilket Robert tyckte var bra, han hade haft nog med problem. Lektionen gick som vanligt, bara att de övriga i klassen kastade fler blickar än vanligt på honom. Alla undrade väl, alla utom Måns, Nisse, Johan och Martin undrade väl vad som hade hänt, alla utom dom fyra...
Lektionen började lida mot sitt slut, Robert skulle precis smälla igen boken när magisterns röst hördes i klassrummet.
- Robert, skulle jag kunna få prata med dig en stund, sa magistern i en entonig stämma som Robert sällan hört förut.
Robert nickade tyst och tog boken under armen och följde med magistern till ett ensamt klassrum.
- Vad har hänt med ditt ansikte Robert, sa han med en bestämd ton.
- Jag ramlade, sa Robert och försökte att spela oskyldig men misslyckades.
- Ljug inte för mig, jag vet vad det är frågan om, du kan ju inte ramla en gång i veckan och komma tillbaka blåslagen, sa magistern och stirrade in i Roberts ögon, magisterns ögon skrek berätta, berätta det bara så ska jag hjälpa dig.
Robert kunde inte hålla sig längre, han orkade inte mer, allt bara flög ur honom, allt som dom hade gjort, allt som dom hade förstört för honom.. Allt, allt bara flög ur honom som en fågel som glider på sina dunmjuka vingar genom en varm sommarbris i juni...

Däruppe var tvåkilometersmärket. Hade han hållit farten? Det var svårt att springande läsa av klockan, men han såg ändå tydligt att den visade på 7.26. Bara tre kilometer kvar nu...

Denna morgon betedde sig inte magister Bergström som vanligt. Han plockade inte upp några böcker. Han satte sig inte och fyllde i klassjournalen. Han tog inte av sig kavajen och hängde den över stolen. Han gjorde ingenting av det han brukade göra. De var en ovanlig morgon.
– Det är en sak som jag vill tala med er om. En allvarlig sak och därför vill jag att ni sitter tysta och lyssnar.
Och hela klassen kände att det var en ovanlig morgon och satt därför tysta och lyssnade. Ingen, utom han, visste vad magistern skulle tala om.
– Det har kommit till min kännedom att några här i klassen roar sig med att mobba en kamrat. Jag hade ett samtal igår eftermiddag som gjorde mig så upprörd att jag inte sovit en blund i natt. Jag hade ingen aning om att sådant förekom i den här klassen. Jag ska inte vidta några åtgärder denna gång. Men till er som känner sig träffade vill jag säga: Får jag höra den minsta lilla viskning om att ni fortsätter, kommer jag att klippa till stenhårt. Jag kommer inte att lägga fingrarna mellan någon mer gång och jag...
Medan magistern pratade därframme, satt han med huvudet nedböjt mot bänken, blodröd i ansiktet. Han kände, att alla i klassen visste att det var han som var den mobbade. Alla visste att det var han som hade haft samtalet med magistern igår eftermiddag. I ett svidande ögonblick, i ett svidande, klart ögonblick visste han, och det susade i öronen då han visste det, att han var alldeles ensam. Att ingen kunde hjälpa honom. Att detta skulle fortsätta i evigheters evighet. Om han inte hjälpte sig själv...

Hundra meter före den branta stigningen la han av farten och sänkte armarna och skakade loss. Nu kände han för första gången att han hållit högt tempo, andhämtningen var ansträngd och benen började bli tunga under honom. I den här stigningen hade han tappat luften många gånger, det fick inte hända idag. Det var bättre att han tog det lugnt uppför, han måste ha krafter kvar till de sista två kilometrarna. När han kommit upp stannade han nästan, joggade bara lite, samtidigt som han läste av mellantiden: 12,05. Han hade tappat på den sista sträckan! Nu låg han fem sekunder efter i tid. Det måste han ta igen nu på den fjärde kilometern, och det skulle nog gå, för den bar utför hela vägen. Nu gällde det bara att lägga på ett kol extra. Men inte för mycket. Den sista kilometern var hemsk... den måste han nog ha 4,30 på.. och då måste han gå den här utförslöpan på 3,30. Det skulle bli hårt, men det skulle gå, det måste gå…

... Direkt efter första timman smet han ner på toan. I trappan bad han till Gud att dom andra inte skulle ha hunnit före. Han kunde låsa in sig och sedan sitta där hela rasten. Han höll på att skrika av lättnad då han kom in på den tomma toaletten. Han rusade fram till en av dörrarna och öppnade. Då fick han se hur Johan stod därinne och sakta började gå mot honom. Han rusade till nästa dörr. Där stod Martin och han började sakta gå mot honom. Från de två andra toaletterna kom Måns och Nisse. Alla fyra gick sakta mot honom. Nu var väggen bakom honom. Han kom inte längre. Dom ställde sig i en ring runt honom. Tigande och tysta. Aldrig tidigare hade han känt sig så vansinnigt rädd. Varför gjorde de ingenting? Varför stod de bara tysta och stirrade på honom? Minuterna sniglade sig fram. Vad tänkte de göra med honom? Döda honom? Hur skulle de hämnas på att han hade talat om att för magistern? Precis när klockan ringde, lämnade de honom, ensam sittande där med en klump i halsgropen.

Det gick en varm våg genom kroppen då han läste av klockan vi 4-kilometersmärket. 15,15. Nu skulle han klara det! Bara en kilometer kvar nu och han hade 4,45 på sig att springa under 20 minuter. Efter ett års träning, efter 106 rundor, efter 53 mils löpning, efter tusen hävningar med hantlarna, skulle han klara det.

- Bara slå, sa Måns, eller vill du hellre att vi leker vattenleken? Säg till i så fall!
Nej. Inte vattenleken! Bara han tänkte på den ville han kräkas. Då var detta bättre. Och han slog och slog med sin gummisko mot vristen.
– Det kommer att svullna upp av bara fan, flinade Nisse. Du kan säga att vrickat dig till magistern, så får du gå hem. Är vi inte snälla mot dig som fixar så att du får en ledig dag? Är vi inte det va?
Han vågade inte svara. Det var bäst att tiga och göra som de ville. Han slog och slog och kände inte smärtan längre.
- Är vi inte, upprepade Nisse. Är vi inte snälla? Svara!
- Jo, sa han lågt.
- Men säg det då, fräste Måns. Säg att vi är snälla. Säg det i takt med slagen så låter det bättre!
- Ni är snälla, ni är snälla, ni är snälla.. kved han och orkade nästan inte slå mer.



Först efter det att han flämtande legat på rygg i det fuktiga gräset en stund, vågade han läsa av klockan. Hade han klarat det?
När han fick se siffrorna kunde han inte låta bli.
- 19,25 skrek han rätt ut. 19,25.
Och han tyckte att granarna runt omkring honom susade för honom och viskade:
- Bra gjort, bra gjort!
Men när han duschat och började klä på sig igen, visste han, att ännu var det inte färdigt.
Det sista, stora och avgörande provet var kvar. Kanske imorgon...

Han låste dörren efter sig och satte sig på toalettstolen och väntade. Snart skulle de komma och leta efter honom. Snart skulle de stå utanför dörren och slita och dra i den och tvinga ut honom.
Då skulle han gå ut… och då skulle han… vad skulle han?
Plötsligt fick han den där känslan igen. Att han inte skulle våga, inte orka. Kanske skulle han ändå skjuta på det? Träna en månad till. Förbereda sig bättre. Vänta, åtminstone till nästa vecka… eller nästa rast. Han tänkte så, men inom sig visste han ändå, att nu fanns det ingen återvändo. Gjorde han det inte nu, skulle han aldrig göra det. Då skulle det fortsätta och fortsätta i evigheters evighet.
- Öppna lille vän, viskade Johan med en len röst.
Öppna så vi får leka en stund. Rasten är ju snart slut. Har du väntat på oss?
Vi tänkte att vi skulle leka vattenleken idag. Det var ju så länge sedan!
När han kom ut stod Nisse redan med den första muggen färdig och fylld med vatten.
– Det är en stor dag idag, flinade han. Du ska sätta rekord och komma in i Guinness rekordbok. 25 muggar ska du dricka på fem minuter. Nu blir du väl glad, blir du inte? Men du vet väl att du inte får tala om för magistern. Det ska vara en hemlighet förstår du. Ända tills det står i boken. Tänk vad magistern ska bli stolt.
Han svarade inte. Han tog bara under tystnad emot muggen. Måns, Nisse, Johan och Martin stod runt omkring honom, så som de stått under hela hans skoltid. Han kände inga darrningar, ingen skräck, ingen ångest. För äntligen visste han, det fanns inte någon väg till höger, ingen väg till vänster, ingen annan dag, ingen annan rast. Det fanns bara en väg, och den gick rakt fram, och der fanns ingen annan tid, det fanns bara nu.
Samtidigt som han slängde vattnet i ansiktet på Nisse, klippte han till med högern i solarplexus på Måns, och han kände hur knytnäven sjönk långt in i magen på Måns, hur höger lillfinger slog e...