Svenska hjälpinsatser under andra världskriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

En omfattande hjälpverksamhet för krigets offer bedrevs under andra världskriget av Sverige. I de kampanjer som drogs igång samarbetade staten, städerna och landskommunerna, de stora svenska ekonomiska, politiska och sociala organisationerna samt hela svenska folket. Förutom de vanliga hjälpgrupper som redan fanns, bildades nya som specialiserade sig på att hjälpa just ett land eller en folkgrupp. De brukade samlas under olika paraplyföreningar, som Nationalinsamlingen för Finland. Finlandshjälpen inleddes bara några dagar efter det ryska anfallet den 30 november 1939.

Den största hjälporganisationen förutom den nyss nämnda var Norgehjälpen, som startades direkt efter den tyska invasionen i april 1940. Tyskarna förkastade kategoriskt många av de hjälpinitiativ som kom från svensk sida, men ändå genomfördes åtskilligt. Vid sidan av Norgehjälpen gjordes insatser av det svenska näringslivet och Röda korset. Man organiserade bespisningar för hundratusentals barn och gamla, byggde gratis hus för hemlösa, upprättade sjukhus och barnhem, skänkte skidor, livsmedel och kläder mm. Genom statliga bidrag, lån och privata gåvor kunde ett stort antal norska flyktingar omhändertas i Sverige. Även enskilda svenskar smugglade i egen regi över mat och förnödenheter till Norge. Tills dess Norge blev slaget, det tog ungefär en månad, skänktes även ammunition till normännen.

I Danmark, ”lustmördarens kanariefågel”, rådde inte lika hårda förhållanden som i Norge. Ockupationsmakten samarbetade där med de danska myndigheterna, som, åtminstone på ytan, delvis hade kvar sin makt. Allt skedde naturligtvis med Hitlers nådiga godkännande; någon självständighet var det inte tal om.

De danska flyktingarna, som kom främst efter septemberkrisen 1943 och vid brytningen med Tyskland 1944, fick en fristad i Sverige. Ett lyckosamt kapitel i den gemensamma historien var när Danmarks alla judar kunde räddas över till Sverige under hösten 1943.

Både de danska och norska motståndrörelserna hade ett välutvecklat, inofficiellt samarbete med den svenska underrättelsetjänsten, som inte behövde vara särskilt neutral. I Sverige utbildades närmare 20 000 motståndsmän till välbeväpnade "poliser" som kunde sättas in i Danmark och Norge när Tyskland föll. Dessa trupper kunde snabbt skapa lugn och ordning i de befriade staterna, och la grunden till de nya försvarsmakterna. Utbildningen av militärstyrkorna - i kombination med andra projekt - gjorde att framförallt normännen inte förlorade tron på Sverige, trots de förhatliga transiteringarna. Även relationen med danskarna stärktes och direkt efter kriget skrev chefen för de danska frihetsstyrkorna, general Görtz, följande rader till ÖB:

”Av hela vårt hjärta tacka vi genom överbefälhavaren den svenska försvarsledningen, armén och marinen och flygvapnet, varje enskild man, alla tillsammans, för den ovärderliga hjälp som givits den danska hären och marinen vid uppsättandet av deras styrkor i Sverige. Vi ha känt det handslag, som binder samman, och vi ha fått det stöd utan vilket det skulle varit dubbelt svårt att hålla ut och föra kampen till slut här hemma.”

Svenskarna försåg också motståndrörelserna med vapen vid olika tillfällen, och utbytte kontinuerligt information. Även andra delar av det svenska samhället deltog i hjälpaktioner som inte var förenliga med neutraliteten. I Göteborg bildades t.ex. med polisens tysta godkännande ett "smuggelrederi" som kontinuerligt forslade vapen och förnödenheter till motståndrörelsen i Danmark, och tog med flyktingar på hemvägen.

Planering för svenska hjälpåtgärder utomlands vid krigets slut startades tidigt. SIH (Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet) bildades 1944. Dess huvuduppgift var att leda den statliga hjälpverksamheten och att samordna denna med den privata. Inför krigsslutet förberedde man sig väl och hamstrade. Stora mängder livsmedel lagrades med tanke på kommande hjälpaktioner och läkemedelstillverkningen fick order om att påskyndas.

När krigsslutet väl kom kunde de planerade aktionerna genomföras med gott resultat. Barnsjukhus byggdes i Norges större städer och leveranser av sjukvårdsmaterial och läkemedel kom snabbt igång till ett stort antal drabbade länder. Under vintern 1945/1946 startades barnbespisningar. Det var mastodontföretag med åtskilliga kantiner i Centraleuropa som räddade livet på flera hundra tusen barn. Totalt kostade all svensk hjälp cirka två miljarder kronor att genomföra.


RAOUL WALLENBERG - EN SVENSK HJÄLTE

Raoul Wallenberg föddes 1912 som son till en sjöman, Oscar Wallenberg, vars kusiner var de båda huvudmännen i den kända finansfamiljen Wallenberg. Efter studentexamen 1930 utbildade Raoul sig till arkitekt, men övergav snart det yrket och blev affärsman i stället. Han arbetade först i Sydafrika och under krigets början bl. a i Palestina, där han mötte flyende judar som berättade om nazisternas terror. Berättelserna gjorde stort intryck på den redan humane Raoul och kom att påverka hans framtida handlande.

Sedan 1942 arbetade det svenska utrikesdepartementet, i princip helt ensamma, aktivt för att hjälpa judar och andra som deporterades till dödslägren. Under våren 1944 hade dock hela världen vaknat upp och insett vad Hitlers ”slutgiltiga lösning” egentligen innebar. I maj 1944 nådde den första ögonvittnesrapporten västvärlden om vad som föregick i utrotningslägret Auschwitz. Den kom från två judar som lyckats fly de tyska plågoandarna. Nu rådde inte längre några tvivel, bara plågsamma fakta.

På den svenska legationen i Budapest förhandlade man snabbt fram regler för de svenska skyddspassen tillsammans med tyskarna. Det innebar att innehavarna av skyddspassen skulle behandlas som svenska medborgare, och - om de var judar - få dispens att bära den gula davidsstjärnan som annars var obligatorisk. Legationen utfärdade i rask takt 700 skyddspass, men det var bara en droppe i havet i jämfört med hur många som led nöd. Man begärde omedelbart hjälp från UD i form av mer personal.

Samtidigt pågick World Jewish Congress´ sammanträde i Stockholm. Huvudfrågan var organiserad hjälp till de ungerska judarna, vars situation nu började uppmärksammas på allvar. Den amerikanska organisationen WRB (War Refugee Board) insåg på ett tidigt stadium att seriösa försök gjordes från svensk sida för att rädda den judiska befolkningen i Ungern. Därför träffades på deras initiativ WRB:s representant i Stockholm och ett antal prominenta judar för att diskutera lämpliga personer för en omfattande räddningsoperation i Budapest. WRB och de judiska representanterna enades om Raoul Wallenberg, och de svenska myndigheterna nappade. Efter att den WRB rådgjort med den svenska kungen beviljades också Wallenbergs lite speciella krav. Wallenberg ville få skicka diplomatiska kurirer utanför de vanliga kanalerna, och att få slippa byråkrati och pappersarbete. Han slapp även konsultera ambassadören om han ville förhandla med någon.


KUNGEN RYCKER IN

När Raoul Wallenberg kom fram till Budapest var det sent. Av de ursprungliga 750 000 judarna i staden fanns endast 230 000 judar kvar. Tågen hade gått utan avbrott mellan Auschwitz och Budapest med en last som inte fick leva länge. Adolf Eichmann, huvudchefen för judefrågorna, hade på bara en knapp månad hunnit deportera 400 000 män, kvinnor och barn. Han förberedde nu en plan som skulle förinta alla judar i hela Budapest på bara en dag. I en rapport till Berlin skrev han att "de tekniska detaljerna skulle ta några dagar". Om han hade lyckats hade den svenska legationens arbete inte kunnat utföras, men nu grep kungen in. Han skrev den 30 juni 1944 till det ungerska statsöverhuvudet Miklós Horthy:

I anledning av att jag har fått reda på Er regerings utomordentligt hårda och stränga åtgärder gentemot den judiska befolkningen i Ungern, tillåter jag mig personligen vända mig till Er för att be Er i mänsklighetens namn vidtaga åtgärder för dem som fortfarande återstår att rädda av detta olyckliga folk. Denna vädjan till Ert generösa hjärta förestavas av min gamla vänskap för Ert land och av min uppriktiga oro för Ungerns goda anseende i nationernas gemenskap."

Kungen fick svar den 12 juli:
”Jag har mottagit den telegrafiska vädjan skickad till mig av Ers Majestät. Med känslor av djupaste förståelse ber jag Ers Majestät övertygas av att jag gör allt som, i rådande situation, står i min makt för att garantera att mänsklighetens och rättvisans principer respekteras. Jag högaktar de känslor av vänskap Ers Majestät lägger på vårt land och jag ber Ers Majestät att bevara dessa känslor för det ungerska folket i dessa tider av stränga prövningar.”


BRÅDA DAGAR FÖR DEN SVENSKA LEGATIONEN

Deportationerna avbröts omedelbart. Ett tåg med judar på väg till utrotningslägren fick åka tillbaka till Budapest. Den man som gjort detta möjligt var Heinrich Himmler, som annars alltid förkastade dylika böner. Anledningen till omsvängningen kan ha varit det fredsspel som han nu förde på hög nivå med olika makthavare. Himmler hoppades kunna förhandla fram en separatfred med väst och insåg att stoppade judedeportationer skulle kunna hjälpa honom. Han hade aldrig varit någon äkta idealist i rasfrågorna, utan bara arbetat med judefrågorna bara för att det var ett viktigt inslag i nazismen. Adolf Eichmann satt nu i Budapest utan någon makt, och kunde inte göra något annat än att vänta.

När Tyskland gått in i Ungern och gjort den nazistiska organisationen Pilkorsarnas ledare Ferenc Szálasi till statschef fick Adolf Eichmann dock åter fritt spelrum, och skyddspassen förklarades ogiltiga. Wallenberg fortsatte oförtrutet sitt arbete även om han nu inte hade några pass till sin hjälp. Men efter att han bekantat sig med den ungerske utrikesministerns fru, lyckades han få passen giltiga igen.

Raoul Wallenberg köpte nu omedelbart ett 30-tal hus på västsidan av Budapest. Han kungjorde att de var svenskt territorium, något som naturligtvis inte stämde, och beklädde fasaderna - väl medveten om tyskarnas svaghet för pompa och ståt - med stora svenska flaggor och girlanger. Där gömde han närmare 20 000 judar, som annars skulle ha skickats till utrotningsläger som Auschwitz och Birkenau.

Wallenberg arbetade mycket snabbt, effektivt och intensivt i den förändrade situationen. Han for runt till fängelser, uppsamlingsläger och bangårdar där tåg lastades med människor som skulle skickas till förintelselägren och använde alla tänkbara metoder - inklusive mutor, bluffar och hot - för att rädda så många som möjligt. Alla judar som kunde tänkas ha den minsta anknytning till Sverige försågs med skyddspass och blev onåbara för tyskarna. Skyddspassen, som enligt internationell lag inte hade något värde, var också de utformade med tanke på såväl tyskars som ungrares känsla för prakt. Få misstänkte att häftet med de tre gyllene kronorna mot en vacker, blå bakgrund egentligen inte var värt någonting. Wallenberg lyckades få ut tiotusentals fler pass än de egentliga kvoterna låg på, även här med hjälp av mindre konventionella metoder.


PANIK, LAGLÖSHET OCH DÖD I UNGERN

Samtidigt startade Eichmann de fruktansvärda "dödsmarscherna", där tiotusentals fångar skulle lämna Ungern till fots. Många var torterade och uthungrade och orkade helt enkelt inte gå. De som protesterade fick höra att de inte heller behövde marschera - och sköts ner på fläcken. Under den 200 km långa vandringen till Österrike var förhållandena så miserabla att till och med de nazisterna själva började klaga för sin överordnade. Raoul Wallenberg fanns på plats hela tiden för att dela ut skyddspass, mat och medicin. Han hotade och mutade, tills han lyckades befria de med svenska pass.

När de sista tågen med judar avgick från Budapest slängde han sig upp på vagnstaken och kastade in buntar med skyddspass till människohoparna. De tyska soldaterna som beordrades att skjuta honom siktade medvetet för högt när de såg hans mod. Wallenberg kunde sedan lugnt gå fram till nazisterna och kräva att alla ombordvarande med svenska skyddspass skulle följa med honom.

I januari 1945 kände tyskarna att slutet var nära. Den minimala nivå av lag och ordning som rått i Budapest var nu försvunnen - panik rådde. Innan reträtten gav Adolf Eichmann order om att spränga det största gettot - inklusive människorna. Den ende som kunde upphäva beslutet var general

August Schmidthuber som var högsta befälhavare för de tyska trupperna i Ungern. Wallenberg skickade genom ett ombud ett meddelande till honom där han försäkrade att Schmidthuber själv skulle ställas ansvarig efter kriget, och hängas, om han genomförde han inte stoppade planerna. Tysken stoppade massakern i sista sekunden och 70 000 människor hade räddats.

Två dagar senare anlände den ryska armén, och fann att 97 000 judar klarat sig i Budapest. Totalt överlevde 120 000 judar i hela Ungern. Raoul Wallenberg och hans medarbetare på svenska legationen räddade över 100 000 människoliv.


VAD HÄNDE MED RAOUL WALLENBERG?

Enligt ryska myndigheter avled han 1947 i ett sovjetiskt fängelse, anklagad för att vara "amerikansk spion". Sedan dess har dock flera av varandra oberoende källor bekräftat att han är nu levande, eller åtminstone levde långt efter det officiella dödsdatumet.

Historien om Wallenberg har kantats av märkliga händelser och alltid varit ett problem i de svensk-sovjetiska, numera svensk-ryska relationerna. 1992 hälsade familjen Wallenberg på i Moskva och fick bl.a. Raouls "plötsligt upphittade" pass tillsammans med en ursäkt. Den nya ledningen i Kreml hoppades i och med regimbytet slippa de klassiska, otrevliga frågorna om ubåtar, DC-3:an och Raoul Wallenberg - men det senast nämnda ämnet var fortfarande alltför hett. Trots att också allmänt accepterade historiker, t.ex. Hans Villius, stöder den officiella versionen finns dock de som hävdar att han alltjämt lever, i något bortglömt ryskt fängelse.

Min personliga uppfattning - naturligtvis helt ovetenskaplig - är att Wallenberg levde långt efter 1947 men nu är avliden. Anledningarna till min bedömning är två:

1. Det finns - enligt mig - trovärdiga vittnen som säger sig ha sett Wallenberg långt in på sextiotalet.
2. Efter den turbulens som skakat om Ryssland det senaste årtiondet kan något sådant här omöjligt ha dolts.

Naturligtvis kan man säga att ryssarna inte borde ha klarat av att dölja oäktheten i intyget från 1947 heller. Min uppfattning är att en lögn inte nödvändigtvis löper samma risk att avslöjas som det faktum att en svensk världskändis är levande mot alla odds. Inte i det kaos som rådde, och till viss del fortfarande råder. Det otroliga i tanken att Wallenberg skulle vara vid liv, styrks av den inte alltför höga medelåldern i de sovjetryska fängelserna. Om Wallenberg fortfarande lever fyller han 87 år i år.


DE VITA BUSSARNA

Den judiska författarinnan Zenia Larsson beskriver sina upplevelser från koncentrationslägret Bergen-Belsen:

”Tyskarna utrotade miljoner människoliv som man utrotar ohyra. De hade dömt henne och hennes kamrater till ett liv bland tusentals lik, bland levande lik, bland människorester där bara munnen rörde sig ibland. Till slut hade hon själv oberörd vandrat bland döda människokroppar, oberörd gått förbi de döendes rosslingar, likgiltigt förstått att snart skulle hon själv förvandlas till en sådan. Hon hade erfarit hur lite ett människoliv betyder, hur lite miljoner liv betydde.”

Hon skulle inte, som hon hade trott, förvandlas till ett av dessa tusentals lik. För henne nådde räddningen fram i tid:

”Dessa kroppar som hon själv bara för några veckor sedan sömngångaraktigt släpat sig förbi blev nu burna så varligt och mjukt av det främmande folket att det verkade som om världens öde hängde på att just denna människospillra överlevde. Och inte nog med att de blev burna, inte nog med att de som ingen ville veta av blev insläppta i ett främmande land - utan de blev hämtade på ort av ställe av ett främmande folk som de inte kände. Från Bergen-Belsen och hit, från människovärdets största förnedring till denna ofattbara varsamhet.”

Det främmande folket som kom och hämtade undernärda och torterade, men ändå överlevande, offer ur koncentrationslägret var svenskar.


FOLKE BERNADOTTE FÖRHANDLAR

I slutet av 1944 fick Niels Christian Dietleff vid norska ambassaden i Stockholm rapporter från Berlin om omotiverade massförflyttningar av koncentrationslägersfångar i Tyskland. Rapporten berättade också att allt fler människor i lägren bara "försvann" i lägren. Genom den mer informella "djungeltelegrafen" vidarebefordrades information om var de danska och norska lägerfångarna befann sig, och detta gjorde att Niels kunde upprätta namnlistor. De skickades till den svenska legationen i Berlin och kom därefter till Stockholm.

Dietleff bad tillsammans med en dansk general, Karl Hammerich, de svenska myndigheterna att utforma en räddningsoperation för de skandinaviska lägerfångarna. De insåg båda att möjligheterna minskade för varje dag att rädda liv, och att den stora möjligheten till hjälp var om man kunde få Sverige med på noterna och låta det neutrala landet agera gentemot tyskarna. Sverige samtyckte och överlät ansvaret för operationen, och därmed de viktiga förhandlingarna med Hitler och Himmler, till Folke Bernadotte.

I mitten av februari 1945 flög Bernadotte till Berlin. Han hade tagit reda på Himmlers privata intressen och tog bl.a. med en bok om runskrift, något som gladde Gestapochefen mycket. Efter de förhandlingar som fortlöpt relativt snabbt, det var ju bråttom, såg villkoren ut så här:

Frigivna skandinaviska fångar skulle inte få transporteras till Sverige utan istället överföras till Neuengamme i norra Tyskland.
Svenska delegater skulle få komma in i lägret och se till att fångarna fick medicin, mat och kläder. Svenska kvinnor med tyskt medborgarskap skulle få utresevisum till Sverige. Högst 250 man skulle få ingå i expeditionen som skulle genomföras i Röda Korsets tecken. Inte en rad fick skrivas i svenska tidningar, det skulle kunna äventyra hela expeditionen. Bernadotte fick tio dagar på sig att ställa det hela på fötter.


EXPEDITIONEN BLIR VERKLIGHET

Den 11 mars 1945 körde den första vita bussen ut ur Malmö mot Köpenhamn. Just innan avresan hade ändrade order kommit från det allierade flygvapnet, alla fordon var tvungna att vara helt vitmålade med stora röda kors och svenska flaggor på sidorna. I princip allt vad Malmö kunde uppringa i form av målare blixtinkallades, och de avslutande penseldragen fick dras ombord på färjan till Köpenhamn.

Det så kallade svenska Tysklandsdetachementet, som nu snabbt rörde sig mot det sönderfallande Tredje Riket, var omfattande. Expeditionen bestod av 308 personer, 36 bussar, 19 lastbilar, 7 motorcyklar, 7 personbilar, en bärgningsbil, verkstadstross och koktross.

Trots det behövdes ytterligare transporter till Tyskland, där absolut ingenting fanns att uppbringa. Sam...