Iglar

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Olika arter

Det finns över 200 olika arter av iglar i hela världen, varav 26 st bor i Sverige.
En av dem är blodigeln, som det kommer stå om nedan, då alla iglar har olika födoval, utseende etc. Framsidan visar en vattenigel.

Utseende/Anatomi/Fysiologi

Vid vuxen ålder är blodigeln c:a 15 cm lång, med svartgrön till svartbrun rygg.
De har 6 rödgula band som löper längs ryggen, och undersidan är grå och marmorerad. Den främre sugskålen är formad som en ränna, medan den bakre är formad som en skiva och nästan lika bred som kroppen. Dess svalg har tre st muskulösa käkar som bär på en mängd mikroskopiskt små tänder.
Dessa använder igeln till att bita sig fast genom skinnet på ett värddjur, såsom häst, ko, eller tillochmed en människa. Det åstadkommer ett trekantigt sår på huden.
Vid käkarnas mynning finns bl.a. spottkörtlar, och de innehåller äggviteämnet hirudin, som förhindrar blodet från att koagulera, och dess tarm ät formad så att blodet den sugit upp kan lagras lång tid. Tarmens mellersta del består av elva par blindsäckar som förvarar blodet, och igeln kan därigenom suga i sig blod utan risk för att det ska koagulera. Man kan ta bort den sugande igeln, men blodet slutar inte rinna förrän dess antikoagulerande saliv sköljts bort.

Fortplantning/Livscykel/Utveckling

Blodigeln är hermafrodit, dvs. de har två kön, precis som alla andra iglar, och deras ägg läggs i kokonger, som också innehåller uppslagsnäring.
Kokongerna avsöndras från en förtjockning på kroppen. Den kallas gördel (clitellum), där de hanliga och honliga könen finns.
Vid befruktningen fungerar ena djuret som spermieöverförare och det andra som mottagare. Kokongerna kan innehålla upp till 15 ägg i varje och läggs i fuktig jord vid strandkanten i Juli. Det tar c:a 2 månader för igelungarna att kläckas, och då tar de sig fort till vatten. Där lever de den första tiden på blod från snäckor, fiskar och groddjur.
De börjar inte suga blod från däggdjur förrän de är vuxna, och de kan bli upp till 15 år.

Utbredning och födoval

Blodigeln kommer ursprungligen från Syd- och Mellaneuropa, samt Asien.
De har troligtvis sedan införts till Sverige under medeltiden, men kan möjligtvis också vara inhemsk. De är sällsynta i södra och mellersta Sverige, från Skåne till Dalarna.
De fanns även tidigare i Norrland, men det är idag osäkert om den finns kvar där.
Förekomsten av blodiglar är mest känd i några små sjöar och dammar, och även mindre kärr, vid Upplandskusten, samt på Gotland och Öland.
Blodiglar är yttre, blodsugande parasiter, och deras värdar är ryggradsdjur. Dock lever de inte permanent fastsittande, utan lämnar istället värddjuret efter att tarmen fyllts med blod.
En igel suger ca 10-15 kubikcentimeter blod under en måltid, och ökar då vikten med 5-10 ggr.
Detta räcker för igeln att livnära sig på i ett år, vilket betyder att den bara äter en gång/år.
Även en vuxen igel kan intressera sig för grodor och paddor om ett lämpligt värddjur inte finns.

Hotbild

Blodigeln finns med på den nationella rödlistan över hotade arter i Sverige. Detta för bedöms vara en missgynnad (orättvist behandlad/diskriminerad). Dess förlust av miljöer är främsta orsakerna till att deras överlevnad i Sverige minskat. Många kärr och dammar har förstörts eller fyllts igen, vilket förstört iglars, och många andra vattenorganismers, långsiktiga överlevnad.

Beteende/Förväxlingsrisk

Blodiglarna reagerar på däggdjurens värmestrålning, och i en sjö eller damm simmar de genast mot källan till strålningen. På samma sätt attraheras blodigeln av doften av svett och andra doftämnen från människan.
Blodigeln kan lätt förväxlas med hästigeln, som i Sverige är en vanligt förekommande art, detta främst för att de når samma storlek. Hästigeln har dock inte blodigelns rödgula band, har mörk ovansida och dessutom ljust gulgrön undersida.


Statistik

Rike: Animalia
Stam: Annelida
Klass: Hirudinoidea
Ordning: Arhynchobdeallae
Fa...