Sagan om Sagorna!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

SAGAN OM SAGORNA!

Det var en gång en liten by som hette Sumsar. Den lilla byn låg mitt i Alperna och var omged utav vita bergstoppar. På ett utav bergen låg ett stort slott. Bland invånarna i byn berättades en massa sagor och myter om slottet och dess så kallade ägare. Det sades att det bodde en hemsk varelse där uppe, och vissa hävdade att de sett en mystisk skepnad stå och titta ner på byn ibland. Men ingen visste säkert vad som egentligen var den sanna berättelsen om slottet. Inga människor hade heller besökt slottet. Det berodde inte bara på rädslan för det okända där uppe utan också för att det var helt omöjligt att ta sig upp dit. Klippväggarna stupade rakt ner och den som skulle försöka klättra upp för dem skulle trilla ner och slå ihjäl sig med en gång.

I Sumsar bodde två pojkar som var bästa vänner, de hette Ernst och Pellegnillot. Hela dagarna lekte de uppe bland bergen, men de höll sig alltid på avstånd från berget där slottet låg.

Ernst hade en lillasyster som hette Britt. Men Ernst och Pellegnillot brukade kalla henne för Bittske-Britt eftersom hon var väldigt klåfingrig och om någon försökte stoppa henne när hon pillade så högg hon. Där ifrån kom namnet Bittske-Britt. En dag hade Ernst mamma tvingat pojkarna att vara barnvakt till Britt medan hon skulle hälsa på sin gamla moster. Först hade Ernst och Pellegnillot blivit sura, men efter att Ernst mamma hade lovat dem tårta så blev de gladare eftersom de älskade tårta. När Ernst mamma hade gått så bestämde pojkarna att de som vanligt skulle gå upp i bergen och leka. Eftersom de inte ville att Britt skulle vara med så tog det med hundens koppel så att de kunde fästa Britt vid ett träd. Där kunde hon sitta och pilla medan de lekte. Pojkarna hade så roligt och var så upptagna av sin lek att de inte märkte när det började mörkna. När de till slut bestämde sig för att gå hem hade de glömt vilket träd det var de hade bundit fast Britt vid. De letade och letade, och det blev mörkare och mörkare. Till slut hittade de trädet de bundit fast Britt vid men hon var inte kvar. Allt som var kvar var det avbitna kopplet.
- Hon måste ha bitit av kopplet och gått hem, sa Pellegnillot.
- Ja det skulle vara typiskt Bittske-Britt, sa Ernst.

Så pojkarna vandrade hemåt i månens ljus. När de kom ner i byn igen och började gå mot sina hus så kom deras föräldrar springandes. De hade varit väldigt oroliga.
– Förstår ni inte att vi varit jätteoroliga när ni är ute när det är mörkt? sa Pellegnillots pappa.
– Ja och så skulle ni ha legat i sängen för länge sedan, sa Ernsts pappa.
– Men var är Britt? undrade Ernsts mamma.
– Vi trodde hon redan hade gått hem, svarade Ernst.
Men Britt hade inte kommit hem, så föräldrarna och några utav grannarna gav sig ut för att leta efter Britt. Ernst och Pellegnillot kommenderades i säng med en gång.

På morgon nästa dag när de vaknade var föräldrarna fortfarande ute och letade efter Britt. Ernst och Pellegnillot tyckte föräldrarna oroade sig i onödan för Britt, hon klarade sig säkert hon kunde ju äta tallkottar eller något. Sen tyckte pojkarna att det var ganska lugnt och skönt utan henne och hennes eviga pillande på allt.

Hemma hos Pellegnillot i köket stod Pellegnillots mormor och gjorde pannkakor till pojkarna. Medan de satt och åt så frågade de var Mormor trodde att Britt gömt sig.
- Jag tror att det är slottsherren som har tagit henne, sa Mormor.
- Slottsherren! Vem är det? sa Ernst och Pellegnillot i munnen på varandra.
- Jo, det är den okände mannen som bor uppe i slottet.
- Ja, men vem är han, varför bor han där uppe alldeles själv, varför kommer han aldrig ner till byn och varför finns det ingen väg upp till slottet? Ernst och Pellegnillot hade många frågor om slottet.
- Jag vet inte allt, svarade Mormor tålmodigt.
- Men jag ska berätta en historia som min mormor berättade för mig som hennes mormor berättat för henne. Uppe i slottet bor det en man som är vakt så ingen passerar den hemliga gränsen. På andra sidan berget ligger det ett hemligt land dit inga människor får komma. Därför byggdes slottet så att vakterna kunde ha utkik över människornas land.
- Men varför skulle han ha tagit Britt? undrade Ernst
- Britt kanske hittade den hemliga tunneln upp till slottet, och den som försöker ta sig in i det hemliga riket blir inlåst i slottet tills den tappat minnet och inte minns vem den är eller vad den har sett. Då släpps personen ut men det kan ta flera flera år.
- Men då måste vi ju rädda Britt. Hur hittar man den hemliga tunneln?
- Det finns en ramsa eller gåta är det väl mera som går: Slott, grotta, äpple och sten knacka tre och möt den hemliga fen.
- Det måste var en sorts vägbeskrivning, sa Pellegnillot.
- Kom så ger vi oss ut och letar där vid trädet där Britt satt.

När pojkarna kom fram till trädet där Britt suttit så satte de sig ner och tittade sig omkring och tänkte på ramsan som mormor sagt.
– TITTA! ropade Ernst och pekad på en blomma som påminde om en Blåsippa fast den var större.
Men det som skilde denna blomma mest från en vanlig Blåsippa var att denna hade små gula äpplen istället för löv. Pojkarna funderade på hur äpplena skulle leda dem till slottet, men de kom inte på något.
Till slut sa Pellegnillot:
- Vad skulle Britt ha gjort om hon satt här och såg äpplena?
- Vet inte, svarade Ernst
- Eller jo, hon skulle nog ha ätit dem eftersom hon säkert var hungrig.
Ernst och Pellegnillot gjorde ”sten, sax, påse” om vem som skulle våga sig på att äta ett äpple. Till slut föll lotten på Ernst. Försiktigt tog han ett bett av äpplet. Ingeting hände. Så han tog ett bett till och kom in i äpplets kärnhuvud. Då trillade en massa frön ner på marken och formade ett fotsteg, talet 300 och bokstaven N.
- Det måste betyda att vi ska gå trehundra steg åt Norr, utbrast Pellegnillot.
Så de traskade iväg. När de hade räknat sig fram till trehundra steg stod de mitt på en klippsats, under dem brusade en bäck.
– Jaha och nu då? sa Ernst
– Titta på stenen där nere i bäcken. Den liknar ett stort äpple, sa Pellegnillot.
Så de började klättra neråt. När de kom ner i bäcken så vadade de bort mot stenen som liknade ett äpple. Väl framme så vred Ernst på stjälken och med en gång så flyttade stenen sig och under vattnet syntes ingången till en grotta. Pellegnillot som var väldigt nyfiken av sig dök genast ner och Ernst följde efter fast han egentligen helst hade gått hem.

När de båda två var inne i grottan gick stenen för ingången igen och det blev alldeles mörkt.
- Vad gör vi nu? Tänk om vi aldrig kommer ut, sa Ernst.
- Vi behöver ljus, sa Pellegnillot
Så fort han sa ordet ljus så tändes en massa facklor på väggarna. Pojkarna gick längre och längre in i grottan. De gick i timmar och undrade om det fanns något slut på grottan och var Britt höll hus.

Till slut fick de syn på en dörr. Den bara stod där mitt i gången. De gick runt och tittade på alla håll och kanter och försökte öppna den, men dörren var låst.
- Skulle man inte knacka tre gånger? sa Ernst
- Jo, vi får väl prova det.
Pellegnillot knackade tre gånger på dörren och de hörde hur någon närmade sig dörren på andra sidan. Rätt som det var flög dörren upp och där inne syntes en by som såg ut som en by som finns i sagorna.
- Vilka är ni? hördes en röst säga.
- V.… vi… vi letar efter Britt, stammade Ernst fram
Plötslig uppenbarade sig en pojke framför dem. Han såg ut att vara i deras ålder. Det som skilde honom ifrån dem var ett par fjärilsliknande vingar på ryggen som skimrade i alla dess färger. När han kom närmare såg de att han var rund i ansiktet med en rund liten näsa. Han påminde väldigt om en tomtenisse.
- Är det ni som är ägare till den lilla flickan som satt bunden vid ett träd?
- Nja, ägare och ägare hon är min lillasyster, sa Ernst.
- Hur som helst ni ska få tillbaka henne om ni lovar ett ni aldrig berättar om detta för någon.
- Vi Lovar!
– Bra, följ med här.

Pojken eller tomte- fen som Ernst och Pellegnillot tyckte han liknade presenterade sig som Berlov. De följde med Berlov ut i ljuset och upptäckte att de befann sig uppe i slottet. På ena sidan kunde de se sin egen by där de bodde och på andra sidan låg en sagolik by.
– Ni förstår, sa Berlov detta slott är en gräns och vaktport mellan två världar. Det ni ser där nere är sagobyn där bor alla varelser som är med i människornas sagor.
– Vadå som Rödluvan, Askungen och Lilla sjöjungfrun? undrade Ernst.
– Precis, det är härifrån era sagor kommer. Här bor även sagoväsen som kommer att komma i de framtida böckerna, förklarade Berlov.
För länge, länge sedan levde människor och sagovarelserna tillsammans men sagofolket var snällare än vissa människor och det utnyttjade människorna. De hade sagofolket som sina slavar. Men det fanns en gammal man som bodde uppe i bergen. Han var uppjagad dit av byborna för de trodde att han var en trollkarl. Men mannen ville bara gott och sa till sagofigurerna att på andra sidan bergen fanns en plats där de kunde bygga upp en egen by. Där skulle de få bo ifred utan människorna och mannen skulle hjälpa dem att bygga ett magiskt slott som skulle skilja världarna åt.
– Men om byn och dess invånare är hemliga för människorna hur kan ni finnas i våra sagor? undrade Pellegnillot.
– Jo, den gamle mannen tyckte väldigt mycket om barn eftersom de är snälla och goda så han bad om att varje år så skulle ett barn få komma in i sagobyn och välja en av invånarna. När barnet sen blivit större så skulle det få skriva en saga om denna invånare som skulle ges till människobarnen.
– Så du menar att HC Andersen varit här som barn och valt en sagofigur att skriva om, sa Ernst.
– Precis, och eftersom Hans Christian är en så god människa så lät vi honom skriva berättelser om flera av oss, sa Berlov.
– Men Britt hon är väl inte speciellt snäll, varför är hon här då?
– Britt är en speciell flicka med en underbar fantasi och hon var så ensam så vi valde henne att få inträda till vårt rike.
– Så hon kommer att bli författare när hon blir stor?
– Ja hon har valt en av sagofolket hon kommer att skriva om. Och vad beträffar er så kommer ert minne härifrån raderas eftersom detta är Britts historia.

Pojkarna följde med Berlov genom byn och där utanför ett hus som såg ut att vara utav choklad satt Britt och pratade med en kanin.
– Britt! ropade Berlov. Det är dags att gå. Din bror är här för att följa dig hem. Så Britt tog farväl av kaninen och följde med Berlov, Ernst och Pellegnillot upp mot slottet igen. Där fick Britt, Ernst och Pellegnillot gå igenom en stor port. De kom ut på ängen där Ernst och Pellegnillot brukade leka.
– Britt där är du ju s...