Bathory - Blod, eld och död

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

När Quorthon lämnade jordelivet 2004 var han fortfarande en gåta för de flesta som följt hans utveckling i musik och intervjuer. Han var en mästare på att säga emot sig själv, gärna med indignerad ton, och förmodligen övertygad om att han berättade saken som den verkligen var. Vi, som i efterhand kan sitta och plöja igenom hans utspridda utsagor med hjälp av Internet, kan jämföra vad han sa till ett fanzine tio år efter att han sa något helt annat. Inledningsvis kan konstateras, för sakens skull, att Quorthon är pseudonymen för Thomas Forsberg, mannen som stod bakom Bathory, ett band som gjort sig känt världen över för sina innovationer inom metal, där en konstnärlig blick på musiken tillsammans med ett infogande av nordiska myter, historia och heroism gett upphov till flera inriktningar inom genren, och även gjort sitt för att "intellektualisera" den.

Det är tidigt åttiotal. Runt om i Sverige sitter fyrtiotalisternas barn och bläddrar igenom den glansiga musiktidningen Okej, som ägnar hälften av sitt utrymme åt synthband, och resten åt hårdrock. De som inte är intresserade av fjollig synthpop, bläddrar fort förbi reportagen om Depeche Mode och Alphaville, och koncentrerar sig på det, som får föräldrarna att rynka på näsan. Här kan man läsa om alla de senaste kontroverserna mellan moralpredikanter och långhåriga rebeller, som Mötley Crüe, Kiss, Iron Maiden, Twisted Sister, Wasp, Saxon, Whitesnake, Poison, Van Halen, AC/DC, Europe och Judas Priest. Under den fåniga beteckningen "hårdrock" poserade alltså dessa friserade mopsar, och varken Okej eller någon annan tycktes se någon skillnad mellan band som Europe och Judas Priest. Att ett band med namnet Bathory började härja inpå knutarna var de flesta tryggt ovetande om.

Bathory är raka motsatsen till den flashiga pudelrock, som var urtypen för "hårdrock" i Sverige under större delen av åttiotalet. I ena änden av spektrumet har vi Bathorys slarvigt spelade dödspunkmetall, med brusande, organisk produktion, en obskyr aura och demoniska, omänskliga pseudonymer, medan vi i andra änden finner hårspraysfriserade permanentoffer, som spelade någon form av elektrifierad schlagerrock, och hade artistnamn, som tycktes hämtade från amerikansk kiosklitteratur. Det är en kontrast, som nästan saknar motstycke, och det är verkligen hedrande för Quorthon, att han i detta androgyna pudelklimat visade att man kunde göra precis tvärtom. När han gick mot strömmen på det här sättet, formade han genren efter sin egen vilja. För om han skulle ha gett efter, och börjat spela med något värdelöst posörband, så hade han dragit sitt strå till spandexstacken. I stället fann Bathory sitt uttryck med hjälp av den mer underjordiska metal-rörelse, som befann sig utanför de glättade musiksidornas sökljus. Inspirerade av den dystra undergångskänslan hos Black Sabbath, började det dyka upp hårdare metal-band i framför allt Europa och USA. Dessa profilerade sig gentemot den något mer lättviktiga heavy metal-genren, genom att fokusera mer på den ondskefulla sidan i tematiken och i musiken, och de sökte manifestera detta "onda" genom ett mer extremt framträdande. Med hjälp av tydligare och gitarrbetonad rytmik, snabbare riff och högre tempo, samt extremare sångmetoder - element som växt fram i symbios mellan metal och hårdare punk - framhävdes och renodlades ett misantropiskt och mörkt drag, som alltid hade lurat i bakgrunden hos heavy metal-musiken. Bland dessa band kan nämnas Mercyful Fate (Danmark), Venom (England), Hellhammer (Schweiz) och Slayer (USA), samt givetvis svenska Bathory.

Trots att man kan säga att Bathory uppkom i samma anda som dessa andra band, och trots att mittfårans glamorösa "hårdrock" var högsta mode då, så har de aldrig varit del av en rörelse. De har däremot varit förgrundsgestalter för, inte bara en, utan minst två olika strömningar inom underground-metal, även om Quorthon kanske inte valde att se det så. Enligt honom var Bathory det första bandet att börja spela death metal – 1987 lät det så här: "Jag tar avstånd från termen ''''death metal'''', och jag tycker inte om att kallas ''''thrash'''' eller ''''speed''''". Men 1994 uppgav han däremot om sina första skivor att "på den tiden spelade vi ett slags metal, som senare skulle få namnet Death Metal". I dag tror jag att de flesta skulle säga att Bathory spelade någon form av prototypisk black/speed metal, någonstans mellan punkens hårdare uttrycksformer (Quorthon uppgav själv att han en gång spelat i ett oi-band) och heavy metal, med en påtaglig estetisk prägel av engelska Venom. I vanlig ordning har Quorthon både förnekat och delvis bekräftat detta under årens lopp. För de flesta torde det ändå vara självklart att det finns flera saker, som bekräftar influensen – de demoniska pseudonymerna, tematiken, den svartvita estetiken och inte minst namnet Bathory, som Quorthon gissningsvis snappat upp från Venoms låt "Countess Bathory" från skivan "Black Metal", vilken släpptes två år innan Bathory för första gången gjorde sig hörd på samlingen "Swedish Metal Attack". Själv hävdar han dock att han fått idén på Madame Tussaudes vaxmuseum i London.

De tre första albumen, som Bathory släppte - "Bathory" (1984), "The Return..." (1985) och "Under the Sign of the Black Mark" (1987) - var samtliga avancerade övningar i dunkel satanism och överdriven ondska. Debuten var, som sagt, mycket influerad av Venoms punk- och rockdrivna djävuls-heavy metal, med skillnaden att Bathory helt enkelt lät betydligt ondare. Där Venom framstod som ett gäng engelska skämtare, tycktes Bathory vara helt seriösa. Något mer självständiga blir Bathory först med uppföljaren "The Return..." från 1985, en skiva, som bland annat starkt har influerat norska black metal-bandet Burzums tidigare kompositioner. Gitarrerna spelar enkla thrash-riff över ännu simplare trumrytmer, och produktionen är en perfekt föregångare till hela den "primitiva" black metal-genre, som några år senare skulle dyka upp. På tredje albumet, "Under the Sign...", har Bathory blivit något mer avancerade, tekniskt sett, och vänt sig till publiken en aning med hjälp av slagkraftigare refränger i låtar som "Woman of Dark Desires" (om grevinnan Erzebet/Elizabeth Bathory, som så generöst lånat ut sitt namn) och "Equimanthorn". Gemensamt för dessa tre skivor är den enormt envisa och genomgående monotona trumman, som knappt avbryter sitt konstanta hamrande i tvåtakt genom låt efter låt. Även detta är ett moment, som skulle återkomma i black metal-genren, inte minst med Darktrhones mästerliga och nihilistiska "Transilvanian Hunger". Hos tidiga Bathory ser man fröet till något, som skulle blomma ut för fullt hos bland andra just Darkthrone och Ildjarn: det esoteriska draget i musiken, som förstärks av en lågbudgetproduktion, vilken får en utgallrande effekt. Den som bara ser till det ytliga i tillvaron kommer aldrig att förstå, kommer aldrig att inse, kommer aldrig att kunna ta del av det vackra, som döljer sig i alla aspekter av livet - även de aspekter där sorg, ondska, tragedi och hat dominerar. Hur stor del av detta Bathory verkligen planerade kan man spekulera i – många menar nog att produktionen var resultatet av en usel studio och talanglösa "producenter" – men jag tycker mig se att Bathory åtminstone bejakar det smutsiga, brusande och illalåtande ljudet, och nästan gör det till ett eget instrument. Helt klart utgör det en av omständigheterna, som ger albumen sin känsla av mystik, och produktionen blir ännu en skarp kontrast till mainstream-hårdrockens allt mer kliniska ljudbild.

Under den här tiden svepte bandet sig i det obskyras mantel. Den enda medlem som omnämndes var Quorthon, i egenskap av låtskrivare. Det fanns inga bilder på bandmedlemmarna på skivornas omslag, de spelade inga konserter, och man visste i stort sett ingenting, förutom det man kunde tyda från de otäcka texterna om häxbål, mörk magi och satanism. Eftersom människor drivs av en vilja att få veta sanningen om saker, som retar deras intresse, började rykten spridas om bandet. Dessa kom snart att accepteras som fakta. Att Bathory inte spelade konserter eller ställde upp på fotograferingar berodde förmodligen snarast på att Quorthon omöjligen kunde behålla sina bandmedlemmar. Knappt hade Bathory hunnit spela in en skiva innan de andra musikerna övergivit projektet, och ofta var det Quorthon själv, som fick fungera som alltiallo när någon eller något saknades i sättningen. Utåt försökte han för det mesta få det att se ut som att Bathory verkligen var ett stabilt band, och han använde till och med samma pseudonymer för de personer, som råkade spela bas respektive trummor vid olika tillfällen. Den som spelade bas fick alltid namnet Kothaar och den som spelade trummor fick heta Vvornth – därmed fick Bathory en fasad, som signalerade stabilitet, även om det gav upphov till ännu fler rykten om vilka dessa personer var, och om de verkligen fanns, om Quorthon i själva verket gjorde allt själv och så vidare.

Quorthon blev dock allt mer bekymrad över vad han kunde åstadkomma genom sin musik och sina texter, och han blev med åren mer och mer benägen att ta avstånd från sina "ungdomssynder", d.v.s. hans tre första albums veritabla hyllningar till ondska och Satan, och myten om Quorthon som ondskefull demon.

"Jag tillbringar inte halva året med att spela gitarr och skriva bra texter för att sedan behöva svara på frågor som ''''När dödade du ett barn sist?''''", utbrast Quorthon 1990 i en intervju. Han fick också allehanda morbida saker skickade till sig, enligt egen utsago. Nämnas kan till exempel ett dött djur i en säck, jord från en kyrkogård (som Quorthon förmodades behöva till en av sina riter), brev skrivna med blod, bilder på flickvänner med krucifix uppstoppade någonstans… Det var kanske inte så underligt att Quorthon började söka sig bort från satanismen, och att han i intervjuer ger ett väldigt defensivt intryck. När den norska black metal-scenen började nå ryktbarhet för sina makabra dåd, vändes blickarna mot svenska Bathory – förebild för många av de norska banden. När han så vänt sig mot vikingatemat, och gjort detta till koncept för hela album, blev plötsligt så kallad "vikingarock", med pajasbandet Ultima Thule i spetsen, uppmärksammad i media, och plötsligt var Bathory förknippat med en nationalistisk och rasistisk rörelse. Bandets första referens till vårt nordiska ursprung var förmodligen med låten "Equimanthorn" på "Under the Sign of the Black Mark"-skivan från 1987, där Quorthon vrålade textraderna "Lend me the eight legged black stallion of Odin and I''''ll have my vengeance / oh, I''''ll kill with desire". De skulle snart komma att återvända i något större format till denna avvikelse från den febriga satanismen. På 1988 års milstolpe, "Blood Fire Death", märks ett distinkt brott med det gamla materialet. Här har plötsligt ett fönster öppnats: frisk luft strömmar in, och Bathory får med ens en pondus de tidigare saknat. Det är som om de konceptmässigt kliver ut ur Venoms skugga, äntligen sträcker på sig, och visar att de minst är huvudet längre än föregångarna. Den friska luften kommer från ett nordiskt tema, som skymtar emellan de sedvanliga utbrotten av fantasifull, satanisk hädelse. Detta tycks även manifestera sig i musiken, som nu fått en mer heroisk aura, och på sina ställen är nästintill episk.

En titt på "Blood Fire Death" visar att det redan då fanns samtliga byggstenar för vad som skulle bli Bathorys andra, inflytelserika period, vilken realiserades med den episka skivan "Hammerheart". Med detta album förflyttades tyngdpunkten från det aggressiva thrash-momentet i Bathorys musik, till det nyfunna, mer introspektiva uttrycket, som Quorthon själv kopplade till sina förfäders mytologi. Om Satan stod för oordning, kaos och ondska, fick det nya temat om vikingar, nordisk historia, natur och kultur framträda i en mer behärskad och sansad ton. Låtarna blev längre, tempot långsammare och röstläget blev odistorderad sång i stället för strupslitande skrik. Melodier, som kopplades till en skandinavisk kultur, och texter, som refererade en storartad, svunnen epok, blev med hjälp av Bathorys "Hammerheart" introduktionen till en hel subgenre, ofta kallad vikingmetall.

I texthäftet till uppföljaren "Twilight of the Gods" från 1991 tackar Quorthon bland många andra namn en viss M. E. Winge. Bakom namnet (Mårten Eskil Winge) döljer sig den svenske konstnär, som blivit mest berömd för tavlan "Tors strid med jättarna". Det är uppenbart att motivet och ämnet intresserar Quorthon mer än konstverket – varför annars som inspirationskälla välja Winge bland otaliga mer kunniga konstnärer? Eller som Georg Nordensvan 1925 i boken "Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet" skriver om "Tors strid med jättarna", vars motiv utgörs av Tor i sin vagn, redo att svinga sin hammare mot de fula, mörka jättarna, så att blixtar sveper över himlen: "Det är uppenbart, att denna uppgift tillhör de svårlösta. För att giva det väldiga ämnet en motsvarande storslagen form fordrades en Michelangelos storhet i tanken och kraft i penseln. Föga underligt, att hos Winge ansatsen gäller mer än utförandet, att man i behandlingen av ämnet saknar något av den inre storhet, som borde skönjas bakom den bullersamma framställningen av striden mellan mörker och ljus, och att man skulle föredraga att se kompositionen hållen i monumental, enkel färgskala framför att se den utförd med en stafflitavlas teknik." … "Winge är en av de stora försökarna bland våra konstnärer. Bland representanter för den götiska riktningen är han den ende, som helt uppgått i strävandet att ställa den nordiska fornvärlden levande fram för samtiden. Fantasien förde honom mer än en gång högre än vingarna buro. Men den var full av mod och hänförelse."

Man kan säga att Nordensvan med vänliga ord menar att M .E. Winge i sin vilja att vara storslagen brister både i konstnärlig gestaltning och i hantverk. Varför då välja denna person? Därför att Quorthon känner samma känsla inför Winges förkroppsligande av nordisk forntid, som han själv väcker hos den, som lyssnar på Bathory när de stod som högst i tanke och utförande. Läs igenom den sista delen av citatet igen. Den skulle nästan ha kunnat handla om Bathory. Quorthons visioner skiner igenom och övervinner de begränsningar, som kunde ha kvävt glöden hos mindre kreativa musiker. Han ville så mycket med sin musik. Att t.ex. skivan "Blood On Ice" (1995) spelades in i tre omgångar med sju år mellan första och sista sessionen; att den spelades in i ett skitigt garage fullt med bildelar och skräp; att utrustningen är bristfällig; att Quorthon inte direkt kan sjunga – och att resultatet ändå blir episkt förförande och känns storslaget, vilket är frukten av komposition, noggrant arrangemang och passion, är ett tydligt bevis för detta.

I en intervju säger Quorthon, apropå bandets första skiva, att det är slående hur stora saker man kunde skapa med så små medel. För mig är det själva essensen hos Bathory, och det skänker musiken en extra dimension. Det är skapelselustan och den konstnärliga klarsyntheten, som lyser så starkt hos ett mycket litet antal individer. Med varje album tar bandet längre sats, och siktar allt högre. Den mängd koncentration och ansträngning, som krävs för att skapa ett verk som "Twilight of the Gods" kan inte överskattas, speciellt då det gäller en person, som vill ha fullständig kontroll över varje detalj. Det är Quorthon, som skriver alla de inspirerande texterna, den storslagna, enhetligt klingande musiken, spelar varje instrument (det finns i alla fall inga klara uppgifter som skulle säga något annat), sköter det delikata arrangemanget med akustiska interludier och körsång (bara det måste ha varit en utmaning), samt designar skivans utformning, bygger monument och fotograferar det till omslagets baksida! Alltihop bildar dessutom en helhet och bär på filosofiskt och mytologiskt stoff, som hämtat inspiration från källor som Nietzsche och Sturlasson, ger en högst relevant kommentar till mänskligheten och den stundande nihilismen, samtidigt som den gör upp med Bathorys eget förflutna. "Twilight of the Gods" är på gränsen till neurotisk i sin ambivalenta hållning gentemot natur och kultur: det finns inga gudar uppe i himlen, säger Quorthon, och det tycks vara albumets tema, men likväl genomströmmas skivan av en mytisk närvaro, en kärlek till de forntida gudar, som våra fäder offrade till och slogs för. Det är en skiva, som nästan skulle kunna vara en outtömlig källa att ösa från, och det känns att det just under den här perioden skulle vara som mest intressant att höra Quorthon prata om sina idéer och visioner. Men när man läser igenom intervjuerna med Quorthon slås man av att det inte ställs några riktigt relevanta frågor till honom. Det känns som att han tvingas att uttala sig om samma saker om och om igen. Det enda som är intressant med det är att han ibland svarar annorlunda från gång till gång.

Tar man en titt i texthäftet till "Twilight of the Gods" kan man, förutom ovan nämnda M .E. Winge, hitta andra mer eller mindre kända namn: konstnären Anders Zorn (långt mer jordnära än Winge), science fiction-författaren Allan Dean Foster, författaren Sheperd Paine - som skrev en bok om att bygga miniatyrer och modeller, något som Quorthon uppenbarligen praktiserade själv, inte minst med tanke på baksidan till "Twilight of the Gods" - samt en rad kompositörer. Anton Bruckner, en romantiker, vars polyfoniskt mättade åttonde symfoni Quorthon i en intervju sa sig blivit inspirerad av; Antonio Vivaldi; Gustav Holst, vars stycke "Mars" från orkestersviten "Planeterna" omarbetades och framfördes av Bathory under namnet "Hammerheart"; Ralph Vaughan Williams, engelsk tonsättare i samma anda, som svenskättade Holst; Jean Sibelius, mest känd som kompositör till den dramatiska, men avskalade, tondikten "Finlandia"; Johann Sebastian Bach; Beethoven; Richard Strauss (mest känd för tonerna till "Also Sprach Zarathustra"); Richard Wagner ("Twilight of the Gods" är den engelska översättningen av ordet Ragnarök, eller på tyska "Götterdämmerung", vilket också är titeln på en av Wagners pampiga operor) - dessa är några av de namn, som finns nedtecknade i häftet.

Det finns knappt någon gemensam nämnare för samtliga av dessa namn. För tonsättarna gäller i allmänhet att de verkade någonstans mellan slutet av 1800-talet och mitten av 1900-talet, med uppenbara undantag i form av t.ex. Beethoven, Strauss, Bach (Johann Sebastian). De flesta får även anses vara romantiker, symfoniska och storslagna i musiken.

Ett annat namn, som Bathory nämner är Friedrich Nietzsche, för övrigt den ende renodlade filosofen bland de olika namnen, och därtill en filosof som av de olika konstformerna ställde musiken högst. Det kan därför vara på sin plats att undersöka var någonstans man kan spåra Nietzsches tankar i Bathorys verk. I boken "Den glada vetenskapen" skriver Nietzsche i §125 om en "vansinnig", som försöker övertyga människan om att vi står inför en nihilistisk kris, i och med "Guds död":

"Vart Gud har tagit vägen?" ropade han, "det ska jag säga er! Vi har dödat honom - ni och jag! Vi alla är hans mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Blir inte natten allt längre och mörkare? Måste inte lyktor tändas redan på förmiddagen? Hör vi inte redan slamret av dödgrävarnas spadar, när de begraver Gud? Känner vi inte redan lukten av den gudomliga förruttnelsen? - även gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills stått att finna i världen, för våra knivar har det förblött - vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga? Ett större dåd har aldrig begåtts, och vem som än föds efter oss hör för detta dåds skull hemma på ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia!"

"In this age of utter madness", sjunger Quorthon, och återkallar minnet av Nietzsches vansinnige och dennes profetia om efterdyningarna till Guds död: galenskap och förvirring, och en ofattbar, tung konsekvens av en akt vi knappt kan förstå att vi har begått. Bathory visar i texten till titelspåret att fundamenten för Gud och den moralisk-metafysiska världsåskådningen vacklar. När Gud, garanten för sanning och stabilitet, försvinner, så kommer alla värderingar att försvinna - även i världen bortom (himmelriket): "...we have now found / There are no thrones up there in the sky" Hela existensen och hela världen; ögonblicken, historien, tiden och livet, blir helt och hållet värdelösa. Detta är Nietzsches tragiska insikt, som Quorthon har gjort till sin.

Vi har alltså fastställt den konceptuella höjdpunkten för Bathory, och rent logiskt kan vi kanske dra slutsatsen att det därefter endast kunde gå utför. Av vad man kan läsa sig till i mängden av intervjuer, är att Quorthon efter den massiva insatsen som resulterade i "Twilight of the Gods" helt enkelt fick nog. Hans skivor hade förvandlats från enkel proto-black metal till rena mastodonter i koncept, komposition och framförande. Det verkar som om han på något sätt kände att han hade målat in sig i ett hörn, och att han bar med sig en så tung börda att han inte kunde förmå sig att axla den igen:
"Jag hade sagt till skivbolaget att jag ville ta ett sabbatsår från musiken, och de föreslog att jag skulle kunna skriva och spela in ett soloalbum. Det blev liksom en brytpunkt, en dos frisk luft, ett ljus i slutet av tunneln. Och en chans att få göra något, som effektivt skulle avliva Quorthon-myten."

(Från Bathorys officiella hemsida, innan den togs ner)

Sagt och gjort, vägen ut ur det hörn av förväntningar han målat in sig i, gick genom att spela in en soloskiva, långt bortanför det storslagna idébygge han under åratal finslipat. Och framför allt slapp Quorthon känna det tunga ansvar, som vilade på hans axlar, och han slapp de stora förväntningar, som ofrånkomligen fanns inför varje nytt skivsläpp med mäktiga Bathory. Hans första soloskiva, som alltså släpptes 1994 under namnet Quorthon, hette "Album", består av rockorienterad musik, någonstans mellan grunge och metal. "Album" är en besvikelse för den som väntar sig episk vikingmetall eller aggressiv black metal, men bland dessa rocklåtar döljer sig någonting, som dröjer sig kvar. Jag skulle säga att de är musikaliska bagateller, men välkomponerade sådana. Detta var hur som helst Quorthons ljus i slutet av tunneln, och han började känna inspirationen komma tillbaka. Han beslöt sig för att helt tvärt lägga vikingatematiken och de majestätiska arrangemangen åt sidan, och slängde - enligt egen utsago - snabbt ihop Bathorys sjunde album, "Requiem", en hätsk speed metal-skiva, som försöker återknyta till Bathorys första skivor, utan att lyckas. Dels är produktionen här något futtig - den saknar det ondskefulla draget hos de tidiga inspelningarna, och den saknar det lite fetare ljud, som skulle ha gett musiken mer kött på benen, och dels är kompositionerna väl endimensionella. Av Bathorys musik blev inte mycket mer än rytmen kvar, och den rock''''n''''roll-känsla, som genomsyrade debutskivan, finns inte en gnutta av här. Kort därpå släppte Bathory albumet "Octagon", som fortsatte i samma simpla stil som den förra. "Det kändes verkligen bra då att ta av den allvarliga och dystra kostymen, och göra de här två skivorna. Att skriva och spela in REQUIEM och OCTAGON kändes helt enkelt så bra vid den tiden, eftersom de inte innehöll något så när mycket ambition eller högstämda pretentioner, som skivorna från slutet av åttiotalet och början på nittiotalet." Citatet, också från Bathorys officiella hemsida, visar tydligt på det jag skrev om det tunga Bathory-arv Quorthon burit på, och som han nu sökte göra till en något lättare börda.

Därefter fokuserade Quorthon på ett projekt, som han hade nämnt i en intervju någon gång. Det visade sig att Bathory hade ett helt konceptalbum liggande på is, som började spelas in någon gång mellan black metal-skivan "Blood Fire Death" (1988) och viking metal-skivan "Hammerheart" (1990). Quorthon slutförde projektet under sommaren 1995. På grund av att skivan består av saker, som spelats in 1988-1989, och andra saker, som spelats in sex-sju år senare, är produktionen också något skum. I vissa låtar är det Quorthon anno 1988 som sjunger, i andra är det 1995 års upplaga. Vissa trumdetaljer har också fixats i efterhand (trummaskin, riktiga trummor och datoriserade hi-hats har ordnats ihop enligt informationen i texthäftet). Resultatet är dock en episk, Manowar-influerad konceptskiva i Bathorys vikingastil; möjligen är den något eklektisk, med impulser från speed- och heavy metal, rock, opera och körsång. För övrigt är körsången ovanligt framträdande på detta album, och det dessutom med bravur - mycket jobb måste ha lagts ned på att arrangera de operativa körpartierna i refrängerna.

Efter att ha släppt ännu ett soloalbum, betitlat "Purity of Essence" (1997), ett mer moget försök att närma sig markerna mellan rock och metal, samt en samlingskiva, kände sig Quorthon redo att satsa på en nyinspelning med Bathory igen. "Destroyer of Worlds" hette albumet, som 2001 innebar Bathorys återkomst efter ett längre uppehåll. Förhoppningarna var stora för Bathory-fantaster världen över, inte minst då skivan skulle innebära en återgång till den numera klassiska vikingastilen, uppblandat med lite tuffare tongångar. Dessvärre kunde inte förhoppningarna tillgodoses. Quorthons röst var inte längre vad den varit, och förutom ett par ganska minnesvärda låtar, där Quorthon skrek i stället för att försöka sjunga rent (t.ex. "Death from Above" och titelspåret, som syftar på atombombens uppfinnare Oppenheimer, som ska ha yttrat den sedermera berömda frasen från Bhagavad-Gita: "I am become death, the destroyer of worlds"), var det mesta av materialet oinspirerat och slarvigt komponerat (dock var arrangemangen avancerade, som vanligt)....