Stockholms omvandling

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Detta är en studie över hur Stockholm sedan dess uppkomst har förändrats, det integrerar också hur Stockholm uppkom. Var har vi haft för olika stadsplaner för Stockholm under dess historia, och vilka ut av dem kan vi fortfarande se spår av idag. Det är också för mig en chans att få en djupare bild i varför olika vägar och byggnader går och ligger där de är idag. Vilka är det som genom Stockholms historia som en stad påverkat dess utseende mest. Vem kom t.ex. upp med idén för Sergels Torg?
Jag fick idén och inspirationen till arbetet då vi i julas satt hemma hos mormor och kom att diskutera vad fanns det på Åhlens City’s plats innan Åhlens? Jag hittade då en hel del intressanta böcker i min mormors bokhylla som fick mig att vilja läsa mer om ämnet.


Innehållsförteckning

Inledning 2
Innehållsförteckning 2
Hur uppkom Stockholm 3
1600-talets stora stadsomvandling 4
1800-talets Storstadsvision 6
”Ett Sveriges skyltfönster” Cityombyggnadens uppgång och fall 7


Hur uppkom Stockholm

När och hur uppkom egentligen Stockholm? Var staden resultat av en medveten grundningsakt och utbyggd efter en på förhand uppgjord plan? Eller växte den fram ”spontant” utan föregående planering? Ofullständigt källmaterial gör dessa till synes enkla frågor svåra att ge raka svar.

Det var den tid då man målmedvetet började integrera Finland i det svenska riket som därmed tyngdpunkten i det framhävande svenska väldet förflyttades österut, och den kom att få ett allt mer centralt läge, mitt i det svenska riket på Stadsholmen istället för som tidigare i dess periferi. En central fråga för Stockholms uppkomst är när Mälaren genom landhöjning/strandförskjutning isolerades till en insjö. Efter debatter i många decennier torde det nu få anses relativt säkert att Norrström bildades under 1200-talet, och att de övriga passagerna, möjligen med undantag för Söderström, då inte längre var framkomliga. Därmed blev sänkan norr om Stadsholmen den enda segelbara förbindelsen mellan Mälaren och Östersjön.
Stockholm framstår redan mot 1200-talets slut som stad i ordets dåtida kontinentala bemärkelse. Den var, för att anknyta till en klassisk definition formulerad av Henri Pirenne, ett samhälle som, inneslutet av en stadsmur, levde av handel och hantverk, och som utgjorde en juridisk person med kommunala organ samt egen lag och rättsskipning.
Namnet och staden Stockholm är belagt för första gången sommaren 1252 i två skrivelser av Birger Jarl. Inga säkra slutsatser kan dras att namnet Stockholm dock skulle kunna bidra till att belysa stadens äldsta historia. Många olika tolkningsförsök finns dock, det ena mer fantasifullt an det andra. Enligt en rad äldre historieskrivare är Stockholm en av Birger Jarl till skydd mot baltiska pirater grundad stad.


Stockholm växte fram snabbt under 1200-talets senare del. Bebyggelse skedde på både södra och norra sidan av Stadsholmen. Delarna av staden kallades redan på 1200-talet för Söder- respektive Norrmalm.Stadsholmen var mycket mindre och låg mycket högre under 1200-talet. Stadslinjen gick åtta till tjugo meter utanför Österlånggatan samt att denna gata följer under omkring 1300 strandens ursprungliga kontur. På västra sidan sköt holmen ut kraftigt mot nordväst. Där gick strandlinjen drygt 100 meter utanför Västerlånggatan men vid Tyska Brinken knappt 20 meter.Det nuvarande gatunät som finns på Stadsholmen/i Gamla Stan kan betraktas som i huvudsak ursprungligt. Den första pålitliga kartan över Stockholm är från 1626. På den kartan möter man när det gäller Stadsholmens inre delar, i huvudsak det nu existerande gatunätet.

Inget har hittills framkommit i arkeologiska undersökningar eller vid bearbetning av 1400-talets jordebok som ger anledning att misstänka mer radikala förändringar av gatunätet sedan stadens uppkomst.
På 1200-talets triangulära stadsområde delat av en median från basen i norr till spetsvinkeln i söder så ligger torget och kyrkan i den västra halvan och borgen i den östra. Gatunätet har två huvudorienteringar. På västra sidan löper de nordsydliga gatorna – Prästgatan, Skomakargatan och Svartmangatan – i stort sett parallellt med platåns västra kant och från dessa gator utgår brinkar och gränder i det närmaste vinkelrätt. På östra sidan följer Själagårdsgatan och Baggensgatan platåns östra sträckning och korsas nästan vinkelrätt av Köpmangatan.

Vad är klarlagt och allmänt accepterat och vad är oklart eller omstritt ifråga om Stockholms uppkomst? Uppenbart är att det på 1200-talet fanns bebyggelse med stadskaraktär på Stadsholmen. Innan denna tidpunkt är handlingarna för få och vaga för att man skall veta något säkert om hur Stockholm såg ut. Stadens egentliga tillväxtfas är 1270-talets senare del och 1280-talet. Påståendet att Stockholm ”på några få år blivit folkrikare än någon annan stad i vårt land” från 1289 tyder närmast på att staden vuxit fram snabbt, det vill säga i huvudsak på 1280-talet.

1600-talets stora stadsomvandling

Som ett led i en genomgripande administrativ och fysisk omvandling av Sverige genomfördes omfattande stadsplaneregleringar. Den största och mest framgångsrika av dessa gällde Stockholm och dess förstäder – malmarna – som decennierna kring 1650 fick den stadsplanestruktur som fortfarande i grunddrag består idag. Gustav Vasa hade effektiviserat den medeltida stadsförvaltningen. Nu gällde det att göra Sverige lämpat att spela den stormaktsroll som väl hägrade redan på 1620-talet.
År 1602 hade Norrmalm skilts från Stockholm och gjorts till en rättsligt sett helt separat stad med egen magistrat, Norre Förstaden. Konkurrensen mellan de båda städerna hade lett till en ohållbar situation. År 1635 återfördes äntligen Norrmalm till Stockholm, efter många turer.
1636 år seglationsordning sa att all utrikeshandel skulle koncentreras till Stockholm. Vid 1600-talets mitt gick också minst två tredjedelar av utrikeshandeln över huvudstaden.
Startskottet för 1600-talets stora omvandling av Stockholm kan dateras på dagen när. Det var den 1 september 1625, då elden kom lös i ett brygghus vid Kåkbrinkens nedersta delar. Hela området söder om Kåkbrinken utanför Västerlånggatan förstördes.

Året efter – 1626 – finns en daterad karta över Stadsholmen på vilken den 1625 avbrända delen fått en ny stadsplan. Två nya varandra rätvinkligt korsande gator föreslås – den blivande Stora Nygatan och en förlängning av Tyska Brinken. Här igenom skulle Stockholm få en gata som uppfyller flera – men inte alla – av tidens krav på en representativ stadsgata. Den var rak och bred och hade slutna gatusidor, men den var snöpligt kort. Parallellt med Stora Nygatan anlades också Lilla Nygatan.
Parallellt med regleringarna på Stadsholmens västra sida genomfördes på den östra sidan skapandet av Skeppsbron och den så kallade Skeppsbroraden. Man rev muren för att få plats med Skeppsbron samt använde det obebyggda området utanför. En besökare som nalkades sjövägen möttes nu inte av en mur utan av en statsfront av nybyggda hus.
År 1636 kom två skisser för reglering av Norrmalm väster om Brunkebergsåsen. Det var Anders Torstensson, som ett par decennier skulle komma att stå i spetsen för den Stockholmska planeringen, som modifierat sin medarbetare Olof Hansson Örnehufvuds första skisser. Planen genomfördes nästan exakt enligt ritningarna, och kom i vår tid att prägla en central del av den svenska huvudstaden. I augusti 1639 började arbetet med avstickning av gator och tomter i ”Nye förstaden på Ladugårdslandet” enligt vad Torstensson uppgivit i en designation. Någon gång under 1640 föreslås vad som på goda grunder kallats ”en generalplan för de norra förstäderna”, med all sannolikhet upprättad av Anders Torstensson. Denna karta visar planeringsläget alldeles i början av 1640-talet. De norra förstäderna är inritade enligt 1640 års generalplan. Södermalm har kvar sin gatustruktur, men Horns- och Götgatorna är inprickade vilket visar att planeringsarbetet är påbörjat. Kartan bör vara upprättad senast 1642.

Dagens Hötorget och Östermalmstorg uppstod under denna plan. Malmtorget, dagens Gustav Adolf torg fanns redan. På västra och östra Norrmalm fanns redan kyrkor och på Ladugårdslandet var en kyrka planerad, ungefär där Hedvig Eleonora senare skulle byggas.
Norrmalm på båda sidorna av Brunkebergsåsen hade bra kommunikationer med den centrala staden, Ladugårdslandet klart sämre. Men de tre förstäderna hade dåliga förbindelser med varandra. Tre stråk skapades över åsen under de kommande decennierna, nämligen – Klarabergsgatan-Hamngatan, Mäster Samuelsgatan och Gamla Brogatan-Oxtorgsgatan-Lästmakargatan. Viss kondition fodrades nog för att klara backarna i dessa enkla förbindelser mellan Norrmalms båda sidor.
Stockholm växte allt jämt snabbare och planområdet måste vidgas för att tillgodose behovet av tomtmark. Tullstaketet flyttades 1650 från ett läge nära dagen Wallingatan till ungefär Odengatans sträckning.

På denna karta anges den 1663 genomförda kyrkogårdsutvidgningen vid Katarina kyrka vilket indikerar att kartan tillkom tidigast detta år. På Södermalm hade gatorna öppnats utåt, vilket kan innebära att man övervägde en stadsplanerutvidgning. Vid regleringen av Södermalm hade man en hel rad topografiska svårigheter att ta hänsyn till. Ett konsekvent rutnätsystem torde därför ha varit uteslutet.Götgatans läge torde ha varit givet. En genomfartsgata i rak sträckning till landsvägen söderut var en självklarhet, och fanns i princip redan. Härigenom var gatunätets orientering fixerad. Att Södermalm fick en andra huvudgata var mer överraskande – Hornsgatan, vars puckel – Hornsgatspuckeln visar stigningen på 1600-talets Hornsgatan.Regleringsarbetet av Södermalm påbörjades 1642. Det stadsplanelagda området når i öster
fram till nuvarande Södermannagatan och i väster ungefär till nuvarande Rosenlundsgatan. I söder omfattar det Fatbursjön. Klevgränd på Katarinabergets sluttning mot Götgatan är en oreglerad rest av Södermalms medeltida gatunät.

1654 beslutade Karl X Gustav att Södermalms församling skulle delas. Jean de la Vallée fick i uppdrag att rita en ny församlingskyrka som skulle ligga på Sturekapellets gård och uppkallas efter Karl X Gustavs mor Katarina. Katarina kyrka är det största kyrkobyggnadsprojektet under 1600-talets omvandling av huvudstaden. Katarina kyrka är Stockholms främsta exempel på blickpunktplanering i den stora skalan, en effekt som fungerar lika bra i våra dagars stadsbild som i 1600-talets.

Stadsomvandlingen började som ett regleringsprojekt. Det gällde alltså för staden att skaffa sig rådighet över marken. När marken var avröjd var det dags att lägga ut de nya gatorna och tomterna. Staden stod för gatukostnaderna medan tomtägarna svarade för iordningställandet av tomterna.

När man såg att marken inte på långt skulle räcka, donerades nya landområden till staden bl. a. Ladugårdslandet och Kungsholmen. Stadsomvandlingen övergick därmed från att ha varit ett rent regleringsprojekt till att bli ett kombinerat reglerings- och utbyggnadsprojekt.
Malmarna upptogs till stor del av köksträdgårdar, betsmark och liknande och bebyggelsen var gles och övervägande trähus. Det var knappast frånsett ingreppen på Stadsholmen och de delar av malmarna som låg närmast denna, – fråga om en stadsplanereglering efter moderna begrepp. Utan snarare om en sanerings- och utbyggnadsaktion, där en primitiv gles bebyggelse fick vika för den expanderande stadsbebyggelsens raka gator och hårdare markexploatering.
Sveriges ledarskikt behövde efter 1600-talets mitt inte längre skämmas för sin huvudstad. Den var sannolikt mer välordnad och prydlig än någon annan kontinental huvudstad vid denna tid. Att stormaktstiden för Sverige gick förlorad i slutet av 1600-talet är väl en huvudförklaring till att Stockholm efter 1600-talets kraftutveckling kom att växa och förändras i mycket långsam takt fram till 1800-talets mitt.


1800-talets Storstadsvision

Folkmängden i Stockholm var i mitten av 1800-talet upp mot 100 000 invånare. Byggnadsverksamheten låg på en blygsam nivå. Det framlades inte heller några planprojekt av betydelse.
Vid seklets mitt vaknade huvudstaden. Befolkningen ökade från 100 000 år 1856 till 200 000 år 1884 och 300 000 invånare vid sekelskiftet 1900. Den genomgick samtidigt en snabb industrialisering som gjorde den till landets i särklass ledande fabriksstad.
1850-talet är ett genombrotts decennium i Stockholms stadsbyggnadshistoria – en rad viktiga projekt diskuterades och började genomföras. Stockholm var vid denna tid en utpräglad sjöfarts- och handelsstad, och de första större moderniseringsarbetena gällde anläggning av kajer och upprustning av hamnar. Stadsholmen angavs på båda sidorna med nya kajer i början av 1850-talet. Det första gasverket tillkom ungefär samtidigt, och en vattenledning började planeras.
Järnvägsfrågan blev aktuell under 1850-talet. Det blivande Statens järnvägar svarade för samtliga tre från huvudstaden utlöpande fjärrbanor, de så kallade stambanorna.

Förutsättningar fanns för en enda centralt belägen huvudstation, men staden önskade istället två separata ändstationer. Stockholm fick dock en ”central” station, placerad på ett tidigare strandområde vid Klara Sjö. Sammanbindningsbanan togs i bruk 1871 och därigenom fick Stockholm en gemensam station av genomgångstypen för samtliga huvudbanor. Sammanbindningsbanan var det första stegen i den utveckling som skulle innebära att vattenytan mellan Riddarholmen och Stadsholmen helt belamrades med spår och billeder.

1861 inleddes ett kombinerat kaj- och boulevardprojekt längs Nybroviken, den blivande Strandvägen. Det gav Stockholm dess första breda, trädplanterade gata av europeisk storstadsstil, en 1800-talets motsvarighet till 1600-talets Skeppsbron. Strandvägen skulle i många decennier komma att fungera som stadens mest fashionabla promenad- och bostadsstråk.
Kajutbyggnaden och järnvägens sträckning samt hur järnvägs- och ångbåtstrafiken skull förbindas med varandra var centrala frågor för stadens fortsatta utveckling som diskuterades.
A E Rudberg publicerade sitt förslag till reglering av ”Staden mellan broarna”. I hans förslag har all bebyggelse öster om Stora Nygatan – frånsett Slottet, Storkyrkan, Börsen och Tyska kyrkan – hyvlats av och ersatts med raka gator och regelbundna, i huvudsak kvadratiska kvarter. Rudbergs idé fick dock aldrig något gehör inom den kommunala administrationen. 1863 beslutade man att lämna ”Staden emellan broarna” utanför regleringen, vilket fick stor betydelse för framtiden. Den medeltida statskärnan var ”räddad” – men dömd att förlora sina centrumfunktioner till Norrmalm.Stadsplanen för Norrmalm fastställdes 1879 och planerna för Kungsholmen och Södermalm 1880. De var kompromissprodukter efter flera års långa och många diskussioner och planförslag, A E Rudbergs förslag för ombyggnad av ”Staden mellan broarna”, 1862.

bl.a. Lindhagenplanen som legat till grunden för många stadsplaneprojekt genom tiderna. De fastställde planerna var i stort sett genomförbara och anpassade efter stadens resurser och behov. Flera problem ställdes dock på framtiden, exempelvis regleringar av redan bebyggda delar och skapandet av bättre förbindelser mellan de olika stadsdelarna.
Den stockholmska stenstaden expanderade över kök- och trädgårdsområden med det gatunät som lagts fast 1879-80.

”Ett Sveriges skyltfönster” Cityombyggnadens uppgång och fall

Cityombyggnaden i Stockholm under 1950- och 1960-talet är ett av Europas största och mest radikala stadsombyggnadsprojekt. Under ungefär samma tid som man i övriga Europa bemödade sig med att bygga upp sådant som förstörts av krigat, ägnade sig kommunalmännen i Stockholm åt att riva ner stora delar av centrum. Under 1900-talet har man inte i någon annan europeisk huvudstad genomdrivit tillnärmelsevis lika omfattande regleringar.
Norrmalm skulle, som Joakim Garpe uttryckte saken 1963, anpassas till ”ett Sveriges skylfönster, ett det moderna svenska välfärdssamhället representativa stadsdel”.
Stockholms fysiska utveckling under 1900-talet karakteriseras av fyra huvudskeenden. Det första är avslutningen av en process som börjat vid 1800-talets mitt – stenstadens utbyggnad till tullarna och den äldre stadsgränsen. Under 1920- och 1930-talen var byggnadsverksamheten vid sin höjdpunkt på malmarna, för att sedan snabbt ebba ut i brist på mark. Det andra skeendet, som började strax före 1900, har inneburit att innerstaden omgivits av ett bälte med förorter, dels innanför kommungränsen, dels i grannkommunerna. Det tredje förloppet är en saneringsprocess som började i city på allvar 1952 och sedan på 70-talet spreds över malmarna, för att så småningom nå de äldre förorterna, och slutligen miljöprogramområdena. Det fjärde skeendet är en förtätningsprocess som präglat 1900-talets tre sista decennier och inneburit att hamn- och industriområden bebyggts med bostadshus, men också ytor som tidigare uppfattades som olämpliga att bygga på eller var tänkta som grönområden för de kringboende.
Vid sekelskiftet 1800- till 1900-talet förlorade Stadsholmen sin ställning som stadens centrum. Där fanns inte tillräckligt med utrymme med dess trånga gränder och överbefolkade bostadshus för den frambrytande industrialismens banker och huvudkontor. Utrymmeskrävande verksamheter började därför lokaliseras till Norrmalm. Att centrumförskjutningen skulle gå norrut, och inte söderut, var mer eller mindre givet. Topografin var lämpligare på den norra sidan och befolkningen hade genomsnittligt sett en högre social status och större köpkraft. Förskjutningen hade börjat redan på 1700-talet med Gustav III: s opera vid Gustav Adolfs torg. Centralstationen, som öppnade 1871, fick avgörande betydelse, inte minst genom att attrahera tidningsföretag och hotellverksamhet.

En omfattande detalj handel växte fram särskilt längs Drottning- och Regeringsgatorna under decennierna kring år 1900, detta medans butikerna på Västerlånggatan och Stora Nygatan förlorade i relativ betydelse. Några decennier in på 1900-talet hade en rad påkostade kontors- och bankbyggnader uppförts längs Fredsgatan och ring Gustav Adolfs torg och Kungsträdgården. Omkring 1910 började Stadsholmen kallas ”Gamla Stan” – vilket markerade att den inte längre uppfattades som Stockholms centrum.Äldre bild av Brunkebergstorg, navet i Nedre Norrmalm före tillkomsten av Sergels Torg.

Två gator uppkom på Norrmalm under 1900-talets första decennier. Kungsgatan drogs genom Brunkebergsåsen som östvästlig förbindelse och Sveavägen leddes ner till Kungsgatan. Under denna tid började termen ”City” komma i bruk, och ordet gavs associationer till modern och storskalig bebyggelse, av typ Kungstornen som stod färdiga i mitten av 1920-talet.
Bilar blev allt vanligare i Stockholms innerstad under 20-talet. År 1918 fanns 4000 bilar i Stockholm, år 1930 fanns det 17500 stycken. De adderade sig till spårvagnar, hästdragna transporter och cyklar. Det fanns ännu inga trafikljus, och man kunde parkera i stort sett som man ville. Vid Slussen anlades 1931-35 dess ännu idag lika formade trafikmaskin. Stockholm torde vara en av de förstastäderna i världen som byggde en storskalig trafikanläggning av slussens typ i ett centralt läge i stan. Innan Västerbron öppnades 1935 var den enda förbindelsen mellan stadens norra och södra delar för trafiken att pressa sig genom nedre Norrmalm och Stadsholmen.
Efter flera decenniers debatt om huruvida Sveavägen skulle fortsätta hela vägen ner till Gustav Adolf torg eller inte, beslutade man 1945 att Sveavägen skulle sluta vid Hamngatan.

1951 inrättades ett speciellt organ för cityombyggnaden – Nedre Norrmalmsdelegationen. Syftet angavs vara att skapa garantier för att ”samarbetet rörande Norrmalmsregleringen mellan stadens olika organ i fortsättningen kan bedrivas med största möjliga effektivitet och snabbhet”.
Hötorgets höghus började resa sig mot 1950-talets slut och 1959 kunde det första huset invigas. Det femte och sista invigdes 1963. Den planerade genomgående tunnelbanan som kom från Kungsgatan, och som satte igång bygget av Hötorget, kunde tas i bruk 1957.

Sergelgatan, utformad av David Helldén kom att verka för en arkitektoniskt medveten gestaltning av citys kärnområde. Tanken att kanta en ny Sergelgata med fem tvärställda höghuslameller lanserades i 1946 års cityplan. Det ursprungliga konceptet profilerades ytterligare, främst genom terrasser som knöts samman till ett system av uteplatser och planteringar, med vilopunkter, utblickar, fontäner och serveringar på ett eget plan upphöjt över gatuplanet där människomassorna skulle strömma. Olika arkitekter anlitades till de fem husen – även om volymerna är desamma har varje hus sin särprägel, vilket förebygger monotoni. Sergelgatan är en produkt av en utopi – av en dröm om en ren och kristallinisk arkitektur i glas och metall, i en ny rationell stadsstruktur med höga hus kringspolade av ljus och omgivna av grönska.

Det blivande Sergels Torg dyker upp för första gången år 1928 i Lilienbergs generalplan som en nordsydligt orienterad plats i korsningen Sveavägen, Klarabergsgatan-Hamngatan. År 1957 kom ett förslag med ett nedsänkt delvis övertäckt fotgängartorg som förplats till tunnelbanan och över detta – i gatunivå – en trafikplats. Mot Drottninggatan fanns ett hus upplyft på pelare, varför det öppna gångtorget blev förhållandevis litet.
Den slutliga lösningen av torgets mittparti med dess helglasade centrumbyggnad i bottenplanet är inspirerad av fotgängarh...