Pjäsrecension: Den girige av Molière

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den girige
En pjäs av Molière

Jag har fått i uppgift att läsa ett verk från tidsepoken franskklassicismen och recensera det.
Eftersom Molière var en av de största pjäsförfattarna under franskklassicismen valde jag att läsa en av hans mest kända pjäser ”Den girige”. Molière har även skrivit andra kända pjäser som Hustruskolan, Misantropen, Tartuffe och Den inbillade sjuke, för att bara nämna några.

”Den girige” är en typisk franskklassicistisk komedi med det klara, kvicka språket och de överdrivna rollfigurerna. På grund av de få överdrivna rollfigurerna är många av franskklassicismens verk lika, med till exempel fadern som vill gifta bort sitt barn med någon de inte älskar trots att deras barn är hopplöst förälskad i någon annan. I slutet inser fadern ofta sitt fel och hans barn får gifta sig med sin älskade, pjäsen slutar lyckligt, liknande handlingar förekommer till ock med i filmer som görs idag
”Den girige” har ungefär samma handling. Den handlar om den otroligt girige mannen Harpagon. Han har en son som heter Cléante och en dotter som heter Élise. Han har planer på att gifta bort Élise med en gammal rik man och Cléante med en förmögen änka. Vad han inte vet, och troligen inte bryr sig om, är dock att Cléante och den vackra Marianne, som Harpagon själv har tänkt gifta sig med, är förälskade. Hans dotter Élise har också planer på att gifta sig med sin stora kärlek, Harpagons förvaltare Valère. Den girige Harpagon börjar ana att någonting inte står rätt till och gillrar en fälla för sina barn, i slutändan löses dock allt trubbel upp och pjäsen får ett lyckligt slut, mer ska jag nog inte säga.

”Den girige” är skriven redan på 1600talet för att roa den franska kungen och hans hov, men den kvicka, oinlindade humorn har levt kvar i teatrarna och fungerar faktiskt än idag. När jag läste pjäsen blev jag förvånad över hur aktuell humorn kändes, trots att den är skriven för flera hundra år sedan, och jag tror det var mycket på grund av att orden var avskalade från all högfärdighet och dramatik som jag annars förknippar med 1600talet. Enligt alla franskklassicismens stilregler innehåller texten inga ickekomiska och dramatiska toner - pjäsen är skriven för att roa och får därför inte blandas med dramatik. Andra tydliga drag från franskklassicismen är det stora fokusen på de tre enheterna – rummet, tiden och handlingen. Under franskklassicismen var det mycket viktigt att de tre enheterna var sannolika, pjäsen kunde därför inte utspela sig under många dagar, när den bara tog några timmar att spela upp. I ”Den girige” märker man hur Molière har tänkt på det. Pjäsen utspelar sig hela tiden under samma plats, under en knapp dag, och handlingen kretsar huvudsakligen kring Harpagon och hans girighet.

När jag skulle läsa ”Den girige” tyckte jag det skulle bli väldigt intressant eftersom jag har ägnat många lektioner åt att försöka hitta och sammanställa fakta om franskklassicismen, och nu skulle jag också få läsa ett verk från denna tiden. Eftersom jag har samlat på mig fakta om tidsepoken vet jag också att Molière snappade upp de olika karaktärerna till hans pjäser ur människor han mötte när har var på resande fot, detta tycker jag gör pjäsen intressantare. Den har också en tydlig mening som Molière antagligen vill förmedla.
Harpagons girighet framställs som så överdrivet komisk att ingen skulle vilja vara i hans skor. Hans behov av att kontrollera allt och inte kunna lita på någon annan än sig själv är i det stora hela vad som gör pjäsen komisk. Och inte vinner han på det heller, utan i slutändan ger han bort allt han håller kärt för sina pengars skull och lämnas ensam med sitt pengaskrin, vilket jag tycker förmedlar ett bra budskap om vad som egentligen är viktigast i längden. Tyvärr måste jag dock säga att ja...