Ingenting förutom den där flickan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

De flesta som går i skola tror alltid att allt ska vara så bra. Att man har bra lärare och alla elever är jätte bra kompisar. Men så är det inte. I stort sett alla skolor så finns det en som är mobbad, en som ser annorlunda ut, en som går annorlunda, en som är lite utstött. Det är något som inte går att undgå, men som de flesta människor inte märker. Man tänker, men de är ju min kompis hon/han är ju inte mobbad, ja känner ju honom/henne. Men så är det inte alltid. Man kan bli mobbad utan att andra märker det, eller kanske märker det, men säger inget för att dom kanske tror att dom också kommer bli mobbade för att dom har skvallrat. Dom tänker hur ser han/hon ut egentligen? Hur kan hon/han gå som han/hon gör? Dom borde vara sjuka i huvudet tänker dom flesta. Men även om man klär sig annorlunda, pratar annorlunda, går annorlunda så behöver man inte vara dum i huvudet för det! Man är som vilken annan person som helst bara det att man kanske vill se ut så som man gör för att man kanske trivs med det och mår bra i det. Om en person som klär sig i Goth stil skulle börja klä sig vanligt för att han/hon måste så skulle inte den personen må så bra eftersom då skulle inte den personen känna sig bekväm. Och det är ett måste, att känna sig bekväm, för är man inte bekväm i sina kläder eller i en situation så mår man inte bra. Så även om man ser annorlunda ut så behöver man inte vara dum för det!
Jag ska berätta en historia för er som hände för tio år sen.

Det är en helt vanlig måndagsmorgon med skola som vanligt, men för mig som går i 8:an är det inte lika vanligt. Jag går upp som vanligt kvart över sju på morgonen och gör som jag alltid gör, går på toa, tar på mig kläderna, äter frukost om jag orkar, borstar tänderna, kollar lite på tv om jag orkar innan jag går till bussen som kommer tio över åtta för att sedan åka till skolan och börja tjugo i nio.

Men allt är inte som vanligt för mig, och förresten ja heter Niklas, det har inte varit vanligt för mig sen jag gått halva terminen i sjuan. Då var det sex killar i min klass som började kalla mig massa saker som stud, nolla, looser, pluggis, små ord som man kan ta för det var vad man kunde säga till andra personer på skoj och jag tänkte att de bara driver med mig. Men de här små orden övergick sedan till värre ord som bögjävel, jävla idiot, manshora. Dom började även kasta ihop knycklade pappersbollar på mig, snöbollar, jag blev alltid mulad varje rast när det var snö ute, toalettspolningar, dom kastade även sten några gånger, men när dom träffade mig i ansiktet en gång med ett kast och jag fick ett blåmärke, då slutade dom med det eftersom dom inte ville att någon skulle märka det.

Det är inte så att dom mobbar mig för att jag inte har några kompisar för det har jag, utan det är mer att dom tycker det är en kul grej, typ som att dom inte har något annat att göra så då kom dom på att ”ja, varför inte, Niklas ser så ful ut, vi retas lite med honom”. Dom tänkte inte på att dom krossar mig mer och mer ju mer dom håller på och ju grövre dom gör. En gång när ja gick till skolan och dom såg mig och kallade mig bögjävel för femtioelfte så käftade jag emot och då fick jag så mycket stryk att jag åkte in på sjukhus med fem brutna revben, en blåtira, lite rivsår och blåmärken här och där och en hjärnskakning, men lärarna förstod inte vad som hade hänt när jag kom till skolan den morgonen, jag sa bara att jag hade blivit påkörd av en bil när jag gick över ett övergångställe utan att kolla mig för. Min lärare ringde efter en ambulans så jag fick åka till sjukhuset, men det blev aldrig så att dom gick vidare med det för jag sa hela tiden till poliserna som var där att ja inte vet när dom frågade hur bilen såg ut, om jag såg nummerplåten eller om jag kommer ihåg hur föraren såg ut. Och det fanns ju inga vittnen heller eftersom olyckan inte hade inträffat, men det visste ju inte poliserna.

Jag började fundera på om jag verkligen har kompisar i och med att dom inte märker något eller är det så att dom inte vill hamna i samma skit som jag har hamnat i, eller så vill dom inte ha stryk, bli kallade massa saker, och dom vill antagligen absolut inte vara med om en toalettspolning, det är inte så trevigt kan ja tala om. Jag drömmer mardrömmar på nätterna. Jag drömmer om att jag blir misshandlad av dom här killarna varje dag att dom slår mig så illa att jag tillslut inte reser mig upp och ligger kvar och dör, ja drömmer om att dom följer efter mig hem varje dag, och ligger och smyger på mig vart ja än går, ja drömmer om att dom följer efter min mamma och spökar för henne. Jag drömmer om att jag tar självmord framför min klass, framför min mamma, mitt på stan, i mitt rum, på alla möjliga ställen. Ibland sover jag inte alls på nätterna. Jag vågar inte somna, jag vill inte drömma dom hemska drömmarna som jag drömmer, jag vill inte uppleva dom om och om igen. Jag orkar inte med det. Jag vill kunna sova som en vanlig person. Bara kunna släppa allt och bara somna och sova en natt utan att drömma överhuvudtaget. Men det kommer jag inte få uppleva.

Det började bli så att när skolan var slut gick jag inte hem direkt utan jag gick till den gamla övergivna byggarbetsplatsen för jag orkade inte göra mina läxor, orkade inte träna på prov, orkade inte städa mitt rum som såg ut som en svinstia, orkade inte lyssna på min mammas gnäll om att hon vill hitta sin stora kärlek som hon kan leva med resten av livet. Min mamma är bara 30 år, hon fick mig när hon var 16 år och är i behov av en man som kan ta hand om henne, det var så att jag är egentligen ett misstag, jag kom till på min mammas fylla kan man säga. Christina (som min mamma heter) hade inte druckit något, men hon var på fest hos en kompis och träffade en kille och dom strulade lite och det slutade med att dom hade sex oskyddat och hon åt inte p-piller så hon blev med barn med andra ord, mig alltså, men hon kunde inte göra abort för enligt henne så är det en människa även om den inte är utvecklad än. Så hon gjorde inte det. Så de slutade med att hon slutade skolan när hon gick i 9: an, hon gick aldrig i gymnasiet, men hon ångrar inte att hon födde mig för hon älskar mig över allt annat säger hon även om ja ibland tvivlar på det. Om ni undrar varför jag vet detta så berättade hon det för mig på min 12 års dag. Om ni undrar över min pappa, så finns han inte. Han var bara ett strul, en kille som mamma inte äns kommer ihåg namnet på, jag tror inte hon äns kommer ihåg hur han ser ut längre, men kanske blir påmind om honom när hon kollar på mig, mamma har uppfostrat mig själv, med lite hjälp av min mormor som igentligen inte ville eftersom hon hade tro på att man fick inte ha sex förrän man hade gift sig så hon var emot min mamma, men hon blev övertygad att hjälpa till när hon såg mig när ja va tio dagar gammal, men mamma har aldrig riktigt haft någon pojkvän efter den kvällen, hon har vart ute några gånger och kanske hittat något strul, men hon har aldrig fastnat för någon och gift sig eller förlovat sig. Så nu e hon i målbrottet kan man säga för hon vill ha en mas som älskar henne och kan ta han om henne, och det förstår jag, det hade ja också velat.

En onsdags kväll fick min mamma ett telefonsamtal hem från min klassföreståndare.
– Hej. Det här är Niklas klassföreståndare Helena. Jag skulle bara höra med dig om du har märkt något annorlunda på Niklas det senaste, hans humör eller så?
– Ne, Niklas är som vanligt. Han har inte varit hemma så mycket på kvällarna på sistone och han kommer inte hem direkt från skolan. Men annars är det inte något annorlunda vad jag märkt. Hurså?
– Ne, de är så här att Niklas har börjat missköta sig i skolan. Han gör inte sina läxor, får IG på proven och han har börjat skolka från lektionerna. Jag tänkte bara om han har pratat med dig om detta.
När Christina hörde detta tappade hon nästan andan. Hon tänkte det här kan inte vara min Niklas hon pratar om, det kan inte vara den sonen jag har uppfostrat. Hon blev helt förskräckt.
– Öhh, ne det har han inte gjort, sa hon med andan uppe i halsen, men ja ska prata med honom när han kommer hem.
– Okey. Men kan ja ringa dig i morgon igen för att höra vad han har sagt? Eller ska vi ha ett möte i morgon?
– Ne, du kan ringa mig i morgon så kan vi ha ett möte efter det i så fall.
– Okey. Men då ringer jag i morgon. Hej då.
– Okey. Hej då.

Christina la på luren och trodde inte på vad hon hade hört. Var det verkligen som hon sa? Kan jag ha uppfostrat honom till att göra så? Gjorde jag något fel? Tänkte hon. Hon blev jätte ledsen och ville bara gråta, men tänkte att Niklas kanske kommer hem snart och då kan inte hon sitta där och lipa som en barnunge. Hon gick och satte sig i soffan med en rykande varm kopp örtte för att lugna nerverna tills Niklas kom hem.

Den kvällen var jag på min vanliga plats, på den övergivna byggarbetsplatsen och lekte med min fickkniv. Jag satt och täljde på en pinne så att det blev jätte vass i ena änden och tänkte ”vad ska jag göra nu då”? Jag satt och funderade med pinnen i min hand och tänkte på vad var det jag hade sett idag. Den där tjejen, vad var det med henne igentligen? Hon kollade så underligt på mig hela tiden som om hon var orolig eller kär eller nått. Ehh, de är säkert inget. Jag kollade på min klocka på armen, halv sju va klockan. Jag hade suttit där i en timma och bara funderat. Funderat på vad jag skulle göra med mitt liv. Vad jag har gjort i skolan och vad jag inte har gjort i skolan, vad jag har gjort hemma och vad ja inte har gjort hemma, hur jag har bettet mig mot mamma, hur jag inte har bettet mot mamma, nu när jag tänker efter så har jag inte varit så snäll mot min mamma på sistone. Jag tänkte på mina bästa kompisar, mobbarna. Dom som tycker om mig så mycket, men som jag hatar och inte orkar med längre snart. Jag tänkte på mina andra kompisar, varför dom inte märker något, eller om dom märkte något och varför dom inte säger något då. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag orkade inte med skolan längre, det var ju ändå ingen som märker vad dom gör mot mig, vad jag får stå ut med dag ut och dag in. Jag kanske borde ta självmord, det är ju ingen som bryr sig i alla fall. Men det är ju den där flickan. Alexandra heter hon. Hon går i parallell klassen bredvid mig. Nu när jag tänker efter så är hon faktiskt väldigt snygg. Undrar om det är åt det hållet som hon kollar på mig. Att hon kanske har känslor för mig, nee, hon kollar på mig bara för att ja är så ful och äcklig. Det finns hur många killar som helst som är mycket snyggare än mig. Hon har börjat följa efter mig lite smått ibland också, jag undrar varför. Har hon märkt något? Har hon märkt att dom mobbar mig? Det skulle ju vara den första personen i sådana fall. Men kan det verkligen vara så? Jag har ingen aning och jag vet inte hur jag ska tolka det hon gör heller. Ska jag prata med henne, eller blir jag utskrattad då om det inte är så att hon är orolig, hon kanske gör det för att hon är spion åt mobbarna eller nått?

Jag har gjort det som man inte får göra en tid nu! Skära mig i handlederna. Jag kollade på mina handleder och såg mina ärr som jag har. Jag började skära mig i handlederna när jag började förstå att dom där killarna menade allvar. Att det var inte någon idé att ja sa emot för då blev det bara värre. Jag visste att det blödde ganska mycket när jag gjorde så och jag tyckte det var en härlig känsla när jag kände att jag var på väg att svimma för att jag hade mist så mycket blod, men i precis rätt ögonblick så knöt jag handdukar runt för att stoppa blödningen. Jag tog reda på lite fakta om att skära sig i handlederna på internet innan ja gjorde det själv för ja ville inte ta självmord direkt. Inte då i alla fall. Så att jag vet när man ska stoppa blödningarna för att inte dö och vart man ska skära och hur djupt. Jag har även provat några gånger att skära mig i fotlederna, där blödde det ännu mer, men jag hade bara gjort det kanske två gånger, men ja slutade med det för jag ville inte skära av någon led eller nerv eller något liknande så att jag inte kunde gå på foten sen eller kanske till och med bli förlamad i foten, eller kanske måste amputera den, de vill jag inte och mamma skulle börja undra varför ja går och haltar. Så jag håller mig till handlederna.

När klockan var halv åtta så gick jag hem. Jag orkade inte vara ute längre, och det började bli kallt. Det var oktober och veckan innan höstlovet, snön skulle komma någon gång denna vecka hade dom sagt på nyheterna, men det trodde inte jag på, det var för tidigt för det, men det var väldigt kallt ute. Jag började sakta gå hemåt. För att komma hem så måste jag gå förbi en utav mobbarnas hus, Fredrik heter han, han var deras ledare och vi var bästa kompisar när vi gick i ettan till trean, men sen gick inte vi på samma skola och nu är det så här. Jag vill inte gå förbi hans hus egentligen för jag vet att om hans kompisar var där även om inte alla var där och dom såg mig så skulle jag få stryk. Så när jag går där på gatan och har precis passerat hans hus och tänker gött, jag blev inte upptäckt så får jag en sten i bakhuvudet. Jag snor runt och där, kanske fem meter ifrån mig ser jag Fredrik stå med två av dom andra mobbarna, Robert och Alex. Dom står där med sina hånflin och sina skateboards och tror att dom är hur coola som helst och nu förstår ja vad som väntar. Jag börjar sakta backa för att se hur dom reagerar, dom börjar sakta gå mot mig, jag snubblar till och ramlar och sätter mig på röven och flyger snabbt upp på fötterna igen för att vara beredd och tänker nu är det kört, nu hamnar ja på sjukhus, nu dör ja. Killarna kom fram till mig och Fredrik säger.
- Vad faan gör du här din bögjävel, här på min gata eller? Du har inget här att göra! Säger han.
Jag hann inte svara, (även om jag inte hade tänkt svara) innan Alex hade gett mig ett knytnäveslag rakt över käften. Jag tog mig för ansiktet och som jag samtidigt fick ett till knytnäve slag i magen.
- Jag frågade vad faan gör du här bögjävel. Sa han igen.
Jag svarade inte. Vid det här laget hade jag tagit ner händerna och glodde på Fredrik.
- Svara då för helvete.
Ett till knytnäveslag över ansiktet, den här gången var det Robert.
Jag stod inte ut. Ja tänkte okey, nu är det meningen att ja ska ligga still och bli ihjälslagen. Jag orkade inte mer. Nu ville ja bara dö. Nu ville inte ja vara med i leken längre. Nu fick dom vinna.
- Va faan, ligg inte där och lipa säger Fredrik och drar upp mig på fötterna och slår till mig en gång till över käften, nu bröt han min näsa tänker jag och känner smärtan komma. Ja känner hur blodsmaken vältrar sig i munnen och känner hur ögat svullnar upp. Alla tre slagen kommer på min högra sida.
- Hur känns det att leva ett sådant liv som du lever Niklas?
Jag hör Fredriks grötiga röst, men orkar inte svara, orkar inte öppna munnen för att veta att ja kommer få en till smäll för att ja svarar, men vet även att ja får en smäll även om ja inte svara så vad spelar det för roll att svara.
Väntar för att få ett till slag, får ett till, den här gången på min vänstra sidan som följs av ett slag i magen som gör att ja tappar luften och faller ihop till marken. Jag får en spark i magen. Jag hörde hur det knakade till och tänker ska dom bryta ännu mer revben, kan dom inte lika gärna köra över mig med en bil istället? Dom fortsätter att mata sparkar i magen i ryggen i ansiktet, tillslut känner ja inget längre, känner inte smärtan, känner inte blodsmaken i munnen, känner inte hur det värker i ansiktet efter alla slag och sparkar. Det sista ja kommer ihåg är att ja ser två ljus sen dog jag tänkte jag.

Sex veckor senare.
Jag börjar vakna till liv, är jag död är min första tanke, kommer jag få se hur det ser ut i himmelen nu, eller har ja hamnat i helvetet? Jag börjar sakta öppna en liten springa i ögonen för att mötas av ett starkt ljussken, stänger ögonen fort igen för att slippa att det ska svida i ögonen, lyssnar efter ljud, hör en maskin som piper, röster lite längre ifrån, telefoner som ringer, hör en högtalarröst som säger Dr. Pedersen till akutrum 3 Dr. Pedersen till akutrum 3. Okey tänker ja, ja är kanske inte död, ja kanske inte är död i alla fall. Jag är på ett sjukhus ett sjukhus fullt med folk. Jag börjar fundera på vad det var som hände igentligen den kvällen, hur längesen var det egentligen? Hur länge har ja legat här? Jag såg ju ljuset det måste ju ha varit portarna som öppnats för mig till himlen. Eller kan det ha varit en bil? Jag är helt förstummad vet inte vad ja ska göra.
- Syster, Syster, han vaknar till liv.
Jag hör en röst långt bort känns det som. Någon rör vid mig.
- Niklas, hör du mig?
Någon pratar med mig.
- Niklas hör du mig så krama min hand.
Jag känner någons hand i min han och ja försöker krama den. Det går inte så lätt, men jag kramar den. Jag hör någon börja gråta och funderar, den gråten har ja hört förut. Jag öppnar mina ögon sakta igen för att mötas av ett gråtande ansikte.
- Mamma??
- Niklas?
Jag hör mammas röst och tänker, vad har ja gjort? Vad har jag gjort för att hon ska lida så? Varför berättade jag ingenting? Varför? Jag hade ju kunnat säga något så hade ja kunnat byta skola och sluppit se mamma så ledsen. Jag ångrar nu att ja inte sa något.

Jag återvänder till verkligheten och jag hör hur sorlet går i publiken och jag andas ut, jag ser några sitta och smågråta för sig själva och ser lärare sitta med chokade ansikten, har dom verkligen reagerat så här? Jag hade stått ut med min första föreläsning för en högstadieklass och har för första gången berättat min historia för andra. Mitt namn är då Niklas och ja, ja berättade min historia om hur det var för mig när jag gick i högstadiet. Hur jag fick handskas med en sådan situation som jag fick. Jag kollar på min fru Alexandra som sitter på första raden. Och ja, de e den Alexandra, den Alexandra som hade varit så konstig i skolan.
– Den här pojken jag berättade om var jag. Det var jag när jag gick i 8:an. Hur det gick för mig i skolan. Nu är jag 25 år och lever ett mycket bättre liv än innan. Jag låg sex veckor i koma på sjukhuset innan jag vaknade upp. Och för er som undrar vad det var jag såg den där kvällen så var det en bil. Det var Fredriks pappa som kom hem och han såg vad dom gjorde mot mig. Han ringde efter en ambulans, men han trodde att det var försent, att jag var så illa slagen att dom inte skulle hinna fram innan jag dog. Men de gjorde dom. Men ja hade hamnat i koma. Under tiden som jag låg i koma på sjukhuset så hände det saker. Det fanns alltid en polis på sjukhuset ifall att ja skulle vakna upp så att ja kunde berätta min historia om vad som hade hänt. Dom hade redan pratat med Fredrik, Alex och Robert och hört deras version av allt. Dom hade erkänt för polisen att allt startade med att dom hade mobbat honom och att dom hade gått över styr, men att dom gjorde det bara för att jag aldrig sa emot och då tyckte dom det var ännu roligare att fortsätta.
Jag kollar ut i publiken för att se hur dom reagerar. Ser på min fru och ser en tår rinna nerför hennes kind.
– Dom berättade även hela historien för min mamma, att dom ville be så hemskt mycket om ursäkt även om det inte var någon idé, eftersom mamma inte skulle förlåta dom om jag dog.

Jag kollar på den gamla kvinnan som sitter bredvid min fru och ger henne ett leende, det var min mamma, min älskade mamma som sitter där med tårar på kinderna.
– Det var så att jag fick speciella besök när jag låg i koma, även om ja inte visste om det, men mamma berättade det. Det var den här flickan, Alexandra som hade kollat så konstigt på mig i skolan. Hon var hos mig nästan varje dag när jag låg där. När jag vaknade upp så såg jag någon i rummet det var fortfarande lite suddigt, men det var någon som ja kände igen, men kunde inte riktigt placera, då kom jag på det. Det var den där flickan. Hon stod vid min fotända och kollade så konstigt på mig. Flickan från skolan, vad gjorde hon här tänkte jag. När min mamma såga att ja kollade åt hennes håll så berättade hon att hon hade vart här nästan varenda dag sen jag hamnat här.
Jag blev bättre och bättre allt eftersom. Jag hade fått 6 brutna revben, min ena lunga hade kollapsat, en ganska kraftig hjärnskakning, dom hade fått operera min käka för den var av på tre ställen, det var nästan att jag hade blivit blind för mitt ena öga var så sönderslaget så läkarna visste inte om det skulle klara sig, jag hade även blåmärken, rivsår och andra öppna sår, om man räknar ihop allt som dom fick sy på mig så fick jag ungefär 100 stygn.
– Jag pratade med den här flickan några gånger, och hon berättade för mig att hon hade börjat undra varför ja inte kom till skolan och hon sa att hon hade märkt hur dom killarna h...