Dikt | Svart Ensamhet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Med kärleken som följeslagare vandrar jag genom dödens tysta domäner.
...
Kärlek - vad är kärlek..?
...
Allt är svart och kallt, på dödsfronten intet nytt...
Jag vandrar ensam, för vem skulle vilja vandra med mig?
Skelett ur det förgångna sveper förbi längs mina sidor och påminner mig om vem jag en gång var.
Vem var jag? Vem är jag? Vad gör jag här? Borde jag ens vara här?
Likt bubblor som söker sig till ytan söker sig ock mina minnen sig uppåt...
Tänk...
Minns...
VET..!
...
Nu _vet_ jag vem jag är.
...
Jag är en skugga ur det förflutna.
En spökbild som inte kan finna ro.
...
Men jag väntar...
Då även spöken en gång kommer finna ro....