Ull

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning:
Ull är ett är ett av de material människan använt längst genom historien. Vi använde den som kläder för att skydda våra privata delar av kroppen för ungefär 2,5 miljoner år sedan. Fåret är efter hunden det tama djuret vi haft hos oss. Ull är väldigt intressant, varför är det just ull vi har använt som längst? Svettas inte fåret ihjäl under heta sommardagar med sin varma ull?


Ullens Historia:

Fåret har funnits i Europa och Asien i ungefär 1-2 miljoner år. Innan istiden kunde de vara mycket större än oxar för att kunna klara kylan. Fåret har funnits vid människans sida ända sedan 9000 år f.Kr. dvs. redan under stenåldern. De äldsta skrifterna där man kan läsa om får och ull står i Bibeln från 2000 år f.Kr. där står det hur eftertraktade och dyrbara får och ull var.

De första som kom på att förädla ullen till högklassiga tyger var Italien och Flandern. En annan ledande ullproducent var England. Under senare medeltiden var de en av de viktigaste producenter av den finare ullen och de bästa ylletyger. England var en av de första som startade industrialisering av textilprodukter. Man använde mekaniska vävstolar och spinnmaskiner som ”Spinning Jenny” under 1700-talet. Under den tiden tillverkade man i Sverige enbart grövre ulltyger som t.ex. vadmal för att täcka hushållets textilbehov. Import av det finare ulltyget kläde var mycket dyrt. År 1799 blev Norrköping det största mekaniska ullspinneriet i Sverige. Där hade man många mindre yllefabriker och ylleväverier. Sen dess har ullproduktionen ökat inte bara i Sverige, under 1930 och 1950 låg världsproduktionen av otvättad ull på 1,5 miljoner ton, i slutet av 1980 hade världsproduktionen ökat dubbelt så mycket, varav 28 % från Australien.


Egenskaper:

Ull består av precis som vårt hår av keratin, samma ämne finns i fårets horn. Den stora skillnaden ligger i att ullfibrerna är så tunna och krusiga, de är också väldigt tåliga och värme isolerande p.g.a. att de sörjts in i svettsalter och fetter innan de lämnade hårsäcken. Det finns många fördelar att använda ull. När fåret blir vått fungerar svettsalterna och fettet som en naturlig tvål som enkelt och lätt håller fåret rent. Det blir miljövänliga tvättningar. Fårullfibrernas feta, yttersta cellskikt är som ett skydd som inte släpper in någonting. Det ger förmåga att inte ta upp någon smuts och dålig lukt, och är lätt att tvätta bort p.g.a. att lukten och smutsen inte kan tränga in i fibrerna.

Ull är det textilmaterialet som har den största upptagningsförmåga av fukt. Den kan ta upp vatten till 35 % av sin vikt. Textilier som får mer vatten än vad de kan ta upp får flytande vatten mellan fibrerna, det gör att den får en kraftig kylande och värmebortledande effekt som känns obehaglig. Vi fryser. Därför är ull väldigt bra att ha under vinter. Med sin stora krusighet håller den mycket luft mellan fibrerna och fungerar som en isolator.

Människan har en svag negativ laddning till skillnad från plast och andra syntet material har en positiv laddning. Det gör att små partiklar från dessa attraheras till oss och kan lägga sig på huden i ett tunt dammskikt som kan ge hudbesvär och trötthet. När vi har syntet material på oss kan elektriska stötar uppstå, dessa uppstår genom att vi rör på oss så att elektriska laddingar uppstår av friktion mellan klädesplaggen och mellan klädesplaggen och huden. Vi känner obehag. Ull däremot är av ett naturligt material och har själv en svag elektrisk laddning. Med dess naturliga fuktighet kan den leda bort elektriska laddningar snabbare än något annat ämne.

En annan egenskap är att ullfibrerna kan frigöra värme på kemisk väg när den tar upp fukt. I ett torrt rum vid 20 grader och 25 % relativ fuktighet innehåller 1 kg ullplagg ca 50 ml absorberat vatten. Går man ut i 10 grader med 95 % fuktighet, tar plaggen upp ytterligare 270 ml vatten från luften och alstrar under tiden drygt 40 kj värmeenergi, tillräckligt mycket för att smälta ett halvt kilo is, eller 15 % av kroppens normala värmebehov under en timma. När plaggen torkas ska värmen betalas tillbaka, då har man tagit av sig plagget och påverkar inte en. Därför är ull bra mot brand. Dels är det också att ullen inte innehåller så mycket energi jämfört med syntetfibrer som tillverkas från olja, ett av jordens sparkapital av lagrad solenergi.


Klippning:

Det är viktigt att tänka på när man ska klippa. Ullen ska vara minst 3 cm långa för att kunna spinnas. Normalt fall klipper man 2 ggr/år, en gång på våren och hösten, i vissa fall förekommer också 3 ggr/år, då man klipper en gång under våren, någon gång mellan juli och augusti och mellan oktober och december. I vissa håll i världen klipper man fåren 4 ggr/år. Man klipper en gång varje årstid. Fåret fryser inte om man klipper den under vintern bara om man låter lite ull hinna växa ut. Tänk hur varm men fårskinnskappa är som bara är 1-1½ cm tjock.

Försök på tackor har visat att om man klipper tackorna innan de släpps in till baggarna ökar ägglossningen. När tackorna blir av med sin ull så fryser de och de ökar sin ämnesomsättning för att tillverka ull fortare, samtidigt så släpper tackorna fler ägg så att det blir fler lamm till hösten. Under hösten klipps tackorna än en gång fast innan lamningen. Tackorna fryser, ämnesomsättningen ökar och det blir tyngre lamm. Lammen får en bättre start på livet och en viktförsprång som ökat tre gånger mer än vid födseln.

Det finns tre sätt att klippa ett får: rycka, klippa för hand och klippa för maskin. Att rycka som också heter lödja är inte så hemsk som det låter i verkligheten. Det man gör är att plocka bort ull som mer eller mindre fällts av sig själv. Denna metod gäller enbart de primitiva raserna som guten. Fördelen med ull som fälls är att den får en mjuk lammullsliknande avslutning. Innan den helt upphör att växa blir ullfibrerna gradvist smalare. Den ull som är klippt får en tjock och styv ända. Därför känns garner av ”fäll-ull” mycket mjukare än garner av klippt ull.

Innan man klipper ullen är det viktigt att ha en bra sittplats, tänk på att det ska vara rent runt omkring en så att den nyklippta ullen inte blir smutsig när den faller när på golvet (om inte man vill göra extra arbete), det ska vara lätt att städa efter klippningen och ha gärna en sträv undersida så att djuret inte halkar. Ett djur som halkar känner sig otryggt. Om man är nybörjare ska man ta gott om tid på sig och slutligen en bra fårsax så att man kan utföra arbetet med arbetsglädje och precision. Efter när man klippt fåret kan man gärna passa på att undersöka fårets tänder och juver, klipp också klövarna. Men glöm inte klöv bitarna tillsammans med den nyklippta ullen, särskilt inte om den ska maskinkardas så att det slutar med en dyrare klippning än vad man tänkt sig från början.

Att klippa med maskin går till på samma sätt som att klippa för hand. Skillnaden är att det går mycket fortare. Om man är nybörjare ska man helst gå en kurs innan man testar på det själv, om man inte vill förstöra ullen med en massa dubbelklipp för det går så fort och man lätt gör misstag.


Sortering:

Efter när man klippt ullen ska man sortera ullen så att det blir lättare att få fram en likartad ull när man ska göra plagg av den. För att underlätta arbetet kan man sortera buk och lår ull tillsammans från resten av ullen och lägga olikfärgade ull som vit eller svart i olika papperssäckar. Det är viktigt att inte lägga ullen i plastsäck eller något annat tätt material. Vid temperaturförändringar fälls en del av vattnets naturliga kondens på säckens insida som inte torkar. Det ger fukt och näring till svampar och bakterier, och fettet härsknar och förstör ullen. När man förvarar ullen ska det helst vara luftigt, torrt och svalt.

När man sorterar är det viktigt att tänka på ullens lyster och spänts. Lystern är ett gemensamt drag för den Nordiska lantrasen som har mer glans. Det beror på att när ljuset reflekteras på smala fibrer speglas ljuset på ett mer splittrat sätt än grövre fibrer. Det kan vara svårt att bedöma glansen på råull. Glansen kan ligga dold av fett som blivit strävt och härsket på ull som är glansig, medan den ser glansig ut på matt ull för fettet är tunnflytande och oljeliknande. Om man är osäker ska man ta en nypa ull och tvätta den med lite diskmedel under kranen. Ett bra sätt att bestämma lystern är att lukta på ullen, då kan man avgöra om den är frisk och färsk eller härsket och segt.

Om man vill stoppa någonting som inte ska bli alltför tung är det bra och använda ull som är spänstig. Det avgör man genom att krama ihop några staplar ull i handen och se om ullen fjädrar tillbaka med ungefär lika stor kraft som skumgummi. När man avgör spänsten är det bra att lyssna på prasslet. Prasslet betyder bra spänst och relativt grova fibrer.

När man sorterar är det bra att dra gränser. Ett enkelt sätt att sortera färgerna är att man drar en tuss som man kan dra en gräns mellan ljust eller mörkt, den ska man ha framför sig hela tiden under sorteringen.

Preparering för ull innan spinning:
Innan man spinner ullen måste ullen göras ren och så att den kan komma fram i ett jämnt flöde när den ska spinnas. Det finns fem metoder att ordna fibrerna. Olika metoder passar ullen beror främst på hur långa eller hur korta ullfibrerna är. Man kan tesa, kamma, karda, piska ullen eller använda ullbåge.

När man tesar eller plockar ullen plockar man bort smuts, för korta eller för långa ullfibrer och plockar bort de ullfibrer som skiljer sig markant från de den övriga ullen. I Sverige och många andra länder förekommer det här nästan aldrig. Det tar alldeles för långt tid och det behövs mycket tålamod. Men i vissa kulturer är det vanligt att man plockar ullen, tiden har ingen betydelse utan det är resultatet som räknas. Detta sätt att tillreda ullen är den skonsammaste tillredningsmetoden.

Piska eller pylsa ullen är när man lägger ullen på ett ”galler” bord och piskar ullen för att blanda den och låta det värsta skräpet falla mellan gallren. Detta gäller otvättad ull.

Ullbåge, kardbåge eller fackbåge är ett verktyg som har en spänd trägren som hålls böjd av en vriden fårtarm som sträng som liknar en stor fiolstråke. Man har också en läderrem som ullbåge hängs upp med, och ett litet träredskap som man håller i handen och knäpper på strängen med. Det uppstår en darrning och med det lossnar ullfibrerna lite ifrån varandra och far iväg en liten bit från ullbågen.

Ett sätt som passar långfibrig ull är kamning. Man håller en ullocken i mitten och börjar borsta den ena sida av ullen så att man får bort den kortfibriga ullen och eventuella smuts. Samtidigt får man alla långa ullfibrer att ligga parallella. Att kamma ullocken är för att man ska använda den till garner som skall användas till släta och fina kamgarnstyger, därav namnet kamgarn.

Ett av de vanliga sätten är kardning/skrubbning. Efter kardningen är ullen beredd för spinning eller tovning. Man lägger ullen med rotändan mot handtaget på underkardan. Sedan drar man överkardan uppåt i halvcirkelformade rörelser och arbetar uppåt. Man ska dra sex – sju gånger, efter det tovar ullen ihop sig om inte man vänder ullskikten. Det gör man genom att vända på över- eller underkardan. När man är färdig ska de olika skikten vändas upp och ner, rot mot toppen och höger mot vänster. Resultatet blir en renare ull, läggs parallellt, lossnar från varandra och blandas till en jämn kvalitet. Kardning passar bäst för långa ullfibrer.


Spinning:

Precis som allt annat i ull så finns det även olika sätt att spinna ullen. Resultatet blir ungefär detsamma, men metoderna kan variera från kultur till kultur. Spinnredskapen beror främst på om man ska spinna långa fibrer eller korta fibrer. Korta fibrer har en större krusighet än längre fibrer, därför blir det lättare om man spinner korta fibrer på ett redskap som inte sträcker ut fibrerna. Långa fibrer spinns bäst på ett redskap som sträcker ut fibrerna under spinningen, och tråden får därmed en belastning. De grundläggande principerna är: Kardgarn av kortfibrig ull spinnes över ten, på vilande slända med trissa, på långrock, på selfaktor. Kamgarn av långfibrig ull spinnes på hängande slända, på spinnrock, på ringspinningsmaskin.

När man ska välja spinnrock ska man tänka på vad man vill spinna och vad tråden ska användas till. Långrock passar bäst till korta fibrer och mjuka kardgarns typer. Spinnrocken som utvecklades från långrocken lämpar för de flesta typer av ull. Det är bara angora som har väldigt korta fibrer och riktigt grovt garn man inte ska spinna på spinnrocken. Bromsrocken kom senare än långrocken och spinnrocken. Den är kon...