Dagbok skriven av Judit Himmler under andravärldskrivet.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

13 juni 1938.
Kära dagbok
Idag har det varit en alldelas uppenbar dag för att vistas ute eftersom vårat efterlängtade sommarväder äntligen har kommit till oss här i polen. Dagen började med att jag och lillasyster Anna vaknade med varm och stark solstråle i våra ansikten.Vi bestämde oss direkt för att gå ut i det sköna vädret. Det hade hållt i sig i en vecka nu, de är vi mycket glada åt. Vi lekte i flera timma ute i vår färgsprakande trädgård med enastående färger från alla blommor och växter mor lagt ner en massa tid på. Trädgården är mors största syssla på dagarna, hon gläds åt trädgården.
Far arbetar och sliter på farfars gamla fabrik där dom tillverkar möbler och tillbehör. Far är min förebild, jag vill också vara vuxen nog att tjäna mina egna pengar.

På dagarna har jag och lillasyster Anna som är 6 år skolundervisning i hemmet tillsammans med mor. Det finns två orsaker varför vi har det dels för far inte har råd med skolgång för oss båda. Tyskarna vill inte ge de egenföretagande judarna höga löner. Far nöjer sig med det han får. Det andra skälet är mitt och Annas bemötande i skolan, vi gillar det inte, inte nån av oss. Vi går i en tysk skola i staden vi bor i. Barnen och lärarna gillar inte den religionen vi håller oss till, judendomen. Dom tycker att vi förstör samhället och att vi är smutsiga. Det är ofattbara meningar för mig. Jag har inget att säga till om längre, de trycker ner mig och min syster till bott! det var just därför vi valde hemundervisning.

Fast nu är det ju sommarlov! Jag och Anna åker till mormor och morfars lantställe i övermorgon, det ska bli underbart. Nu ska jag avsluta denna dagen och säga att jag älskar min familj och släkt.

Judith.


16 juni 1938.
Kära dagbok
Mormor och morfar har ett fantastiskt lantställe utanför polen. Det är rena drömplatsen för mig och Anna.
Vi gick upp tillsammans med solen imorse sedan gick vi ut till kossorna med varsin kopp och drack färsk mjölk. Det är himmelriket för oss.

Nu sitter jag här och kollar ut mot solnedgången, det är så vackert. Jag har precis skrivit ett brev till mor.

Kära mor.

Jag och Anna har det underbart här hos mormor och morfar. Vi badar, leker och hjälper mormor med boskapet. Vi har det så bra här mor , fast inners inne vill jag att du och far ska dela glädjen med mig och Anna här ute på landet. Jag hoppas att allt är i sin ordning hemma och ni båda mår bra som alltid. Jag ska hälsa från alla är ute! skriv tillbaka så fort som möjligt. Saknar er!

Med kärlek från eran Judith.


24 juni 1938.
Nu har jag äntligen fått svar från mor. Hon kom med både goda och dåliga nyheter. De goda var att de båda mådde bra och allt var i sin ordning hemmet. Men de dåliga va att far inte längre har ett arbete. Tyskarna hade tagit allt från honom, de hade gått in i fabriken och förstört varenda millimeter.Hitler har bestämt att vi judar inte längre ska ha något eget.


Mina tankar och känslor är inte alls posetiva, jag vet inte vad jag ska ta mig till just nu.

Jag har inte berättat nått för Anna ännu, jag tror det är bäst att jag håller det inom mig ett tag framöver. Beskedet kommer ta hårt på henne, hon kommer bli ororlig. Vad kommer hända härnäst egentligen?
Olyckligtvis så är det bara att vänta och se.
Judith.


3 september 1938
Jag kom på mig själv att att jag inte har skrivit på ett tag nu. Det har hänt en del förändringar med min familj och omgivningen.
Sommarlovet är slut pch hemundervisningen har börjat som vanligt igen. Allt runt omkring oss är inte som förut, vi lever inte i en god värld längre, den har förändrats till en ond.Efter att far blev av med arbetet har allt gradvis blivit värre.Vi har knappt några pengar längre, inga egentjänade. Våran sista utväg är att låna av mormor och morfar. Det känns inte rätt att vi ska gå på dreas bekostnad. Jag skämms lite ibland. Jag och mor har försökt sälja smör, bröd och bullar på marknaden för att få ihop lite pengar, men fördomarna där ute tar kol på oss.Både ja och mor gråter varje dag . Far är starkare , han vågar stå upp för sig själv och sin religion. Anna förstår inte mycket utav det hela, hon förstår inte varför alla människor kollar snett och ropar en massa fula ord efter oss.

Folket runt om oss är hemska. Jag och far var i matbutiken nere på hörnet för några dagarn sedan. Far plockade till sig alla varor han hade tänkt att köp för de mynten vi hade men när han kom fram till butiksägaren vägrade han låta oss köpa maten, far frågade då vad problemet var och han svarade vansinnigt ; Ni är smutsiga människor, smutsiga människor är inte välkomna in i min butik!
Far vände sig om, tog min han och lämnade butiken. Han gick tyst tillbaka hemåt medans jag gick bredvid kämpandes mor mitt vrede, jag ville springa tillbaka till den där elake butiksägaren och sätta han på plats, men jag insåg tillsist att jag inte hade nån chans mot mannen.

Sånna händelser är jag, min familj, mina grannar och mina vänner med om varje dag, jag orkar inte mer, jag vill bara gråta bort allt elände. Jag drömmer mig bort till ett ställe om nätterna , ett ställe där allt är frid, alla är vänner, alla älskar varandra , alla visar respekt till varandra. Men jag vaknar upp i samma onda värld som jag somnade in i.
Jag får helt enkelt lära mig att stå ut med smärtan, mer kan jag inte göra.
Judith.


20 december 1938.
Just den här dagen har jag faktiskt varit ovanligt lycklig. Vi har suttit hela familjen och haft långa pratstunder om alla våra lyckliga minnen och om allt det goda.Det var skönt att luta sig tillbaka och bara lyssna på mor, fars och Annas prat. Jag glömde det onda för en stund.

Fast den lättnaden varade i bara några timmar.Tankarna på det onda kom tillbaka efter en kort stund

Det har börjat pratas om enskilda regler och bestämmelser för oss judar, jag förstår inget längre. Världen vi lever i har förvandlats till en hatisk plats !

Vi sitter mest hemma på dagarna nu , mor arbetar som vanligt i trädgården. Far gör allt för att skaffa pengar till oss. Jag och Anna är inte lika glada längre, vi har knappt någon livsglädje kvar. Vi känner på oss att nått kommer hända snart, nått stort.

Mor ropade precis, potatisen är färdig, dags för middag.

Judith.


30 januari 1939.
Kära dagbok
Vi har precis passerat årsskiftet, mina tankar hade en inriktning på bättring bland oss. Men jag hade mycket fel.
Idag den 30 januari förklarade Hitler att om ett världskrig inträffar betyder det förintelsen av den judiska rasen i Europa.
Den orden hördes från radion för ungefär 15 minuter sedan, jag , mor , far och Anna var alla samlade runt köksbordet. Det va svårt för Anna att förstå allt utav det som sades. Men far tyckte att det va lika bra för henne att veta, hennes tårar rann sakta ned för kinden när hon fick veta sanningen.

Mor berättade senare på dagen att vi kunde göra ett försök att skriva till våran kusin Mary som bor i England, mor vill hemskt gärna jag och Anna ska bo där under tiden när kriget är som värst.

Dear Mary.
This is your cousine Judith Himmler from Poland who writes. I hope you remember me and my family. I think you know what´s happening whit Germany and all the judes, it´s terrible! You and your family is our last hope right now. My mother wants us to move to you in England. We´re so sad , we don´t want to die like this. The germans are horrible, they want us out of the world. They think we are dirty. They also want to have our stuff. I didn´t think god was able to do such bad things to the earth and us! So please i beg you, save our lifes! My mother dont want us to se the war. I will be so happy if you wanted us with you, like a protection. We beg you cousine Mary, please take us with you!

Please answer as fast as you can, with love Judith Himmler.


Så lät brevet jag skickade till mary, hon är vårat sista hopp för tillfället. Nu återstår det bara att vänta på hennes besked.

Judith.

24 novemeber 1939.
Kära vän.
Det har hänt något hemskt, vi judar betraktas inte som en människa på denna jord längre, vi är ingenting i tyskarnas ögon.
Igår infördes ytterligare en lag, vart vi än går måste vi bära en symbol. En symbol som visar att vi intr är som alla andra människor, de visar att vi är judar. Davidsstjärnan ska vara fastsydd på det plagget som är ytterst.
Mina finkläder blir helt förstörda , jag vill inte ha en stjärna fastsydd på min älsklings klänning. denna fruktansvärda symbol ska visa att jag är en människa som inte är värd någonting enligt tyskarna. Jag vill inte gå ut längre och visa mig , jag känner mig oerhört liten när jag går ut bland folkmassorna. Alla ser ner på mig som om jag vore en sak, ett träd en buske en sten som man kan göra precis vad man vill med.
Anna tar det nog hårdast, hon vägrar gå utanför porten. Mor och far accepterar läget, fast jag märker hur hårt mor tar på allt elände. Hon säger inte mycket, sitter mest och skriver i sin lilla röda bok. Jag har frågat henne några gånger vad som skriver, hennes svar är alltid de samma ; mina privata tankar. Jag blir så nyfiken att jag vill se efter men jag håller mig i skinnet.

Nu ska jag avsluta med ett citat jag tyckte var intressant, fast dock på engelska; " Don´t let your head rule your heart"

21 januari 1939.
Kriget är bland oss nu, jag trodde aldrig att krig skulle drabba mig och min familj. Krig är ett ofattbart ord för mig också väldigt betydelsefullt, ett ord man aldrig skulle kunna tänka sig komma till verklighet. Men nu är kriget här.

Imorse kom det två soldater hem till oss. Far pratade med dom. Efter pratstunden kom han tillbaka in till oss i köket, han berätta något hemskt. Vi ska flytta, tyskara har bestämt att alla judar ska ha ett eget ställe att hålla till på.
Klockan 17:00 i eftermiddag ska alla judar samlas på torget nere på stan. Efter det vet ingen vad som kommer hända. Mary har inte heller svarat än, vårt sista hopp har nog runnit ut i sanden.
jag ska packa mina saker nu.

Judith.

23 januari 1939.
Kära dagbok,
Vi har nu hamnat i ett getto, det är hemskt här. Jag har aldrig varit med om något värre. Vi har ett rum med två sängar, en stol och ett bord. Mor och far delar säng jag och Anna delar den andra. Rummer vi bor i nu är inte större än mitt rum jag hade i vårat älskade hus. Jag väcks varje natt av att kackerlackorna äter på min kropp, jag vet inte vad jag ska ta mig till.Anna frågar mor varje dag när det är dags att åka hem, hon vet inte vad hon ska svara så jag får alltid säga att vi är här för far inte har råd att bo hemma längre. Det känns fel att ljuga för henne men jag vill inte göra situationen värre än vad de redan är.

På dagarna arbetar far hårt ute på gården i gettot, han bygger broar bär sten osv. Jag , Anna och mor får utföra det lättare arbetena.
Soldaterna i gettot är hårda, när någon frågar varför de är här eller vad som kommer hända här näst svarar de att gettot bara är en mellanlandning i väntan på något mycket stort. Ingen förstår vad de menar.

nu somnar jag snart , vi hörs älskade vän.
Judith.

7 mars 1940.
Jag har inte kunnat skriva på ett tag nu, allt har hänt på samma gång så jag har inte kunnat lägga ner tid på mitt skrivade.

Vi har varit i gettot i 1.5 månader , det har varit en mardröm för mig. Maten har varit hemsk , boskapet och arbetet vi har utfört har varit odrägligt. Jag har ialla fall hittat en vän för livet, Hilma . Hon är 13 år precis som jag och hon är förstående när det gäller allt, vi håller ihop nu, och jag älskar henne.

Det skedde en förändring igår, soldaterna förde oss till stora godståg, de visade oss vägen in i tågen medans de sade att detta är vägen till våran frihet.Alla skyndade sig in i tågen. Jag hade turen med mig , Hilma och jag hamnade i samma tåg. Tågen vi färdas i ser ut som stora trälådor , det finns ett litet fyrkantigt fönster längstbak i tåget, där sitter jag nu ljuset är bäst där. Jag sneglade precis på mor och far, de ser förväntansfulla ut. Det är jag också.
Jag ska ge mig själv lite sömn nu tänkte jag.

Judith.


10 mars 1940.
Jag trodde fel, dom har lurat oss. soldaterna lurade oss! nu har vi kommit till den verkliga mardrömmen.

I förrgår anlände vi till våran slutstation med godståget, ingen visste vart vi var påväg. Bara soldaterna. När vi gick av tågen fick alla ställa sig på långa led tillsammans med familjerna. Jag höll Anna stenhårt i handen medans soldaterna räknade in oss. Jag kände en underlig sur stank när vi närmade oss den stora ingången där det stod AUSCHWITZ BIRKENAU. Framför mig stod det fullt med folk som arbetade och slet runt det gigantiska barackerna. Jag frågade mor vart vi hade hamnat, hon svarade ingen aning med gråten i halsen.
Helt plötsligt stannade det stor ledet , framför ledet stod det en soldat med en piska i handen han var den som sorterade folket beroende på ålder. Äldre till höger och yngre till vänster. Jag visste redan då att jag och Anna skulle separeras från mor och far. Jag blev helt stum av sorgsenhet.

Far och mor till höger, jag och Anna till vänster. Jag vet inte om jag kommer se mina älskade föräldrar igen.
Jag och Anna fick komma till en mindre barack med Hilma och hennes bror Petruch. Just nu vill jag bara lägga mig ner och försvinna , jag trodde aldrig något sånt här skulle hända mig!
Vakten kommer nu, måste krypa ner och sova de enstaka timmar vi får.
Judith.


28 maj 1940.
Kära dagbok,
Det var ett tag sedan jag skrev nu, jag har insjuknat i någonslags influensa. Hög feber och kräkningar. Jag kan inte göra mycket på dagarna , även om jag måste. Om soldaterna skulle se mig i det skick jag egentligen är i så är det illa ute med mig. Jag kämpar varje dag. Det är knappt att jag orkar längre. Anna och Hilma håller mig vid livet , de är dom två som tar hand om mig i smyg när inte vakterna ser. De viker aldrig blicken från mig, inte ens en enda sekund. Det känns skönt.

Jag ser döda barn och ungdomar utanför barackerna varje dag . Utsvultna , Självmord eller sjukdom är de syndromer de dör av. Jag vill inte vara en av dom! Hilma säger att jag ser dålig ut , hennes tjat om att jag måste äta mer ekar i mitt huvud varje dag, hennes tjat om att jag inte kommer klara mig om jag inte äter. Jag vet att hon bara vill mitt bästa men det tar hårt på mig.
Jag har inte sett mig själv i en spegel på 3 månader, jag har inte heller fått i mig någon mat på cirka 2.5 månader. Jag får inte i mig någon mat, soppan och brödet jag äter varje dag kommer upp lika fort som det kom ner.Dagarna är hemska, på morgonen börjar det med att vi får ställa upp oss på led medans soldaterna räknar in oss. Sedan får vi tjejer gå och plocka alla döda kroppar som ligger runt om barackerna eller elstänglset. Vi plockar dem som har gjort självmord eller dött under natten, det är alltid ett tio tal. Det är vidrigt!

Jag saknar mor och far på riktigt nu, jag vet inte om dom är vid liv eller motsatsen. Man hör en massa rykten här hela tiden, att tyskarna tex gasar ihjäl de som inte kan arbeta, de utvecklingsstörda, sjuka eller de äldre folket. Jag vet inte vad jag ska tro men jag har alltid undrar vad den tjocka illaluktande röken från de stora skorstenarna kommer ifrån. Lukten är outhärdlig! Jag vet inte vad jag ska ta mig till när rökmolnen passerar vårat arbetsställe.
Det kanske är mor och far som är med i molnet, tanken kommer upp i mitt huvud så fort jag känner den outhärdliga stanken. Tänk om det är min tur nästa gång , Nej! jag får inte tänka så.

Jag har känt mig annorlunda den senaste veckan. Jag har börjat se saker , onaturliga saket. Mina ben viker sig när jag försöker gå, Anna är som min högra kroppsdel nu. Jag skulle aldrig klara mig utan henne. Så fort vakten passerar nyper Anna mig i mina kinder för att jag ska se rödrosig ut i ansiktet, inte likblek. Det funkar. Min hjärna känns helt inflammerad , det är svårt för mig att tänka och säga saker rätt, jag vet inte vad som händer med mig.Snälla gud jag vill inte sluta livet såhär. Det känns som jag har kommit till min slutstation nu, jag känner på mig att jag kommer lämna allt snart. Men det är min sista önskan ! låt mig leva.

Smärtan är min största fiende.

Anna, tack för ditt underbara stöd jag älskar dig.
<...