Leva utan att ångra ett beslut

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det är bara synd att Aikou inte kommer att kunna ta del av detta. Dörren bakom mig sparkas upp och ett flertal av Akumas män stormar in. Det tar dem ett bra tag innan de inser att något inte stämmer. Inte desto mindre ignorerar jag dem och fortsätter att njuta av utsikten.

Jag sträcker på armen, fångar bollen och kastar tillbaka den till Kofuku . Det har gått två månader sedan Aikou stack, men det var bara en tidsfråga. Hon berättade för både mig och Kofuku att hon var trött på livet här i byn. Hon skulle flytta till storstaden, jobba sin väg upp till toppen och få en bättre framtid än vad byn kunde erbjuda. Hon måste ha lyckats eftersom hon inte återvänt. Ännu en gång fångar jag bollen och kastar tillbaks den. Hennes familj frågar mig varje dag om jag hört något från henne. Vi tre umgicks nästintill varje dag, vi var oskiljaktiga. Både Kofuku och jag såg till att hon hade en trygg tillvaro. Vi såg henne som vår syster. Solen beger sig sakta men säkert västerut och mörkret faller över byn. Mor kallar in oss. Far kommer ut och hämtar oss.

Jag ska också flytta till Tokyo och jobba min väg upp till toppen. Hitta ett bra jobb och tjäna pengar som jag kan skicka till mina föräldrar. Pengarna ska även användas för att kunna sända Kofuku till en skola. Han är ju trots allt min biologiska bror och jag vill att han ska kunna få en bättre uppväxt än vad jag fick. Tröttsamt lägger jag mig ner och färdas till en plats där jag åter igen får umgås med Aikou. Det finns nackdelar med att ligga vid fönstret. Månen lyser mig i ansiktet och låter mig inte somna och drömma vidare. Blundar. Vill inte göra familjen besviken, men måste härifrån.

Fönstret är min enda utväg. På väg mot fönstret märker jag att min bror är vaken. Kofuku är fortfarande för ung för att förstå. Han är dock tillräckligt gammal för att förstå att jag ska lämna dem. Lämna dem alla, precis som Aikou. Halvvägs ut genom fönstret stannar jag till. Utan att vända mig om ber jag honom att ta hand om föräldrarna tills jag kommer hem igen. Jag hör hans steg närma sig fönstret och plötsligt känner jag två armar som omfamnar mig. Han pressar sitt huvud mot min rygg och ljudet av hans bönande om att jag inte får glömma bort dem framkallar tårar i mina ögon. Vi står där en liten stund. Han vet att det är dags för mig att ge mig av och släpper därför taget. Halsbandet jag fick av min gammelmorfar tar jag av mig och räcker den till Kofuku. Ett minne för livet.

På andra sidan byn tittar jag tillbaks mot Kofuku och huset en sista gång. Med tunga steg lämnar jag min barndom och familj bakom mig. Solen börjar smyga upp från öst och lyser upp min väg som skall ta mig till mitt resmål, min framtid.

Det tog sin tid, men nu är jag äntligen framme. Häpen står jag där och observerar hur de rör sig fram och tillbaks likt myror i en myrstack, så är människorna i Tokyo. Smärtor börjar sprida sig i nacken som en farsot, då jag ständigt tittar uppåt. Det är svårt att låta bli. De mångfärgade byggnaderna sträcker sig så långt mitt öga når och lite till. Jag har svårt för att inte lägga märke till att det är ont om plats i denna stad, men det är även ont om tid. Stressen är en sjukdom som smittar vid kontakt. Miljontals människor passerar mig likt råttor bärandes på ett virus. Stress är ett virus, ett virus som människorna bär som bagage. Jag orkar inte med mer bagage, men ska vara stark och finna det jag letar efter. Om Aikou lyckades så ska jag också lyckas, för jag är väl ändå starkare än hon?

Sekunder blir minuter. Sextio sådana minuter förvandlas till en timme. Timmarna blir så småningom dygn. Dagen blir till natt och natten blir till dag. Sökandet efter ett jobb fortsätter utan någon som helst vilostund, men tråkigt nog utan resultat. Jag rör mig från stadsdel till stadsdel, från Akihabara till Shinjuku som blir min slutstation. Som en byracka vandrar jag i stadsdelens gränder och vid restauranger väntar jag på att de ska slänga ut dagens matrester. Det verkar inte vara tillräckligt att jag lider av hunger och trötthet utan jag måste dessutom bli bortjagad av invånarna som om jag vore en tengu . Vid Shousuke Shinjuku Sono , som den heter, närmar sig en grupp välklädda människor. Denna skara verkar vara betydelsefull, men en av de verkar vara snäppet mer betydelsefull och han ställer sig framför mig. Detta verkar bli något slags förhör. Eftersom jag inte har något att dölja så berättar jag om varför jag lämnade min by och familj. Gänget brister ut i skratt, men tystnas förvånansvärt snabbt av mannen som förhört mig. Han tittar på mig en stund, ler och berättar om hur jag påminner honom om den tid då han också hade drömmar. ”Mitt barn, vad sägs om att jobba för mig?” Frågar mannen som kallar sig för Akuma . Jag tackar självklart ja till erbjudandet, men jag kommer inom en snar framtid att få reda på vad det är för helvete han styr över.

Dag och natt sliter jag som aldrig förr. Jag sätter mig ner och minnen från min barndom återkommer. Minnen från kvällar då hela familjen satt och spela oicho-kabu . Jag förlorade nästan alltid för jag fick den sämsta handen som gick att få, d v s hachi-kyu-san . Nu när jag tänker efter så var det nog ett tecken eller en ledtråd gällande min framtid. På gammal japanska uttalar man handen hachi-kyu-san som ya-ku-za. Vem skulle tro att mitt sökande i Tokyo skulle leda mig till en av de mest respekterade yakuzafamiljerna i Tokyo? Tre veckor sedan träffade jag Akuma för första gången. Tjugoett dygn har passerat sedan jag trädde in i en värld fylld med prostitution, knarkhandel och blod. Ibland avundas jag de människor som lever sin vardag omedvetna om vad som egentligen pågår här, men det är bara ibland. Detta är ju trots allt mitt jobb och varje jobb har ju sina för och nackdelar. Fördelarna är ju att tjäna pengar som jag skickar hem till familjen. I ett brev berättar jag för dem hur allt ligger till, att jag jobbar för ett stort företag i Tokyo. I slutändan lönar det sig att jobba för djävulen.

Efter ännu en veckas hårt arbete så beslutar sig grabbarna för att dra med mig till en av våra strippklubbar. En av tjejerna är väldigt omtalad, en så kallad Sakura. Det sägs att hon inte är som de andra stripporna som uppfyller ens våtaste drömmar så länge man bjuder henne på en drink. Det kanske inte är så konstigt då det även sägs att hon tillhör Akuma. En av grabbarna är kristen och ska förtydliga det hela. Han jämför Sakura med kunskapens frukt, vilket Eva och Adam inte fick äta utav. Det anses vara en välsignelse att endast bli utslängd från edens lustgård. Jag har sett vad Akuma kan åstadkomma. Trots all skrämsel på vägen dit, så har jag höga förväntningar på den här Sakura.

Frestelsen att ställa mig upp och ropa ut hennes riktiga namn, under tiden hon dansar, är stor. Ingen av grabbarna får veta något. Det måste vara hon. Jag ber grabbarna om att få träffa henne. Sakura måste vara hennes artistnamn om jag inte har sett fel. De leder mig till strippornas omklädningsrum. Grabbarna talar om för mig att de har saker att göra och lämnar därför mig. Jag knackar på dörren och ber om att få tala med Sakura. Bara jag inte framstår som en liderlig åskådare, men kan inte hjälpa att jag är så uppspelt. Inifrån hör jag någon av de andra tjejerna som säger att hon inte har tid för besök. Nu kan jag inte hålla mig längre. ”Hur länge ska du låta en vän vänta innan du öppnar dörren? Du har väl inte glömt bort mig redan… Aikou?” Efter att jag ställt frågan står jag utanför och hoppas på det bästa. Efter en kort tystnad öppnas dörren sakta och den som kikar ut är ingen annan än Aikou.

Vi lämnar strippklubben och beger oss ut i Shinjuku. Tre hela månader har gått sedan vi sågs sist, men det känns som en livstid. Hon har förändrats och det har jag också säger hon. Det är svårt att tro att hon ska fylla arton innan årsskiftet. Den lilla fickan som jag ständigt fick vaka över hemma i byn har förvandlats till kvinnan som får männen att dregla. Vi går in på ett café och sätter oss ner för att fortsätta vårt samtal. Varför känner jag mig förföljd? Har gjort det sedan vi lämnade klubben. Vi går in och sätter oss, beställer, dricker, diskuterar, skrattar, får påfyllning, skrattar ytterligare och lämnar så småningom caféet.

Vi står nu utanför hennes lägenhet. Aikou berättar för mig att hon inte vill klä av sig naken resten av sitt liv. De var inte detta livet hon var ute efter när hon lämnade byn. Hon planerar att lämna allt detta bakom sig och flytta någonstans där hon kan leva ett normalt liv. Nu när jag äntligen funnit henne så tänker hon försvinna igen. Hon har lyckats spara ihop tillräckligt för att börja om från början. Frågan är nu bara om jag kan lämna detta livet bakom mig och försvinna med henne. Mitt ego svarar utan tvivel nej, för att det inte har varit enkelt att komma dit jag har kommit. Jag tittar på henne och vet inte vad jag ska svara. Öppnar munnen.

En smäll hörs i bakgrunden följt av ett gallskrik. Vänder mig om och får syn på grabbarna, vänder mig mot Aikou och slänger mig ner mot marken. Projektilen genomtränger en av hennes lungor. Jag håller på att förlora henne och omfamnar därför henne samtidigt som jag försöker att inte brista ut i tårar. ”Det finns de som älskar detta livet och de som inte har något val. Du har ett val.” Hon hostar upp blod. Jag ser hur hon anstränger sig och hur hon kämpar mot tiden. Hon färdas strax till en bättre plats. ”Jag insåg inte hur bra jag egentligen hade det. Jag ångrar…” Det var hennes sista ord. Varför måste sådant här ske innan man kan göra det rätta beslutet i livet? Är det verkligen så svårt att välja rätt väg eller måste man komma till en återvändsgränd först? Grabbarna kallar på mig. De för bort mig.

Allt händer så snabbt. Jag går i en korridor följd av Akumas män, mina före detta kompanjoner. Sakta men säkert närmar jag mig ingången som leder mig till djävulens näste. Dörren öppnas och jag stiger in. Akuma sitter vid ett avlångt bord som i höjd knappt når upp till knäna. Han känner till allt som pågår i Shinjuku. Det är på grund av honom som Aikou inte längre är vid liv. Det är även på grund av denna man som jag inte ligger bredvid henne. Vi sitter på varsin sida och ett par av hans män sitter längs med bordet. Tydligen tycker Akuma att det är synd att göra slut på bra arbetsfolk. Han är villig att lämna den lilla incidenten bakom sig och låta mig fortsätta arbeta för honom. Hans förlåtelse är inte smärtfri. Jag måste ta ansvar för mitt svek. Ger jag honom mitt lillfinger så blir allt bra igen. En av männen vid bordet hämtar en tanto och lägger den framför mig. Varför ska jag göra saker värre? Jag kan fortsätta med att tjäna pengar och därmed försörja min familj. Jag river av en tygbit från mina kläder och lindar in mitt lillfinger. Jag plockar upp tanton och lägger bladet tvärs över fingret. Jag biter ihop, tittar Akuma i ögonen och skär av fingret.

Akuma ser nöjd ut. Vi ska fira detta. En befallning senare så lämnar mina kompanjoner oss ifred. Han vill att jag sätter mig bredvid honom. Det droppar blod från tyget som fingret är inlindat med. Sakta förflyttar jag mig till andra sidan, där han sitter och häller upp dricka i porslinskoppar. Jag sätter mig på knä bredvid djävulen. Han tar upp sin kopp och dricker, men vänder sig mot mig och säger till mig att ta upp min kopp. Lite surt sträcker han sig efter min kopp för att räcka den till mig, men han stelnar till. Tanton som jag använde för en liten stund sedan befinner sig i hans rygg. Jag drar ut den och hugger Akuma tills jag tröttnar. Tror han verkligen att jag bara tänker glömma vad som hänt. Han tror att jag ska be om förlåtelse för att han dödade Aikou. Jag offrade ett litet finger för att kunna komma så nära djävulen möjligt och sedan göra slut på honom. Jag är bara ledsen att jag inte kunde hjälpa dig Aikou.