Etnologiarbete: Rekonstruktioner

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehåll s.

1 Inledning 3
2 Släkten Borg 3
2.1 Familjegodset Råbyholm 5
3 Kort historik över Beatas liv 6
4 Beata enligt breven 8
4.1 Brev från brodern Carl och modern Mathilda 9
4.2 Brev från väninnan Mimmi Berling 13
5 Beatas Hjalmar 17
5.1 Brev till och från Hjalmar och hans föräldrar 18
6 Sammanfattning 19
Källor 21



1 Inledning
Först av allt ett enormt tack till Annika Tergius som är verksam vid Landsarkivet i Lund för din kunskap, hjälp och ditt tålamod med krävande och frågvisa studenter. Även ett stort tack till övrig personal på Landsarkivet i Lund, personal vid Handskriftsenheten och UB-Media på Universitetsbiblioteket samt Benjamin Vogel på Kulturens arkiv för er hjälp att möjliggöra denna rekonstruktion.
Vi påbörjade vårt rekonstruktionsarbete med att sitta ett par dagar på Landsarkivet i Lund och försökte hitta en lämplig person att forska kring. Vår målsättning från början var att hitta en arbetande kvinna att skriva om men efter ett par dagars sökande i arkiv och databaser och en hel del frustration så insåg vi att vi inte skulle finna det vi ville ha. Vi bestämde oss dock för att det fortfarande skulle vara en kvinna och vi kom då på den ljusa idén att välja Beata Borg vars brev vi fått höra lite om under vårt studiebesök på Landsarkivet.
Inom kort fann vi att det fanns en uppsjö av material, främst i form av brev, bevarade på olika arkiv i Lund. Där efter ägnade vi ungefär en vecka åt att försöka läsa och dechiffrera dessa gamla brev. De var oerhört intressanta att läsa och ingav oss ibland skamkänslor, kändes som om vi gjorde intrång på något oerhört privat, ibland glada skratt när något roligt berättades eller vi till och med kände igen oss själva i det som stod skrivet.
Eftersom det rika material som finns bevarat gällande Beata är koncentrerat på en 15-års period av hennes 62-åriga liv så insåg vi ju att rekonstruktionen av hennes livsöde skulle bli något fragmentarisk. Dock var det en oerhört intensiv och händelserik tid i Beatas liv och vi kände redan från början att det var ett oerhört intressant livsöde att få forska kring. Eftersom Beata växte upp i en rik högborgerlig familj så har vi valt att först göra en presentation av den familj Beata föddes in i samt om familjens gods Råbyholm, därefter följer en kort historik över Beatas liv, presentation av hennes livsöde via de brev som släktingar och bästa väninnan skrivit samt till sist en presentation över hennes högt älskade make.

2 Släkten Borg
Den förste ”Borgaren” i Lund var Hans Peter Borg (1706-1771) som kom till staden 1734 eller strax därefter. Men släkten stammar från Trelleborg, där man varit vävare i minst tre generationer bakåt räknat från Hans Borg. (Karlsson 1939:39-40; LLA, Borgs arkiv, D:1)
Hans Borg var färgarmästare och den som lade grunden till Borgs imperium i Lund. Ett par år innan han dog lämnade han över hela färgeriverksamheten till sin son, Fredrik Borg (1741-1796). Fredrik Borgs son Jöns Petter (1781-1851) var i sin tur bara femton år vid faderns död. Fredrik Borgs änka, alltså Jöns Petters mor, utsågs till förmyndare tills han var mogen att axla ansvaret för företaget, som nu växt till att också innefatta väveri, spinneri och andra besläktade områden. Jöns Petter Borg tog över 1806, när han var tjugofem år gammal. (Karlsson 1939:50, 61-63) Intressant är att man tydligen var tvungen att utse hans mor till förmyndare. Det säger en del om kvinnans ställning i Sverige vid sekelskiftet 1700-1800, att man inte fick ansvaret för de egna barnen automatiskt.
En för Lund intressant sak hände under Jöns Petters tid vid rodret. Hans far, mor och faderns första fru var begravda på St. Petri kyrkogård, och där begravdes också Jöns Petters första fru. När Lund senare ville göra kreaturstorg av St. Petri protesterade Jöns Petter högljutt, och skänkte istället Mårtenstorget. (Rudberg, 1995:84) Så tack vare honom så har vi idag Mårtenstorget i Lund, där vi numera har torghandel och dylikt.
1812 föddes sonen Carl Otto Borg, som så småningom skulle bli Beatas far. C.O. Borg tog över verksamheten 1840, samma år gifte han sig med tyskan Mathilda Hahn (1822-1898). De träffades i en diligens i Tyskland, och detta möte gjorde så stort intryck på Mathilda att hon blev sjuk för en tid efteråt. Anledningen sägs vara att hon kände igen C.O Borg från en dröm hon haft ett halvår tidigare. (Rudberg, 1995:91; Karlsson 1939:93-94)
Men innan Carl Otto träffade kvinnan han skulle gifta sig med så var han faktiskt förlovad med en Marianne Bager, en köpmansdotter från Malmö. Förlovningen bröts 1838, och av allt att döma var det hon som gjorde det, hennes känslor för Carl Otto var inte lika starka som hans för henne. Men alla älskade Marianne, Carl Ottos far Jöns Petter var förtjust över att få en sådan bra sonhustru och han frågade henne regelbundet hur det skulle se ut på deras del av Råbyholm, som var under ombyggnad inför det tänkta bröllopet. (Karlsson 1939:90-92)
Carl Otto och Mathilda Borg fick fjorton barn: Wilhelm f.1842, Carl f.1843, Berndt f.1847, Beata f.1848, Hedvig f.1848, Otto f.1850, Axel f.1852, Fritz f. 1853, Fredrika f. 1854, Emma f. 1856, Hilma f.1857, Arvid Mortimer f. 1859 och slutligen tvillingarna Oscar och Malin 1861. Hedvig och Otto dog dock den 13 respektive den 14 januari 1855 i strypsjuka, sex respektive fem år gamla. Arvid Mortimer blev bara ett och ett halvt år och dog 1860. (Rudberg s. 118; LLA, Borgs arkiv, D:1) Beata Borg var alltså den äldsta dottern.
I ett brev daterat den 28 september 1882 meddelar C.O. Borg att han och hans hustru donerar 20 000 kronor för att uppföra en fontän på universitetsplatsen, ”…till glädje för alla dem, som älska den gamla Universitetsstaden” som han skriver. (LLA, Borgs arkiv, A:1)


http://mia.vox.nu/Lund.htm

Efter Carl Otto Borgs död 1896 levde Mathilda två år till och avled 1898. Efter hennes död tog sönerna Wilhelm och Berndt över familjeföretaget. Den äldste i syskonskaran var Wilhelm, född 1842, och det var också han som hade huvudansvaret fram till sin död 1929. Han gifte sig förhållandevis sent för tidsperioden, vid trettiotre års ålder. Sonen Otto Wilhelm övertog Borgs affärsverksamheter efter honom. (Karlsson 1939:102-105, Rudberg, 1995:106)

2.1 Familjegodset Råbyholm
Råbyholm är, eller var, familjens viktigaste egendom. Gällande namnet Råbyholm har det under åren skett ett antal mer eller mindre komplicerade nummerbyten på fastigheterna, och det är lite besvärligt att hålla reda på vilka egendomar som köptes in när. Därför presenteras här hela området som Råbyholm, trots att det var först på Carl Otto Borgs tid som det fick det namnet.
De första generationerna av familjen Borg i Lund levde och verkade i området Stora Södergatan - Grönegatan. Där fanns både bostäder och färgeriverksamhet, och så småningom också väveri och spinneri. (Rudberg, 1995:82-84)
Det var Jöns Petter Borg som införskaffade familjens första fastighet i Lilla Råby. Köpebrevet är daterad den 11 september 1820, och det gällde egendomarna Lilla Råby No 1 3/8 och No 14 ½. Dessa var utarrenderade i tioårsperioder tills Carl Otto Borg, Beatas far, tog vid arvsskiftet löste till sig dem. (Karlsson 1939:140-142)
Först 1859 slogs alla fastigheter i Lilla Råby samman till en egendom, med Lilla Råby No 14 och No 3 som huvudegendom, men där även No 2 och No 10 ingick. Namnet på allting blev Råbyholm. (Rudberg, 1995:81, 92, 115)
Det var Carl Otto Borg, Beatas far, som lät slå samman Råbyholm och ordna en ny bostad till familjen på området. Tidigare hade de förvisso vistats där under sommaren i ett sommarhus, men nu skulle de flytta dit permanent och något större krävdes. Familjen Borg bodde i fastigheter på Stora Södergatan (exempelvis 8 A-C) och bortåt Grönegatan. När Carl Otto Borgs Råbyholm var färdigt 1869 flyttade han och Mathilda Borg dit med de yngsta barnen. (Rudberg, 1995:82-84, 92) Beata var då 21 år gammal och redan gift med Hjalmar Lindgren.
C.O. och Mathilda Borg hade anställt en Hannibal Peterson som arrendator på Råbyholm. Han var den som skötte allt praktiskt rörande själva godset. När han slutade 1915 såldes gården till en lantbrukare vid namn Jöns Andersson. Och så var det slut på familjen Borgs epok i Lilla Råby. Den varade i nästan hundra år, från 1820 till 1915.

3 Kort historik över Beatas liv
Christina Beata Othilda Borg föddes den 21 juli 1848 i hemmet på Stora Södergatan. Breven berättar att hon från åtminstone 1862, troligtvis började hon ett par år tidigare, fram till någon gång 1864 studerade vid ”Pensionen” i Malmö. På sommaren 1864 är Beata brudtärna till en högborgerlig väninna i Lund, Othilda Bruzelius.
I december 1864 befinner hon sig i föräldrahemmet till den man som fem år senare ska bli hennes make. Familjen Lindgren bor i Väckelsång i närheten av Växjö. Fadern i huset är präst och enligt breven så både studerar och arbetar Beata där. Beata befinner sig i deras hushåll åtminstone fram till slutet av 1868 enligt breven. Frekventa besök till föräldrahemmet i Lund görs under hela studieperioden i Malmö samt vistelsen i Väckelsång. Beata och hennes syskon bereds också möjligheter att företa resor utomlands och runt om i Sverige. Främst är det bröderna som blir beresta men en del brev berättar om resor som Beata har gjort.
Vid 19 års ålder blir Beata upptagen som syster i Knutsgillet. Anmärkningsvärt är att hon inte ledsagades av sin far, som brukligt var, utan av en god vän till familjen den 30-årige läroverksadjunkten Fredrik Ohlsson Gadde. Man kan ju spekulera kring om de möjligtvis varit förlovade, källorna tiger dock, eller om familjen bara hyste ett stort förtroende för honom. Han återfinns senare på inbjudningslistan till Beatas och Hjalmars bröllop.
Till bröllopet inbjöds 240 gäster bland vilka man finner professorer, medicine doktorer, häradshövdingar, präster, docenter, adjunkter, fabrikörer, borgmästare och även en del adliga personer. I arkivet finns bevarat inbjudningslistan samt räkenskaperna för månaderna innan bröllopet där man kan se vad som införskaffats för att fira händelsen. I moderns bevarade kassabok nämns bl.a. inköp av brodyr på nattmössa, underkjol och byxor, namning av servetter och dukar, matsalsmöbler och silverbestick, glas och porslin. (LLA, Borgs arkiv, A:1)
Här efter blir källorna färre om vad som händer i Beatas liv, efter giftermålet bor paret i Beatas föräldrahem och åtminstone från 1875 bor familjen på Grönegatan 6, Kvarteret Myntet 10 i Lund. (Brandförsäkringsverket, 10367 F1a:105 (år 1875)) I hushållet på Grönegatan bodde förutom Beata och Hjalmar, dottern Nanna Elisabeth som vi vet konfirmerades 1888 och sonen Nils Otto som flyttar till Helsingborg den 8 juni 1893 för att studera. Vidare levde under en tid, från 1879 Beatas svärmor, Hedvig, efter svärfaderns bortgång till dess hon själv avled 1894 samt även svägerskan Nanna Hedda Elisabeth som dottern antagligen fått sitt namn efter. (LLA, Lunds domkyrkoförsamling, AI:69, AI:78, AI:92, AI:109, AI:123) Inneboende var även deras piga och dennes dotter som föddes 1887. Intressant att denna piga som ogift mor fick anställning eller fick behålla anställning, står nämligen skriven hos familjen år 1890, med tanke på dåtidens ideal angående sexualitet och dygd. Dock har nog Beata varit en anmärkningsvärd kvinna vilket presentationen av henne via breven kommer att visa och även hennes make Hjalmar verkar ha varit ganska frisinnad som person. Extra anmärkningsvärt är det också eftersom de haft en hel del olika pigor under årens lopp och pigorna byttes relativt ofta. (Sveriges släktforskarförbunds databas över Sveriges befolkning 1890; LLA, Lunds domkyrkoförsamling, AI:69, AI:78, AI:92, AI:109, AI:123)
Något som Beata sysslade med och antagligen tyckte om att göra, för det nämns i ett par olika brev, var att samla frimärken. Även hennes mor samlade och innehade även aktier i Göteborgs Frimärks Aktiebolag. (LLA, Borgs arkiv, A:1) samt brodern Berndt nämns som samlare. (LLA, Borgs arkiv, D:1)
Brev som berättar om Beatas liv som gift kvinna fram till och med december 1876 finns bevarade. De berättar om årliga besök i svärföräldrarnas hem Väckelsång dit även barnen sänds på somrarna. (Handskriftsenheten på UB, Samling Lindgren, Hj.O, Vol.2, Brevsamling)
Efter 1876 finns inga källor bevarade om vad Beata gjorde som kvinna, mor och hustru till en universitetsprofessor. Om maken Hjalmar finns källor som berättar om den här tiden men inget av det som nämns berör Beata. Den 11 april 1911 går Beata bort och jordfästes den 18 april under en högtidlig procession och de urklipp som berättar om detta är de sista källorna som berättar om Beata Borg.


(Fotografier tagna av UB-media ur tidningar som finns på UB)

4 Beata enligt breven
Beata som person, vad hon har gjort och hur hon var, allt det har vi hämtat ur brevsamlingar som finns bevarade på Arkivcenter Syd, UB:s handskriftenhet och på Kulturens arkiv. Inom släkten Borg och i deras bekantskapskrets var man flitiga brevskrivare och en hel del av dessa är bevarade i arkiven. Majoriteten av breven som finns bevarade tillkom mellan 1862 och 1868 samt några stycken från 1870-talet.
Vi har valt att dela upp presentationen av breven i olika grupper. Beata som person med utgångspunkt i släktens brev på ena sidan för att ge oss deras bild av henne. Väninnan Mimmi Berlings brev som ger en mer personlig bild av hur Beata var som person när hon var med en jämnårig person som hon hade starkt förtroende för. Samt slutligen brev skickade mellan Hjalmar och hans föräldrar samt två stycken brev författade av Beata själv.
Sorgligt nog så finns det endast fåtal brev bevarade som Beata själv har skrivit och de vi hade nytta av i vårt arbete var ett till Hjalmar och ett till svärföräldrarna. Trots det känner vi att vi har fått en bra bild av vem Beata var och hur hon tänkte och kände. Vi upplever att hon var en stark person, impulsiv, något slarvig och obetänksam ibland samt en trendbrytare, i alla fall i tonåren. Enligt hennes samtid såg hon mycket bra ut och hon var eftertraktad bland många ungkarlar vilket brodern Carls brev vittnar om. Hon valde sin egen väg, ofta följd av bannor och förmaningar men alltid älskad av sina nära även när hon gjorde klara avbräck från den tidens normer.
Att man brydde sig mycket om varandra inom släkten Borg och även i vänskapskretsen vittnar de brev som ofta nämner önskelistor för julklappar och födelsedagspresenter. Dessa listor är ofta mycket personligt utformade och det diskuteras ofta kring hur passande gåvorna varit och hur glad man blivit samt att man ofta lade ned tid på att göra egna gåvor fastän man mycket väl hade råd att köpa varandra fina presenter. Detta görs på ett övertygande sätt som vittnar om äkta omtanke.

4.1 Brev från brodern Carl och modern Mathilda
Carl är fem år äldre än Beata och många av breven som han skickar till Beata ger sken av att vänner till honom är förtjusta i Beata. Carl är mycket omtänksam och kärleksfull mot Beata i sina brev även om han ofta förmanar henne över att hon är slarvig. Breven skrevs mellan 1862 och 1868.
I det första brevet från december 1862 från Carl, när Beata är 14 år och studerar i Malmö, börjar han med att skälla på Beata. Han förebrår henne för att skriva ointressanta saker som vad hon har ätit till middag under veckan, ”Du måste som svar på detta brev anstränga dig och skriva ett långt brev med anmärkningsvärda nyheter”. Ofta i breven byter de ämnen och känslostämningar från en rad till en annan, vilket har skett här. I meningen efter berättar nämligen Carl att Julius fortfarande tycker mycket om dig och låter hälsa dig mycket hjärtligen. (LLA, Borgs arkiv, D:1) Man antar ju att denne Julius är någon som är väl ansedd eftersom det pratas så förtroligt om honom och hans gillande av Beata i brevet. Gängse normer på den tiden var ju att ”när man arbetade för en borgerlig flickas bästa så innebar det oftast att möjliggöra ett gott gifte. Grundläggande för att så skulle kunna ske var att se till att hon bibehöll ett gott rykte. För att uppnå det försökte man begränsa flickans umgänge till de rätta kretsarna samt lära henne de sociala regler som var nödvändiga för att accepteras där.” (Åström, 1986:47)

Nästa brev är från våren 1863 vilket även detta inleds med att Carl beklagar att Beatas senaste brev var illa och vårdslöst sammansatt. Vidare nämner han att en vän till honom hälsade två gånger till Beata, vilket han inte uppskattade. (LLA, Borgs arkiv, D:1) Man kommer här till slutsatsen att den person som nämns inte hölls lika högt i Carls ögon som den tidigare nämnda Julius.
Juni 1863 undrar Carl när Beatas ferie skall börja från skolan i Malmö. Vidare skäller han åter igen på henne för att hon inte skriver vettiga brev och att hon använder ordet då i varje mening, känns som en spegelbild till dagens ungdom och användandet av ordet typ, samt att hon skriver saker som inte är av intresse för Carl. I ännu ett brev senare i juni berättar Carl att Julius hälsar samt att han ber om ett porträtt på henne. Carl ber henne gå till en fotograf då det är allt fler personer som vill ha porträtt på henne. (LLA, Borgs arkiv, D:1) Märks tydligt att det görs skillnad på personer som vill ha kontakt med Beata. Den 22 juni befinner sig Beata fortfarande i Malmö för hon får då ett brev från sin moder där modern ber Beata att vara mer sparsam med pengarna och inte slösa. Detta ligger helt i tiden, även inom de mer förmögna familjerna, för det var vanligt med asketiska inslag i den högborgerliga barnuppfostran där barnen skulle lära sig att ta hand om sina pengar. (Frykman & Löfgren, 2004: 94-95) I detta brev nämner modern också att Hjalmar Lindgren har förlovat sig med en ”utmärkt söt och vacker flicka.” (LLA, Borgs arkiv, D:1) När denna förlovning bryts och varför förtäljer inte källorna men att det blev så är ju uppenbart.
I november samma år skriver modern ett kort brev där hon berättar för Beata att ”pappa ofta läser dina bref så du bör icke nämna hvad du arbetar till honom”. Vad som menas med detta framgår inte i brevet men det är något hon gör under sin vistelse i Malmö. Vidare nämner hon att Beata måste vara försiktig med tyget för som nu är smutsar hon ner något alldeles gruvligt och att hon skall skicka all smutstvätten på en gång och inte en eller två saker i taget. (LLA, Borgs arkiv, D:1) Det är alltså fler familjemedlemmar som uppfattar Beata som lite slarvig och det är underligt med tanke på dåtidens ideal att de var så milda i sin tillrättavisning av hennes beteende. I memoarer från den tiden diskuteras ofta vad som är passande och opassande (Frykman & Löfgren, 2004:81) och Beatas slarviga beteende sågs ju säkerligen som opassande inom borgerligheten i stort.
Nu sker ett hopp till juli 1864, mycket kan ha hänt på ett år, och Carl berättar om att Beata har erbjudits vara brudtärna för Othilda Bruzelius, familjen Bruzelius är nära vänner till familjen Borg, när de ska fira julibröllop. Här nämns även att Fredrik Ohlsson Gadde som skall vara marskalk. Samme person är den som för fram Beata när hon tre år senare ska initieras i Knutgillet. En sak som inte har förändrats på det dryga år som gått sedan det senaste brevet är Beatas sätt att författa sina brev. I marginalen av sitt brev råder Carl Beata att skriva snart men att inte skriva smörja som hon brukar utan i stället berätta om sin vistelse i Helsingborg och Höja. (LLA, Borgs arkiv, D:1) De tillhörde ju en förmögen familj så det fanns ju givetvis medel för att skicka ut sina avkommor på resor, läs bildningsresor, men det är ändå förvånande att kvinnorna fick ta del av detta som ofta annars i tidens anda var förbehållet männen.
I december 1864 befinner sig Beata i familjen Lindgrens hem Väckelsång utanför Växjö. De är vänner med familjen Borg och deras son Hjalmar studerar i Lund och är nära vän med hennes bröder. I brevet från december undrar Carl hur Beata trivs, samt berättar att han oroar sig för henne eftersom han har hört att hon roar sig för mycket och är rädd att hon inte arbetar ordentligt. Detta är ju något som absolut bryter mot tidens normer att strunta i sedesamheten och ägna sig åt roande saker istället för att arbeta hårt. Trots det är det en oerhört mild banna hon får av sin bror. (LLA, Borgs arkiv, D:1)
I det sista bevarade brevet från Beatas mor, daterat januari 1866 så framkommer något absolut remarkabelt. Modern skäller på henne och säger att hon har begått en svår synd mot Hjalmar genom att vara för vänlig och påflugen mot Hjalmars bror Bertram. Modern anklagar henne för att ha varit behagsjuk och kokett. Vidare säger hon åt Beata att stanna ännu en tid i Väckelsång för föräldrarna tycker om Hjalmar och vill inte att Beata ska komma till Lund och ge Hjalmar ledsamheter och förargelser nu när han ska ta sin examen. Kan du vara hövlig och vänlig mot honom får du komma hem men du får absolut inte resa ensam. I marginalen tillfogar modern att självklart ska man vara hövlig och artig mot alla människor men man ska inte försöka behaga mer än en, nämligen den man älskar. Det här brevet, som många andra har skrivet i marginalen att det bör brännas upp efter läsning så att ingen annan ska kunna ta del av innehållet. Ja, vi har ju märkt hur det gick med den uppmaningen. (LLA, Borgs arkiv, D:1) Här undrar man ju självklart vad det är som har fått Beata att agera på detta sätt. Har hon upplevt att Hjalmars långa studieresor varit jobbiga och kanske känt att han inte bryr sig om henne och velat göra honom svartsjuk? Att modern reagerar på detta, enligt oss, oerhört milda sätt är förvånande med tanke på dåtidens strikta moral, se Åström, s. 50, som t.ex. togs upp i rådgivnings- och uppfostringsböcker. Upprördheten över nämnda episod blåste nog över ganska snabbt för inte i några andra källor nämns händelsen eller att man skulle ha ogillat Beatas beteende i stort. I brev mellan Hjalmar och hans föräldrar talas Beata bara om i älskvärda ordalag, självklart kan det ha funnits andra men som inte har blivit bevarade.
Nu sker ett hopp i tiden då nästa brev är tillkommet nästan två år senare i november 1867. Carl befinner sig i Hamburg och refererar till ett besök Beata gjort hos honom där. Hennes skönhet kommer på tal under en middagsbjudning Carl har bevistat och han meddelar nu Beata att ”familjen Albertini berömmer din skönhet och älskvärdhet, till och med fru Gottschalk som minsann inte tycker om vem som helst säger detsamma kära syster.” (LLA, Borgs arkiv, D:1)
I ett brev från december 1867 nämner Carl att han har fått brev från Hjalmar som är oerhört glad över ett brev han i sin tur har fått från Beata. Carl säger att han är glad över och tycker om att Beata upplivar Hjalmar med sådana hjärtliga brev. (LLA, Borgs arkiv, D:1)
I mars 1868 kommer hennes fördelaktiga utseende på tal åter igen när Carl berättar att en vän till honom sett ett fotografi på henne och hade uttryckt sin förtjusning över ”hennes figurs ovanliga proportionerlighet och ansiktets intelligenta utseende”. (LLA, Borgs arkiv, D:1) Även om språket och valet av uttryck känns ganska ålderdomligt i våra öron så känns uttrycket väldigt modernt och inte 1800-talsaktigt överhuvudtaget att Carl skulle referera en sådan kommentar till henne. Det andas förtrolighet och en modernitet över det hela som verkar ligga långt före sin tid.
Senare samma månad skriver Carl att han förstår att det är svårt för Beata nu när Hjalmar vistats så länge i Göttingen, han studerade där, och att Beata i ett brev skall ha sagt att hon inte bryr sig om hur länge Hjalmar stannar där eller att han inte haft tid att besvara hennes brev. Carl vill att hon ska tänka gott om Hjalmar. Försäkrar att Hjalmar är den älskvärdaste människa man kan tänka sig och att han hyser samma känslor för henne som innan han lämnade Sverige. (LLA, Borgs arkiv, D:1)
Även i nästa brev från augusti 1868 lyser det igenom hur mycket Carl tycker om Hjalmar och hur gärna han vill se sin syster tillsammans med honom. Han säger att han hoppas att Hjalmar ska få en av de två läkarplatser som nu är lediga i Lund. Han frågar Beata om hon skriver till honom ofta och säger att han tycker att hon borde göra det minst en gång i veckan. Råder henne att skriva t.ex. om hon längtar efter honom, om hon inom sig känner att hon älskar honom högt, etc. (LLA, Borgs arkiv, D:1)
I det sista bevarade brevet från brodern Carl från december 1868 talar han om en gemensam vistelse de gjort i Hjalmars föräldrahem, Väckelsång, och att Carl skulle ge sig iväg på en lång resa och nu i efterhand förebrår Beata för att inte ha varit tillräckligt kärleksfull när de tog avsked ifrån varandra. ”Du uppförde dig isigt och frånstötande som om jag hade varit en främmande person.” Berättar att han blev förvånade när han fick reda på av deras mor att Beata hade gråtit men säger sedan att han inte förebrår henne för vad hon gjorde för han antar att hon inte ville visa sig känslosam på grund av en ”viss persons närvaro.” (LLA, Borgs arkiv, D:1) Kan ju inte vara någon annan än Hjalmar han menar och det stämmer ju väl in i tidens anda eftersom åtminstone borgerliga kvinnor allmänt ansågs känslosamma och bräckliga av sig (Frykman & Löfgren, 2001:86) så ville Beata antagligen inte uppvisa detta beteende inför sin fästman. Trots allt kom de ju att ingå äktenskap ett halvår senare så det gällde väl för Beata att uppvisa sina bästa sidor.

4.2 Brev från väninnan Mimmi Berling
Med utgångspunkt från brev skickade till Beata Borg av hennes väninna Mimmi kan vi göra en förmodad tolkning av hur Beata var vid tiden från 1864 till 1868. De två var skolkamrater när de var femton år. Breven hittade vi i Borgs arkiv D:1 på Arkivcentrum Syd i Lund. Det var fascinerande att sätta sig in i breven; så småningom vande sig ögonen att läsa den snirkliga texten som ofta även var skriven på bredden över den första texten. Ibland verkade det som om det som blev skrivet över bredden, och därigenom var svårast att tyda, också var mest hemligt.
Mimmi skrev från Höja år 1864 till Beata som vid den tidpunkten var 16 år. Hon beklagar sig över att hon förgäves väntat på brev från vår unga Beata. Väninnan presenterar en förmodad förklaring till att Beata inte svarat på brevet som lyder att Beata kanske har haft mycket att göra, eftersom hon ska på bröllop. (LLA, Borgs arkiv, D:1) Vidare undrar Mimmi vem som ska vara hennes marskalk. Borgarna under slutet av 1800-talet hade en stark norm av disciplin (Frykman & Löfgren, 1979). Beata bryter mot den förväntade ordningen och normen att svara inom rimlig tid på brev. Fler saker som indikerar att Beata var en ganska sorglös ung kvinna som inte lät den rådande disciplinära borgerligheten påverka henne nämnvärt väntar längre fram i texten.
I nästa brev från 1864 blir Beata varnad för att hon ska akta sig för Wille Palmer; det är tyvärr oklart vem denne Wille Palmer är. Det lämnar rum för enbart gissningar. Var han en opålitlig tjejtjusare som hon fattat tycke för? Vi vet inte. Däremot är det spännande att Mimmi i nästa brev skriver överst: Sviken förhoppning. Det verkar vara något som bara ska bli förstått av Beata själv och Mimmi. Kan det ha något med den här Wille Palmer att göra, är han den svikna förhoppningen?
Beata får ett förslag om att hon och Mimmi ska resa till Malmö, och de ska välja en sådan dag när flickorna gymnastiserar. I brevet är gymnastiserar understruket. Mot bakgrund av vad man kan läsa i den kultiverade människan (Frykman & Löfgren, 1979) om borgarnas ganska stränga undertryckande av de kroppsliga behoven, verkar Beata och hennes väninna intresserade av att utmana gängse normer en liten smula.
Mimmi skriver till Beata efter att ha vistats hos henne en tid i Lund. Hon skriver för att tacka och det är uppenbart att hon har haft mycket trevligt hemma hos Beata. Nu är Mimmi tillbaka hemma i Åsum. Jag tycker emellanåt i breven att tidsskillnaden inte märks, men plötsligt står någon detalj som avslöjar på nytt att det rör sig om en svunnen tid. Beatas väninna måste avsluta brevet: ”Nu kan jag inte skriva mer för det är alldeles mörkt.” I vissa brev lyser det igenom en skillnad, hur stor eller liten är svårt att avgöra; Mimmi skriver om sig själv som enkel i jämförelse med Beata, i den meningen att hennes familj inte har det lika gott ställt. Detta visar åter att Beata gärna ville leva efter eget huvud, följa sina egna impulser även om borgerligheten ville styra in henne mot en mer dygderik tillvaro.
År 1865 var Beata 17 år. Väninnan skriver: ”Du glömde ett par smutsiga strumpor och en virknål här.” Vår lilla slarviga Beata lyser fram mot den annars ordningsamma borgerligheten där skötsamhet och renlighet är norm. Mimmi skriver även om en åktur med häst och vagn där hästen stegrade sig och ingen ville åka. Skriver till Beata ”Du hade nog åkt”. (LLA, Borgs arkiv, D:1) Texten längre fram i brevet väcker nyfikenhet angående om Beata har träffat den som senare kommer att bli hennes man. Mimmi verkar skriva i koder för att ingen annan än Beata ska förstå vad hon egentligen menar. Hon undrar om Beatas farbror heter Linggren eller Lindgren. Detta är intressant eftersom Beatas blivande man hette Lindgren, och hon gifte sig väl inte med sin farbror? Nej, det mest troliga är att Mimmi ville fråga vad mannen Beata träffat hette i efternamn, men ställa frågan så att det inte blev förstått av övriga som kunde tänkas lyssna eller själva läsa brevet. Man uppmuntrade i så gott som varje brev läsaren att inte visa brevet för någon, och ibland även att bränna det.
Beata får ett brev från Mimmi där hennes svar visar att Beata tidigare skrivit och varit förtvivlad. Varför var hon förtvivlad? Jo, hon var ensam hemma. Vår Beata verkar vara en känslig och känslosam ung kvinna som gärna vill uttrycka sig när något inte känns bra. Hon är dotter i den borgerliga familjen men vill gå efter sitt eget huvud och hjärta, och inte undertrycka känslor utan uttrycka dem. Mimmi skriver: ”Varför får du aldrig lov att följa med de andra?” Fick hon inte följa med för att hon var för ung, för att hon var kvinna, för att hon var en spontan och känslosam person? Det enda som står klart är att Beata var förtvivlad över att vara ensam hemma och ville skriva till sin väninna om det.
Väninnan längtar tills Beata kommer tillbaka till Lund. Hon tillägger: ”Kanske att du inte då vill umgås med en fattig faderlös flicka.” Kanske att hon överdriver lite; kanske att hon inte är fattig i reel mening, men att där finns en skillnad i deras ställning står ganska klart. Brevet fortsätter med en del skvaller om en Ida Bodenbergs fästman, som enligt Mimmi väl är en gammal girigbuk. Skvallret verkar gå från den enes mun till den andres som i våra dagar, men med den skillnaden att här uppger Mimmi: ”hörde en flicka som hade hört”. Ofta i våra dagar hoppar folk över hur många led skvallret faktiskt har färdats, eftersom de flesta vet att innehållet förvanskas och mister sitt nyhetsvärde ju fler led det vandrar.
Bland breven fanns Beatas julklappslista från tiden då hon var 17 år. Hon önskade sig bland annat: en klänning, paraply, poetiskt album, vacker krage, ett väggur, 6 par handskar à 6 ¾, brevpapper, en bokhylla, ett par galoscher, tvål och en flaska bläck. Antalet handskar hon önskade sig häpnar man idag lätt över. Kan det vara så att hon alltid bar handskar? Var de av spets så att de lätt blev uppslitna? Eller skulle hon rentav ge bort dem?
I nästa brev för väninnan åter på tal att hon känner sig ovärdig Beata på något sätt. Det låter såhär: ”att när du kommer tillbaka är du kanske stora damen och bryr dig inte om mig - fattig flicka”. (LLA, Borgs arkiv, D:1) De vuxna borgarna gjorde tydlig åtskillnad mellan de själva och tjänstefolket (Frykman & Löfgren, 1979). Kan det ha varit så att det inte drogs så tydlig gräns för de unga? De hade ju blivit omskötta av tjänstefolket när de var små och därigenom måste de ju ha knutit band. Det verkar emellertid vara så att Beata förväntades umgås med de som var henne ”jämbördig” och att hon inte brydde sig om det. Hennes väninna visste också om reglerna och oroade sig för att Beata snart skulle börja uppföra sig som de vuxna ville och därmed inte umgås mer med Mimmi vars familj inte hade lika mycket pengar och framgång.
Mimmi skriver att de har åkt släde, att de var roligt för de fick köra själva och slapp ha dräng med sig. Hon berättar om en utflykt då herr Möller körde. Det var på kvällen och var så mörkt att de ingenting kunde se och rätt vad det var låg de i en grop ”men vi voro alls inte rädda utan vi skrattade och var rätt så muntra.” På baksidan står skrivet ”Sviken förhoppning”. Mimmi ber också Beata om att göra henne den tjänsten att bränna upp hennes brev. En smula skvaller kommer med om att Clara Ekelöf är förlovad med en 52 års gammal gubbe. Man antar att den här Clara kan vara i Beatas och Mimmis ålder av formuleringen att döma. Mimmi fortsätter i brevet att förklara varför hon dröjt med att skriva. Hon har mycket bråttom med sina julklappar och medsänder ett amerikanskt och två danska postmärken, och skriver under med ”sviken förhoppning”. Underskriften är skriven på snedden och ibland får man intryck av att det är någon annan än Mimmi som skriver på snedden i hennes brev, något som bara Beata ska förstå. Det står på snedden: Vad det är ledsamt här på landet. Kom snart tillbaka till Skåne för jag längtar så rysligt efter att få se och tala med dig.
Enligt breven verkar Beata ha tillbringat en hel del tid i Småland. Hennes väninna ber henne om att inte stanna där för länge och glömma bort sina vänner i Skåne, och tillägger att hon är väl där endast för att bli förlovad med Lindgren. Mimmi berättar att hon ska anmäla sig hos kyrkoherden och är rysligt rädd. (LLA, Borgs arkiv, D:1) Skriver att pastorn är oförskämd när han är rutig (full?). Han hade sagt: ”Är du släkt med hararna för då skulle jag ta mig en bit.” Det skulle vara en skam att behöva anmäla sig skriver hon. Sedan går hon vidare med hur lycklig Beata kan vara som är på landet. ”Du är väl jämt ute och hogar dig”. Antar att hoga sig betyder njuta. Hon skriver att hon tänkte så mycket på Beata de sista dagarna B. gick i skolan ”för du var den enda pensionair dans notre classe, berätta hur det gick till.” Fick Beata någon form av kvarsittning? Väninnan ska fortsätta med att trä på en av sina dukar och undrar hur hon ska hinna få sina julklappar färdiga. Hon avslutar brevet med att hoppas att Beata alltid kommer att förbli lika god och snäll som hitintills.
Något verkar ha hänt vår Beata för Mimmi skriver: ”Jag har hört att du är så tyst nu, tystare än förut men att du skulle se bättre ut än förut. Då måste du vara alldeles förtjusande nu. Visa inte detta. Du är väl inte så falsk att du kunde gå och visa mina brev?” Beata har i breven gett ett känsligt, spontant intryck och man förknippar kanske gärna det även med pratgladhet. Så var tydligen inte fallet. Beata var en tystlåten person och något hade hänt så att hon var ännu tystare. Hon är vid den här tiden 18 år.
Det kan ha varit hennes systers dödsfall som fick Beata att bli tystare. Det skrivs i ett brev från 1866 den 9 mars att systern Hilma dog bara 9 år gammal. Beata uppmanas vara rädd om sig så att inget händer också henne ”..tunnklädd som du alltid är..” (LLA, Borgs arkiv, D:1). Mimmi frågar om Beata har börjat rida ännu. Något som stödjer tanken att Beata var en spontan och impulsiv person är hur Mimmi i brevet förmanar henne: ”Men Beata du skola ej ännu bedja din Mamma om du får lov att komma hit ty nu är hon ju så ledsen.”
Beata har enligt breven rest en del; under året har hon varit i Tyskland, Stockholm och sedan i Småland. Mimmi skriver att hon inte sett doktor Lindgren de senaste dagarna. Måtte det vara sanning att han farit upp för att hämta Beata i Småland, skriver hon. Från detta brev kan man utläsa att uttrycket ”kär i” användes redan på den tiden och att en bröllopsgåva kunde vara exempelvis ett nyckelskåp med ett litet broderi på. Mimmi undrar om det är sant att Beata är förlovad med doktor Lindgren och tillägger att det skulle vara tråkigt om hon redan är förlovad. Beata är här 18 år. Mot den bakgrund de lever i är Beata inte för ung för att förlova sig. Är Mimmi oroad över att förlora sin väninna? När hon är förlovad blir det förmodligen mindre och mindre tid för Beata att umgås med Mimmi.



5 Beatas Hjalmar
Hjalmar Ossian Lindgren föddes den 17 maj 1837. Hans far var en småländsk kyrkoherde och lektor i historia vid namn Nils Lindgren och hans mor var tyskättad och hette Hedvig Tugendreich Richter Lindgren. (Svenskt Biografiskt Lexikon)
År 1846 började han på elementarläroverket i Växjö och tog studentexamen den 14 maj 1855. Den 17 september samma år skrevs han in på Lunds Universitet och blev där medlem av Smålands Nation. Matrikeln över hans medlemskap i Smalandica finns ännu bevarad på LLA i Borgs arkiv. 1858 tog han sin filosofie kandidat och därefter fortsatte det med amanuens vid Anatomi Institutet 1860-63, blev docent i anatomi 1867, prosektor i anatomi 1869 och var det till 1878. Mellan 1869 och 1873 var han biträdande stadsläkare i Lund och 1878 blev han professor i anatomi och histologi. Hjalmar var utöver detta verksam i sundhetsnämnden och hälsovårdsnämnden. (Svenskt Biografiskt Lexikon)
Man lägger snabbt märke till att han var en mycket ambitiös och driven man vilket säkerligen även var honom till gagn i det att han ville ha Beata till hustru. Som breven, som tidigare har nämnts, har visat så verkade han ju också vara kärleksfull och älskvärd och dessa förmågor kombinerat var nog den vinnande kombination som behövdes för att locka in den ”vilda” Beata i ett mer lugnt och ordnat borgerligt leverne.
I breven kan man även läsa att Hjalmar varit iväg ganska mycket och även efter de gift sig så förtog han sig studieresor för att ytterligare förkovra sig inom sina ämnen. Vi vet att han reste till Leipzig 1873 för att vistas hos embryologen W. His. Dock säger källorna ingenting om hur länge han vistades där. Betydlig tidslängd bör det dock ha varit efter som han hann med att utarbeta en vetenskaplig uppsats om däggdjursägget för vilken han blev belönad med Flormanska priset. (Svenskt Biografiskt Lexikon)
Som forskare var han driven åtminstone till dess han intog sin professur för under senare delen av sitt liv ägnade han allt mindre tid åt vetenskapen och mer åt samhälleliga åtaganden. Det ska här nämnas att Hjalmars professorstid inföll med en allmän stagnation inom vetenskapen vid universitetet. Den vetenskapliga produktionen, vid den tiden ansågs i allmänhet endast vara till för att bevisa professorskompetens och det betraktades nästan som en abnormitet när en professor fortsatte att skriva vetenskapliga avhandlingar. (Broman, Ivar, Hjalmar Lindgren, 1919, Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget, s. 1f) Exempel på de samhälleliga åtagandena han lade sin kraft på var att han inom hälsovårdsarbetet var den drivande kraften bakom Barnkliniken i Lund, mellan 1880-1908 var han ledamot av stadsfullmäktige, 1894-1909 ledamot av Malmöhus läns landsting och medlem av riksdagens första kammare under 14 år, här nämner källorna inte vilka. (Svenskt Biografiskt Lexikon)

5.1 Brev till och från Hjalmar och hans föräldrar
I breven som Beata har skrivit får man en klar bild av att hon älskade sin Hjalmar. Det första brevet är daterat till december 1870 och är till svärmor. Börjar brevet med ”Älskade svärmor” och det verkar som om de inom familjerna Borg och Lindgren varit mycket kärleksfulla över huvudtaget eftersom de ofta inleds och avslutas med personliga och kärleksfulla fraser. I andra brev från samma tidsperiod vi har tittat på så är det inte alls lika personliga tongångar, givetvis kan det ju vara så att vi har råkat finna brev som varit på det sättet och det innebär ju inte nödvändigtvis att det var så för alla. Hon fortsätter brevet med att berätta att Hjalmar har varit strängt upptagen den senaste veckan men att hon nu åter ska få tillfälle att rå om honom lite igen. Vilket vi uppfattar som att hon älskar sin man och trivs bäst när hon får tillfälle att vara med honom, han var ju bortrest ganska ofta och hade massa plikter som krävde hans uppmärksamhet. Ett intressant inslag i hur borgerligheten hade det jämfört med mindre lyckligt lottade personer på den tiden är att Beata berättar om en gäst som var på ”vardagsmiddag” och att det endast serverades tre rätter, soppa, gåsstek och kakor. Vidare berättar hon att Hjalmar varit bortbjuden på en middag och två soupéer, i torsdags en frukost, middag och soupé och så var han på en sexa och i fredags en frukost igen. Här kan man ju lugnt påstå att den inte råder någon brist på dagligt bröd. Beata ger oss här också en insyn i det dagliga hemmalivet och dess göromål när hon berättar att det för närvarande kardas och spinns av ullen som de fått av mamma och att spinnrocken som de köpt är mycket bra. Det framkommer inte om det är Beata själv eller pigan som gör arbetet men av hennes sätt att skriva så känns det som om Beata tog del av processen. Beata avslutar brevet med hjärtliga hälsningar från eran Beata, vilket tyder på värme och omtanke parterna emellan. (Handskriftsenheten på UB i Lund, Brevsamling, Lindgren, Hedvig)
I det andra brevet som bär Beatas signatur så skriver hon till Hjalmar från Väckelsång i augusti 1871. Hon inleder brevet med att säga att hon saknar att få brev från honom, känner att det kommer att bli drygt att behöva vänta tre dagar eller mer innan hon får ett svar från Hjalmar. Hon fortsätter med att klargöra att hon har det ganska tråkigt där utan honom genom att berätta om olika besök/visiter som gjorts hos friherrinnan och greven samt att prosten har besökt ...