Turkiet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den turkiska republiken Turkiet bildades år 1923 efter en revolution där den sittande Sultanen, Abdul-Hamid, förlorat all sin makt. En ny period började i det nuvarande turkiets historia där generalen Mustafa Kemal Pasha, senare Kemal Atatürk, blev huvudperson.

Atatürk startade en folklig resning mot västmakterna som efter Osmanska Rikets nederlag i första världskriget, hade tagit över alla Osmanska Rikets kolonier i mellanöstern, samt stora delar av det nuvarande Turkiet. Den 23 april 1920 samlades den nya national församlingen i Ankara och en ny regering bildades som senare förklarade krig mot ockupanterna.

Efter ca fyra år (1919-22) av strider lyckades Atatürk med det turkiska folket och andra folkgrupper i Anatolien rensa landet från fienden. Bland fienderna fanns t.ex. Storbritannien, som tog över Istanbul; Grekland med hjälp av västmakterna, som tog västra turkiets kustland ända in till Afyon; Italien, som tog över Konya området i centrala Turkiet; Frankrike, som tog över södra och sydöstra Turkiet och hela Syrien; och Sovjet, som tog över Kars i nordöstra Turkiet.
Den 29 oktober 1923 utropade Atatürk den nya Turkiska republiken Turkiet.

Det turkiska folket, som nu är den folkgrupp som är majoriteten i republiken Turkiet, är känt i historien sedan 700-talet. De var på den tiden slavsoldater för de arabiska härskarna, s.k. mamelucker. När mameluckerna blev fler gjorde de uppror och eftersom de hade en betydande militär utbildning och utrustning hade de makten att ta över kontrollen från araberna.

Det första turkiska riket kan sägas vara det Seldjukiska riket. I början av 1000-talet tog Det Seldjukiska riket över Bagdad och satte därmed punkt för det arabiska enväldet i mellanöstern. År 1071 Vann de turkiska militärmakterna sin största seger hittills över det Bysantinska riket i slaget vid Mamzikert. Från och med nu var den största delen av Mindre Asien under Seldjukisk herravälde. vid slutet av 1200-talet kom en ny turkisk stam att börja vinna mer makt, både bland andra turkiska stammar och andra folk, Osmanerna.

År 1453 tog det Osmanska Riket, som nu hade växt sig ända från arabhalvön till Balkanhalvön, över Konstantinopel och gav därmed nådastöten till det Bysantinska Riket som efter detta slutade att existera. Två gånger, nämligen under 1500- och 1600-talen, försökte det Osmanska Riket att inta Wien, men det lyckades man inte med.

År 1914 Fick Tyskland, Det nu kraftigt minimerade, Osmanska riket att gå med i första världskriget på centralmakternas sida. Trots några viktiga segrar i enskilda slag, blev kriget ett enda stort fiasko för Osmanska riket. Efter kriget delade ententmakterna resterna av Osmanska Riket upp mellan sig och det en gång så stora och fruktade turkarna var definitivt besegrade. Det visade sig dock att det inte skulle bli så lätt. Som ovan nämnt fick västmakterna efter hårda stridigheter dra sig tillbaka, åtminstone från det Anatoliska fastlandet och sedan även Istanbul.

När republiken utropades och blivit erkänd började Atatürks reformtid. Det gjordes reformer i skrift, man gick över till latinska alfabetet från arabiska; religionen, staten skildes åt från religionen och sharia var inte längre styrelsesättet, staten så att säga sekulariserades; allmän skola infördes obligatoriskt i fem år; Ny lagstiftning, i schweizisk modell, infördes; och klädreformen genomdrevs, man fick inte längre klä sig i traditionella kläder som kunde symbolisera det gamla (det Osmanska Riket), man förbjöd t.ex. fesen som var en traditionell huvudbonad, mycket typiskt för det Osmanska Rikets män.

Alla dessa reformer genomdrevs inte helt motståndsfritt dock, utan en del uppror kom till ytan. Bland andra Sheh Sait upproret i Diyarbakir, som leddes av den kurdiska, religiösa ledaren Sheh Sait. Detta uppror och en del andra slogs emellertid ned och ledarna avrättades.

Klockan 09.05 den 10. November 1938 Avled Mustafa Kemal Atatürk efter en period av sjukdom. Han efterträddes av sin vän, vapenbroder och dåvarande premiärminister, Ismet Inönü.

Inönü tog då över ett relativt fattigt land som dessutom befann sig på dörren till andra världskriget. Turkiet gick aldrig med i kriget, men led stora ekonomiska förluster. Det redan fattiga landet var under åren 39-45 tvungen att hålla hög beredskap ifall att man skulle tvingas in i kriget, vilket ledde till att folket levde nära svältgränsen. Ransonering av mat och bränsle blev aktuellt då stora resurser var avsedda till armén.

Efter kriget gick Turkiet med i NATO. Landet började under andra hälften av 40-talet, i ledning av Inönü en demokratisering. Första steget var att låta nya partier bildas. 1946 bildades det andra partiet i Turkiet, det Demokratiska Partiet. Ledare för det nya partiet var Adnan Menderes.

Inönü gjorde med statens knappa kapitala tillgångar stora satsningar i ekonomin. Bl.a. startades en statlig bank och förädlingsindustrier av jordbruksvaror anlades. Man gjorde stora satsningar i bl.a. textilindustrin. Utbildningsväsendet byggdes ut med nya yrkesskolor som skulle utbilda ny arbetskraft till den växande industrin. Landet var nu en bra bit på vägen till att bli ett industriland.

När Korea-kriget bröt ut i början av 50-talet ställde Turkiet upp med flera tusen soldater i roll av NATO-medlem. Efter kriget fick därför Turkiet också del av USAs hjälppengar till länder som hade fått sin industri sönderbombat under andra världskriget och inte var på ”Sovjet-sidan”, den s.k. Marshallhjälpen. Turkiet, som nu fått en ny regering då det Demokratiska Partiet slagit Inönüs republikanska Folkparti i det första folkvalet i Turkiets historia, fick pengarna dock villkorligt. Turkiet skulle med Marshallhjälpen bygga ut sina vägar och broar och inte nya fabriker, ”så de senare kunde köpa lastbilar och dylikt från USA.”

Den nya regeringen i Turkiet följde en tydlig konservativ politik. Man anspelade på folks religion och det mesta av Marshallhjälpen användes mest till att bygga nya moskéer och religiösa skolor. Man byggde massor med vägar och broar istället för fabriker och dylikt som skulle kunna göra landets ekonomi ekonomiskt starkare. Detta fungerade naturligtvis inte i längden, så landet hamnade i slutet av 50-talet i en djup ekonomisk kris. Massor av arbetare gjorde demonstrationer mot den konservativa regeringen. Det demokratiska Partiet som började förstå att makten var på väg att gå ur deras händer skärpte kontrollen i landet. Alla sorters demonstrationer och fackföreningar förbjöds och åsiktsfriheten, som egentligen aldrig fanns helt, minskade ytterligare för media. Turkiet var helt enkelt på god väg att bli en polisstat.

Den 27 maj 1960 gjorde den turkiska militären en statskupp. Motiveringen var ”Att hindra broder att utgjuta broders blod”. Man ville hindra den dåliga gången i landet.

Några månader efter militärkuppen gjorde översten och ultranationalisten Alparslan Türkes ett försök till motkupp, men misslyckades och skickades i landsflykt till Indien där han fick bo i flera år.

1961 avrättades den störtade regeringens högsta ledare. Det var nog det största misstaget juntan gjorde för framtiden, för det gjorde att folk som efter några år glömt bort allt dumt 50-tals regeringen med de avrättade ledarna hade gjort, senare nästan martyrförklarades av de konservativa delarna i Turkiet. 1960-kuppmakarna utformade en ny författning för Turkiet, den andra i raden. Denna var synnerligen demokratiskt och gav plats för många friheter som tidigare inte fanns. Det blev fritt att bilda partier för alla slags åsikter, bl.a. bildades Arbetarpartiet, som var ganska längre bort åt vänster än som var tillåtet innan den nya författningen utformats.

Den 12 mars 1970 gjorde den turkiska armén ännu en statskupp. Den här gången var det en höger-politisk kupp. Anledningen var 1968 års student- och arbetarrörelsena som, likt hela världen, också dök upp i Turkiet. Denna statskupp inskränkte mycket i folkets demokratiska rättigheter. Under 60-talet hade också stora problem inträffat i Cypern som Turkiet ansåg sig vara tvunget att aggera i. Den turkiska Regeringen hade under 60-talet flygbombat vissa grekcypriotiska mål då man ansåg att de pågick förtryck av turkcyprioterna på ön.

1971 tillsatte den militära juntan en civil regering i landet. Det var en gammal ledamot i riksdagen som de ämnade använda som en marionett. Denne gamling klarade dock inte av att vara regeringschef och avgick därför till förmån för en fd. medlem av det Republikanska Folkpartiet. Den nye regeringschefen utlyste val i landet 1973 vilkens segrare blev det Republiikanska Folkpartiet med sin ledare Bülent Ecevit. När en Greklandstödd militärkupp 1974 genomfördes i Cypern kände Turkiet sig hotat eftersom Greklands mening med kuppen var att införliva Cypern med Grekland och därigenom omringa Turkiet från alla håll, och beordrade därför en invasion av ön. Ecevits koalitionspartner, den islamistiska politikern NecmettinsErbakan, krävde att Turkiet skulle invadera hela ön, men vänsterpolitikern Ecevit ville inte riksera för mycket utländsk kritik så han lät enbart invadera en tredjdel av ön eftersom turkcyprioterna var en tredjedel av befolkningen där.

Turkiet förlorade väldigt mycket ekonomiskt på invasionen av Cypern. Landet som dittills hade fritt odlat opium för att tillverka och exportera medicin, förbjöds nu att göra det. Bojkotter av turkiska varor av USA och Europa var också en stor förlust.

I slutet av 70-talet var Turkiet åter en orolig plats. Ekonomin var mycket dålig. Protester hördes från alla håll i landet, nationalister som socialister, var ute på gatorna och bråkade med varandra eller polis. När en islamistisk revolution också bröt ut i grannlandet Iran, var måttet rågat. Militären som ville få slut på oroligheterna i landet och var rädda att samma sak som hände i Iran kanske kunde hända i Turkiet, gjorde 12 september 1980 ännu en statskupp. Denna var den tredje i raden och var förmodligen den värsta för folket. Juntan, i ledning av general Kenan Evren, förbjöd samtliga politiska partier i landet och spärrade in alla politiker i fängelse. Fackliga föreningar och andra ideella organisationer förbjöds också. Olika minoriteter, framför allt kurder, drabbades hårt av kuppen.

Juntan styrde över landet fram till 1983 med järngrepp, då militären utformade en ny författning som det hölls ett folkomröstning för och godtogs. Det var en ganska odemokratisk författning egentligen, men man kan nog tänka sig att det turkiska folket förmodligen var trött på den extrema kontrollen som pågick under nästan tre år.

Juntan överlämnade makten till en civil regering vilken juntan själv hade utsett och general Evren var själv president i flera år efter att juntan avgått, så det är ganska svårt att säga att det blev demokrati i landet igen.

Turgut Özal, som var den politiker som fick regeringschefsposten av juntan och som senare blev efterträdare till Evren på presidentposten, införde som största reform marknadsekonomin i landet. Turkiet, som innan dess styrdes med planekonomi, blev nu en öppen marknad.

Först i början av 90-talet erkändes kurderna som minoritet i landet. Man fick nu tala kurdiska fritt, även om det inte erkändes som officiellt språk, samt lystna på kurdisk musik vilket var förbjudet innan dess.

Att placera Turkiet i kulturellt släktskap med något annat område är egentligen ganska svårt. Det är för fast vid sina traditioner och religion för att med lätthet placeras i Europa, i alla fall väst, men är för sekulärt för att placeras i mellanöstern. Det är en välutvecklad demokrati om man jämför med andra i samma område (mellanöstern), men har många brister om man jämför med Västeuropa. Kulturen skiljer sig avsevärt i stad och landsbygd, samt öst och väst.

I Västra delen av landet finns de stora städerna och det största kapitalet, medan öst länge härjats av terrorism av olika slag och här brister allt från sjukvård till utbildning. Allt från kurdiska separatistiska terrorgrupper till armeniska, från vänsterextremister till islamistisk fundamentalistiska terrorister. Man får naturligtvis inte glömma allt den turkiska militären gjort mot folket på jakt efter terrorister. Tvångsförflyttningar av människor och nedbrännande av byar har hört till metoder för terrorbekämpning, även om dessa aldrig erkänts av militären själva.

Slutligen lite fakta om Turkiet: nedanstående uppgifter är inte särskilt färska, men det mesta ändras nog inte så snabbt.

Statsskick: republik
Statschef: Ahmet N. Sezer
Regeringschef: Bülent Ecevit
Yta: 779 452 km2 (varav 23 764 km2 i Europa)
H...