Flykten från Sobibor

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sobibor

Sobibor var ett av de större dödslägren i polen under andra världskriget, men ändå ett av de hemligaste. Nazisterna var rädda för att olika motståndsgrupper skulle försöka bryta sig in i lägret och då befria judarna och samtidigt döda betydelsefulla SS-män. Därför var nazisterna noggranna med att hålla lägret hemligt så länge som möjligt.

Sobibor öppnades våren 1942 och var då 30 hektar stort och indelat i tre läger, och i det fruktade läger tre låg gaskammaren. I gaskammaren, eller duscharna som nazisterna sa, användes motoravgaser för att gasa ihjäl judarna. I augusti 1942 klarade inte längre den relativt lilla gaskammaren av att döda det enorma antalet judar som anlände till Sobibor, man byggde då en ny gaskammare som var dubbelt så stor. De judar som var starka och friska eller hade utbildning inom något speciellt område fick arbeta i Sobibor under hemska förhållanden. De som vart skickade till arbete i läger tre räknades som dödsdömda. Där fick de begrava kropparna efter människorna som gasats ihjäl, detta var ett fruktansvärt tungt arbete både fysiskt och psykiskt. Många begick självmord då de inte kände att det fanns något hopp för dem eller för att de kände sig själva som medbrottslingar då de gick med på att arbeta under order av nazisterna.

Kommendant Franz Stangl var den första som styrde Sobibor men han fick i augusti överlämna sin position till Franz Reiehleitner då han istället vart flyttad till dödslägret treblinka. Gustav Wagner som var Stangls närmaste man var känd för sitt hat mot judarna och att han när som helst helt utan ånger kunde slå ihjäl en arbetande jude. Förutom nazisterna var även kaposarna inte helt att lita på. De judar som varit i lägret från början viste vilka de kunde lita på till en viss grad, men det fanns också kapos som näst intill ansåg sig som jämbördiga med nazisterna.

Tanken på att fly från Sobibor var nästan helt lönlös då Sobibor var omringat av taggtrådsstängsel och utanför dem också minfält. Med undantag vid officerarnas område, då de var rädda för att granatsplitter skulle kunna döda dem ifall en mina exploderade. Men tanken fanns hela tiden där och en dag, då skulle judarna i Sobibor få sin frihet och hämnd. Denna dröm blev tillverklighet den 14 oktober 1943.

Livet i lägret

Shlomo Szmajzner anlände med en av de första transporterna till Sobibor tillsammans med sin bror systerson och kusin. Tågresan till Sobibor hade varit fruktansvärd, gråtande barn, skriken från de människor som höll på att bli ihjältrampade i trängseln som rådde och den starka lukten av urin och döda människor. Under resan försökte Shlomo hålla sig så nära det gallerförsedda fönstret som möjligt för att slippa den kvävande lukten. Att sedan få komma ut ur vagnen var en stor befrielse. Lukten av tallskog doftade som parfym och vårsolen sken klart. Men lugnet som fyllde honom då försvann snabbt när nazisterna började skrika. De fick ställa sig på ett led med fyra i varje. Sedan började en SS-officer skrika att alla skomakare, skräddare, sömmerskor och målare skulle ta ett steg framåt. SS-officeren bestämde sedan vilka som var dugliga till att arbeta i Sobibor. Shlomo funderade över hur han skulle handla för att få det så bra som möjligt. Han bestämde sig till slut för att anmäla sig till arbete. Shlomo som ändå var femton år gammal såg inte mycket ut för världen. Men sin etthundrafemtio korta och utmärglade kropp såg han inte ut att vara äldre än tretton år. Han sträckte på sig så mycket han kunde för att se äldre ut och det verkade som att det fungerade. Han fångade SS-officerens uppmärksamhet och berättade att han var guldsmed. SS-officeren frågade vart hans verktyg var, och Shlomo visade då sin väska och ett smycke han tillverkat. Han ljög också och sa att även hans bror, kusin och systerson var duktiga smeder. SS-officeren såg först tveksam ut men sa sedan till dem att vänta tills han kom tillbaka

SS-officeren tog dem till ett timmerhus där de fick mat och filtar. Shlomo tyckte att det var konstigt att SS-officeren var så vänlig, men han förstod sedan att det var för att han själv ville utnyttja Shlomo för att tillverka smycken till honom i hemlighet.

SS-officeren slängde in dem i en liten träbarack och sa att de skulle stanna där tills de blev tillsagda. Lite senare samma dag slog Stangl upp dörren till baracken och bad att få se hur guldsmeden arbetade. Shlomo visade hur man gjorde och Stangl verkade mycket nöjd och beställde ett monogram med initialerna F.S. Shlomo började genast med att tillverka monogrammet, samtidigt som han funderade över vad som skulle hända där han var färdig. Skulle han få fler beställningar, skulle han få ett annat arbete, eller kommer nazisterna döda honom då de inte har någon nytta av honom längre? Frågorna var många med han ville inte dela dem med vare sig sin bror, kusin eller systerson då de kunde bli ännu mer oroliga och rädda en de redan var.

Varje dag kom det nya transporter till Sobibor, med judar som skulle straffas för sin tro. En dag i slutet av januari 1943 var det den polske juden Leon Feldhendlers tur, men han och cirka tjugo till trettio män till hade turen att få arbeta i Sobibor. De hade klarat sig undan döden den dagen men de visste att den kunde komma när som helst. Leon var en lång och stark man i trettiofem års ålder som ännu inte hade drabbats av vare sig svält eller tyfus. Det var inte konstigt att han vart vald till att arbeta i lägret, men han hade tur som inte fick arbeta i skogen dit de i vanliga fall skickade de starkaste männen. Att arbeta i skogen var fruktansvärt tungt och de var tvungna att arbeta i ett snabbt tempo för att inte få 25 piskrapp eller mer. Leon fick istället arbeta med att sortera kläder i läger två där han försökte skapa kontakter och få information om de olika SS-officerarna, lägrets uppbyggnad, antalet arbetare i lägret med mer. Under den första veckan fick Leon bevittna många hemska saker i lägret med det som berörde honom mest var när tre fångar hade försök rymma ifrån lägret men sedan vart tillfångatagna och hela lägret ett och två var tvungna att bevittna när dessa sedan hängdes. Det var då Leon förstod att han inte skulle komma levande ut ifrån Sobibor om han inte agerade, och detta gällde alla fångarna.

Under de nio månader som Shlomo spenderat i Sobibor har han haft beställningar hela tiden, han har haft svårt med att hinna tillverka alla smycken som var beställda men efter att ha arbetat under både dagar och nätter har han hunnit göra färdigt alla smycken. Nu är bara den stora frågan kvar om vad som ska hända med Shlomo, hans bror, kusin och systerson, nu när det inte finns något mer arbete.

Shlomo fick sitt svar några dagar senare då Gustav Wagner stövlade in i baracken och fan dem sittande utan arbete. Wagner började berätta hur mycket han hatade judar och vilka odugliga och äckliga människor de var. Under tiden som Wagner pratade blev han bara argare och argare. Tillslut sa han till Shlomo att han skulle få 25 piskrapp och han var tvungen att räkna dem högt, annars skulle han bara få fler. Shlomo skrek och räknade samtidigt som blodet rann ifrån hans rygg där piskan fläkte upp stora sår. När Wagner var färdig sa han till Shlomo att han nästa dag skulle börja som mekanik och att hans bror skulle jobba med att hålla rent ute på gårdsplanen och hans kusin och systerson skulle vänta i baracken tills de blev tillsagda. Sedan rullade han ihop sin piska och gick oberört ut ur baracken.
Shlomo sjönk försiktigt ihop på golvet och hans bror sprang gråtande fram till Shlomo samtidigt som han bad att allting skulle ordna sig.

Flykt planer

Leon hade under sina arbetsdagar i sorteringsskjulet bestämt sig för att starta en organisation där de skulle kunna pratade om olika flyktplaner och utbyta information om fångarna och lägret. Han började forska i vilka som han skulle kunna lita på och även ha användning av. Han lyckades samla ihop en bra grupp där bland annat skomakaren Itzhak Lichtman och furir Karl Frenzels skoputsarpojke Thomas Blatt, även kallad Toivi, ingick. Leon försökte samla ihop gruppen så ofta som det gick för att kunna gå igenom olika flyktplaner. Det kom hela tiden nya förslag men inget av dem var säkra nog att genomföra, men Leon var säker på att de skulle hitta en tillslut.

För varje dag som gick blev Shlomo bara mer och mer hämnd lysten och tillslut tog han kontakt med Leon då han hört att han var rätt man att tala med. Shlomo sökte upp Leon i den stora baracken där männen sov. När han träffade Leon brast allt och alla de känslor han haft under tiden i lägret välde ut. Han skrek åt Leon att de var fega och egoistiska då de inte hade försökt stoppa vansinnet som pågått i Sobibor. När Leon tillslut lyckats lugna ner Shlomo tog han med honom ut ur baracken där han sedan berättade om organisationen och de olika flyktplaner som de har diskuterat.

Kvällen därpå samlades gruppen och Leon presenterade Shlomo för de andra och berättade att han arbetar som mekaniker i läger två. Sedan började de gå igenom de nya planerna men ingen av dem var säkra nog. Då kom Shlomo med förslaget på att gräva en tunnel under taggtrådsstängslet och minfältet, förslaget lät bra men de stötte snart på flera problem. Vart skulle de göra av all jord, när skulle de hinna gräva och hur skulle de kunna veta på vilket djup minorna låg? De fick tillslut ge upp förslaget, och de han inte komma på något nytt för de var nu tvungna att gå till barackerna eftersom att de skulle låsas.

Den 23 september 1943 anlände ett tåg från Minsk med ryska judiska krigsfångar. Ledaren för soldaterna var löjtnant Alexander ”Sasja” Petjerskij. Sasja var kraftigt byggd, hade markerade käkben och smala ögon som lyste av självsäkerhet. När soldaterna väl stod på ett led började SS-officeren Gomerski inspektera dem, och när han var framme vid Sasja stannade han och stirrade med avsmak på den smutsiga uniformen och rynkade på näsan för den fräna doften som hade satt sig i soldatens kläder efter tågresan. Sasja möte honom med en kall och trotsig blick som gjorde att Gomerskis hat växte ännu mer för den ryske juden. Gomerski funderade och bestämde sig för att de skulle kunna ha användning för ryssarna då de hade en större kunskap om gevär än de övriga fångarna, och de var dessutom också fortfarande både starka och friska.

Under dagen försökte Leon få tag på så mycket information han kunde om den ryska transporten som anlänt samma dag. Han lyckades få reda på att den långa blonda mannen var ledaren och kallades för Sasja. Han fick även reda på att ryssarna till en början skulle arbeta i skogen och hugga ner träd som sedan skulle användas som virke till de nya baracker som skulle byggas. På kvällen när ryssarna kom tillbaka till lägret försökte Leon få en bild av vem Sasja och om han skulle kunna lita på honom. De andra ryssarna verkade vara väldigt lojala mot Sasja och han verkade vara både sympatisk och intelligent då han var försiktig med vilka han pratade med men ändå var artig. Leon bestämde sig för att prata med Sasja dagen därpå.

Efter ännu en jobbig och krävande dag mötes Sasja av Leon och en annan man utanför baracken där han blev tillfrågad om han hade lust att prata över ett parti schack. Även om Sasja bara hört bra saker om Leon igår så var han i alla fall lite misstänksam när han gick med på förslaget. Leon började genast bombardera ryssen med frågor om hur långt ifrån hans övriga trupper var och vad som hände ute i världen. Efter som att Leon inte talade tyska och Sasja inte talade jiddisch fick en av de andra fångarna översätta det Leon sa. Sasjas svar var inte de Leon hade hoppats på. Trupperna var 30 mil från lägret och ingen hade ännu lyckats att sätta stopp för Hitler. Efter en stunds tvekan berättade Leon om organisationen som han var ledare för och att de har försökt komma på en flyktplan. Sasja lyssnade med stor koncentration på vad Leon berättade och han frågade om han kunde lita på de övriga medlemmarna i gruppen vilket han enligt Leon kunde. Det bestämde att gruppen skulle samlas i Itzhaks verkstad kvällen därpå.

När gruppen väl var samlad berättade de om olika flyktplaner de haft men även Sasja fann brister i dem. Gruppen kom fram till att flykten måste gälla hela lägret förutom läger tre där det var omöjligt att ta sig ut ifrån. Sasja la fram ett förslag som verkade vara genomförbart men ändå väldigt riskfyllt. Den gick ut på att man skulle döda de viktigaste SS-männen i lägret och sedan med hjälp av deras vapen skjuta de ukrainska vakter som fanns i vakttornen och de som vaktade den stora ingången. Sedan skulle det bara vara att marschera ut ur lägret och sedan gömma sig i skogen. Det lät så enkelt när Sasja berättade om planen men de förstod snart att det skulle bli svårt att döda SS-männen utan att någon fick reda på det. Leon berättade att han hade hört rykten om att nazisterna tänkte stänga Sobibor den 15 oktober så de skulle vara tvungna att fullfölja sin plan innan dess för att vara på den säkra sidan. Den 13 oktober bestämde de som flykt datum så att de skulle kunna förbereda sig ordentligt. De diskuterade flykten fram och tillbaka ända tills de var tvungna att gå tillbaka till barackerna. När de gick därifrån kände alla på sig att det här verkligen skulle kunna lyckas.

Under de få dagar som de hade på sig att planera flykten träffades de så ofta som möjligt och gick igenom de olika detaljer som behövdes kontrolleras. Sasja började sedan dela ut de olika uppgifter som skulle behövas göras under flykt dagen. För att kunna hålla reda på vad klockan var och på så viss kunna vara mer bestämda när de olika uppdragen skulle utföras, så försökte de ta så många klockor som möjligt ifrån sorteringsskjulet. De var så diskreta som möjligt för att undgå att bli upptäckta vilket kunde få förödande konsekvenser. Shlomo sa även att han skulle kunna stjäla några gevär ifrån ukrainarnas vapenförråd där han höll på att byta en oljepanna. Detta skulle vara till stor fördel när de skulle ta sig ut genom huvudgrinden.
Sasja och Leon delade ut de olika uppgifterna till gruppen samtidigt som de berättade precis hur de skulle gå till väga. Planen var att döda så många SS-män som möjligt mellan halv fyra och halv fem, när då hjärnan i lägret var bortkopplad skulle de ukrainska vakterna bli förvirrade. Leon såg även till så att elektrikern i Sobibor skulle skära av telefonledningarna precis innan klockan fyra och sedan stänga av strömmen innan kvällsuppställningen. Då skulle de SS-män som fortfarande levde inte kunna kontakta någon utanför lägret och på så viss inte kunna få någon förstärkning. Sedan skulle alla fångarna springa mot huvudgrinden samtidigt som Sasja och hans män försökte skjuta ner vakterna i tornen.

När den 13 oktober äntligen var där var många av de judar som visste om flykten väldigt nervösa och oroliga. Leon förstod att det skulle bli svårt att hålla det hemligt för nazisterna då många hade stora kappor och andra varma kläder på sig även fast Leon hade rått dem till att se så normala ut som möjligt. Klockan nio på morgonen insåg både Sasja och Leon att de skulle få problem då ett tåg fullt med SS-män anlände till Sobibor. Sobibor var känt bland SS-männen för sin goda mat och stora lager av vodka och vin. När de vid middagstid fortfarande inte hade åkt avbröt Leon hela flykten då han ansåg att det skulle vara allt för riskabelt med så många SS-män på plats. Flykten skulle istället bli av dagen därpå, den 14 oktober.


Flykten

Under uppställningen på morgonen påminde Leon medlemmarna i gruppen om vad de skulle göra och gav Toivi en klocka så att han skulle veta när han skulle lura SS-männen till de olika barackerna där dödandet skulle ske. På förmiddagen arbetade alla fångarna som vanligt men klockan halv fyra var det dags att börja dödandet. Joseph Wolf var den första tysken som skulle möta sitt öde då han var lättast att lura och därmed inte misstänksam som annars skulle kunna vara ett problem. När klockan slog halv fem var cirka 9 nazister döda, de var nu tvungna att skynda sig då ukrainarna snart skulle få reda på vad som hänt. Klockan fem vart barberaren Judah tillsagd att blåsa i signalhornet för uppställning. När alla var samlade på gårdsplanen kunde de inte vänta längre. Sasja hoppade upp på ett bord som stod i närheten och sa ” vår dag har kommit. De flesta tyskarna är döda. Låt oss dö med heder. Kom ihåg att om någon överlever måste han berätta för världen vad som har hänt här.” Efter det kom en ukrainare springandes och skrek att han hade hittat en död tysk och ukrainarna började genast öppna eld mor judarna. Då bröt kaoset ut, alla judarna sprang mot huvudgrinden och det övriga stängslet där de började slita sönder taggtråden. Sasja och hans män öppnade eld mot vakttornen och de övriga ukrainarna och tyskarna som befann sig på marken. När taggtrådsstängslet äntligen gav vika sprang judarna över minfältet och mot skogen. Trehundratjugo stycken av lägrets fångar lyckades ta sig ur lägret men många blev ned skjutna eller dödade av minorna. Endast fyrtioåtta personer lyckades överleva till krigets slut, och dessa människor har precis som Sasja delat sin historia med resten av världen.

Sobibor efter flykten

Efter flykten stängdes Sobibor och man planterade tallplantor för att gömma lägret. Man sparade nästan inga uppgifter om Sobibor då nazisterna trodde att liknande incidenter skulle inträffa i andra läger runt om i Polen. De SS-män som hade överlevt var efter kriget tvungna att fly utomlands då de ständigt var förföljda av överlevande ifrån lägret och andra judar som var ute efter hämnd.

Överlevande

Utav de sexhundra judar som var fångar i Sobibor överlevde endast några hundra. Bland de överlevande fanns, Sasja, Leon, Toivi, Shlomo, och Itzhak.
Sasja
Efter flykten stred Sasja och hans män med ryssarna mot nazisterna. Han vittnade efter kriget mot 11 ukrainska vakter, 10 av dem dömdes till döden. Han bosatte sig sedan i Ryssland där han bodde med sin fru Olga.
Leon
Leon lyckades ta sig till Polen, där hjälpte han andra judar som överlevt koncentrationslägren. 14 månader efter flykten mördades han av sina landsmän på grund av att han var jude.
Toivi
Toivi och några andra pojkar från lägret lyckades ta sig till en bondgård där de under en tid gömde sig, med de vart sedan skjutna av bonde då han var ute efter deras pengar. Med en kula i käken spelade han död och kunde sedan rymma. Han åkte sedan till kalifornien där han gifte sig och fick tre barn. Toivi återvänder varje år till Sobibor till minne av sin familj som dödades där.
Shlomo
Efter flykten stred Shlomo med frihetskämpare mot nazisterna, och när kriget var slut emigrerade han till brasilien där han gifte sig och fick två söner.
Itzhak
Itzhak gifte sig med en annan överlevande från sobibor och de bosatte sig i Israel nära andra överlevande från Sobibor.

Under tiden som Sobibor var i bruk dödades uppskattningsvis 250 000 människor. Det finns idag ett monument i skogen utanför Sobibor som hedrar de som dog i lägret och även de som trodde på hämnd och frihet, och tillslut fick det.



Sammanfattning

I Sobibor dödades cirka 250 000 människor. Helt oskyldiga människor som inte gjort världen något ont och som fick sätta livet till då det fanns människor med orealistiska tankar om hur människan borde vara. Livet i lägret var inte lätt då judarna var tvingade till hårt arbete och nästan dagligen blev svårt misshandlade både fysiskt och psykiskt. Tanken på frihet och hämnd var det ända som höll hoppet uppe och gjorde så att de orkade fortsätta leva. Leon som startade flykt planerna var en mycket klok man som var duktig på att tyda folk. Fö...